ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Tar Liberalerna sin ekonomiska politik på allvar?

  • HÅLLBARA? Liberalernas partiledare Jan Björklund och partiets ekonomiskpolitiske talesperson Mats Persson presenterar vårmotionen i mars med fortsatt stora skattesänkningar. Nu överväger partiet att samarbeta med S och ta stöd av V. Foto: Henrik Montgomery/TT

Senaste gången Liberalerna tänkte igenom sin ekonomiska politik, i budgetmotionen för 2018, var profilen tydligt högerliberal. Partiet satsade 12 miljarder kronor på höjd brytpunkt för statlig skatt, 6 miljarder på slopad värnskatt, 3,4 miljarder på jobbskatteavdrag och 700 miljoner på att bredda och fördjupa rut&rot.

Liberalerna stod upp för det strävsamma Sverige, för att marginalskatten måste ned om det ska löna sig att arbeta, att skatten på personaloptioner måste ligga på samma nivå som kapitalskatten, att det ska löna sig att spara och att extraskatten på investeringssparkontot måste stoppas och att den så kallade flyttskatten måste sänkas.

Liberalernas mål, skrev man, är att skattetrycket ska vara så lågt som möjligt.

De lät kort och gott som moderater brukade göra, moraliskt övertygade om att den enskilde ska disponera sin inkomst och sitt ägande, även om den enskilde har hög lön och stora tillgångar. I ett liberalt samhälle gör man inte skillnad på folk och folk.

Dessutom markerade partiet med rejäla högerståndpunkter som att flygskatten ska bort, liksom förmånsbeskattningen på privata sjukförsäkringar. Rätten att dra av fackföreningsavgiften ska slopas.

På besparingssidan var partiet om möjligt ännu mera höger med en lustslakt på Arbetsförmedlingens budget med 11 miljarder. Besparingsfokus låg på myndighetens förvaltningskostnader, arbetslöshetsersättningen och arbetsmarknadspolitiska program och insatser samt Samhall och Arbetsmiljöverket. 

I den politiskt känsliga sjukförsäkringen föreslog Liberalerna 6 miljarder i besparingar genom att den bortre tidsgränsen ska återinföras, en andra karensdag och att taket inte ska höjas. Det gamla socialliberala patoset för ett ständigt svällande socialförsäkringssystem var som bortblåst.

Partiets satsningar låg tryggt på polis, försvar, utbildning samt ökad avbetalning av statsskulden. Strängt och bistert, puts och stuns, ordning och reda, särskilt i statens finanser. En konservativ finanspolitik är en självklarhet för en svensk liberal.

I den lite försiktigare ekonomiska vårmotionen 2018 tänkte Liberalerna ungefär likadant, men med ännu kraftigare satsningar på försvaret. Det fanns i alla fall inte en antydan till vänstergir. Och i valet gick man fram med samma politik och till storms mot socialisterna i regeringen som förvägrar företag att göra vinst och som tror att höjd skatt är svaret på alla frågor. Det var en ljuvlig sommar.

I sak vann Liberalerna en storseger i valet. Partiets perspektiv på skatter slog igenom på ett historiskt kraftfullt sätt. De fick framför allt M med sig i marginalskattefrågan. I den riksdag som tillträdde i höst finns en 60 procentig majoritet för sänkt skatt över hela linjen. Allianspartierna och SD är eniga om att äntligen ta bort värnskatten, fortsätta med jobbskatteavdrag och bredda rot&rut. Och det finns en lika bred enighet om att satsa på polis, försvar och utbildning.

Men Liberalerna vill inte använda sin sakfrågemajoritet.

Partiets ledning funderar istället på att samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet med ett villkorat stöd av Vänsterpartiet. Avgrundsskillnaderna i den ekonomiska politiken betyder plötsligt ingenting.

Under 1980- och kanske 1990-talet kunde man som socialliberal med fog argumentera för att socialförsäkringssystemets styrka, utformning och finansiering var en gemensam hjärtefråga för S och FP. Man kunde till och med argumentera för att socialförsäkringssystemet kunde utgöra en grund för regeringssamarbete, bland annat för att centerpartisterna och moderaterna hade en helt annan syn med större inslag av grundtrygghet.

Läget i dag är helt annorlunda. Efter decennier av nedindexering är taket i försäkringarna så lågt att systemet har blivit halvprivatiserat, framför allt genom att fackföreningarna täcker upp med egna inkomstförsäkringar. Inget parti, särskilt inte Liberalerna, är i närheten av att budgetera för att höja taket så mycket att alla löntagare försäkras. Den aktuella frågan sedan 2006 är i stället konflikten mellan att stärka incitamenten till arbete eller höja ersättningen och där tycker L och S helt olika.

Det andra som har hänt är att M har accepterat socialförsäkringarna och slopat sin gamla linje. C är fortfarande inget seriöst socialpolitiskt parti, men utgör i alla fall inget hot mot grundidén. Det finns alltså ingen splittring inom borgerligheten, men däremot en skarp blockskiljande åsiktsskillnad i synen på arbetslinjen.

Det finns inget bärande gemensamt projekt för S och L. De tycker olika om skatt, skola, arbetsmarknad, försvar och i kriminalpolitiken. Det enda som finns är synen på vad som är ett alltför stort beroende av SD. Det styr helt L:s agerande. Alla andra frågor är underordnade.

Men Sverige styrs inte med ett avståndstagande. Sverige styrs bland annat med skattesatser och incitament i sjukförsäkringen. Och där gör politik stor skillnad och väljarna ger partierna ett stort ansvar.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer