1515
Annons

Ta Piketty på allvar

LEDARE. Thomas Piketty vill med sina förslag göra världen mer demokratisk och jämlik men missar att ingen demokrati skulle rösta på dem.

Foto:JANERIK HENRIKSSON / TT

Den franska ekonomen Thomas Piketty blev populär i vänsterkretsar med sin förra bok ”Kapitalet i det 21:a århundradet” (2014) där han lade fram data som påvisade ojämlikheten i väst. I uppföljaren ”Kapitalet och ideologin” utvecklar han sina politiska idéer om hur ojämlikheten ska utrotas med höjda skatter och arbetarinflytande i företagen. Han är bekymrad över politikens minskade inflytande och skattekonkurrensen i en global ekonomi.

Men i jakten på klyftor och kritik mot globaliseringen ser han inte att den senare har minskat fattigdomen dramatiskt. Sedan 1990 har andelen som lever under FN:s fattigdomsgräns fallit från en tredjedel av världens befolkning till 8,6 procent. Kina och Indien har fått en medelklass, Kina har lyft en miljard människor och blivit en stormakt. 

Piketty är inte heller intresserad av att även arbetarklassen i väst har fått ökat välstånd mätt som köpkraft och kortare arbetstid, utan bara av gapet mot höginkomsttagarna. Han anser att medelklassens framväxt är arvsbaserad och därför inte en seger utan en förlängning av de rikaste tio procenten. 

Perioden från 1950 till 1980 var den bästa av världar enligt Piketty. De högsta marginalskatterna låg då i Europa och USA på 55-90 procent och de högsta arvs- och förmögenhetsskatterna på 80 procent. För att visa att höga skatter inte hämmar utvecklingen pekar han på att tillväxten var högre under rekordåren än 1980-2015. Men perioderna går inte att jämföra, eftersom efterkrigstiden gav stora engångseffekter i form av uppbyggnad, återstartad handel och att kvinnor började arbeta. Europa var i praktiken en grupp tillväxtländer, så som senare Kina och Indien. I exempelvis Sverige var dessutom de reala löneökningarna högre 1995-2018 (3,3 procent per år), än 1970-1995 (0,5 procent per år).

Piketty skriver vidare att de höga skatterna på ägande inte ledde till kapitalflykt men förbiser vad som hände i Sverige. Han driver sin tes utifrån USA och Europa men struntar i att skillnaderna är enorma. USA har överlägset störst klyftor och Sverige minst, i USA har koncentrationen av välstånd nästan dubblats sedan 1980, i Europa har den knappt förändrats alls. Men Piketty buntar ihop deras misslyckanden.

Piketty vill ha mer progressiva inkomst- och ägarskatter och införa nya begrepp, som ”tillfälligt ägande” (en omskrivning för förmögenhetskonfiskation) och ”deltagande socialism”. Det senare är inte helt färdigformulerat men bygger delvis på ökat direkt deltagande i demokratiska institutioner, och delvis på att anställda ökar sin makt i företagen och dess styrelser. De ska i större bolag ha hälften av platserna, och ingen aktieägare får rösta för mer än tio procent. Han verkar inte tro att vinsterna som ska betala de stora förmögenhetsöverföringarna kommer påverkas.

Inkomsterna från ägarskatterna ska finansiera en årlig engångsutbetalning till alla som fyllt 25 år (även utanför USA och EU) samt en basinkomst motsvarande 60 procent av medianinkomsten. Han är ytligt positiv till mindre entreprenörer, men ungefär som Gudrun Schyman och Mona Sahlin, när de växer ska de tyglas.

Piketty vill att EU-länderna bildar en parlamentarisk överbyggnad, en europeisk superstat som fattar majoritetsbeslut, inget land har vetorätt. Denna superstat ska ha beskattningsrätt, både på inkomster och förmögenheter. Den ska sedan samarbeta med andra regioner, som Afrikanska unionen.

Det är intressant att han utmanar systemet: ”Ojämlikhet vilar alltid på ideologi.” Det är sant. ”Ojämlikhet saknar legitimitet.” Nej, det är en åsikt som ofta avgörs av hur stora skillnaderna är. Man kan, som Piketty, slå fast att en del av dagens demokratier har brister, för att fattiga svikits av vänstern, för att de röstar fel, för att de som äger kapitalet också styr politiken. Men läsaren får ingen trovärdig vägledning i hur detta ska rättas till utan att systemet blir totalitärt. Piketty har heller inga begrepp om drivkrafter och dynamiska effekter. Han tror verkligen att välståndet växer lika mycket oavsett hur höga skatterna är. Delvis lutar han sig mot att det inte ska finnas någonstans att fly. Världen ska ha en gemensam skattepolitik.

Piketty sörjer att Sovjetunionen misslyckades, och anser att det var för att makten centraliserades för hårt. Han tror på den kinesiska ”partidemokratin” även om han påtalar bristerna. Men han har med sina förslag inte kommit ett steg längre än Marx, Lenin eller Mao och Xi Jinping. Det är dags att sluta gulla med forskaren, för han menar allvar.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

SD måste hoppa på arbetslinjen

Sverigedemokraterna släppte under torsdagen en rapport om invandringens kostnader. Beräkningarna har utgått från befintliga forskningsstudier och modeller. Partiet har därutöver fyllt på med egna siffror från de senaste årens asyl- och anhöriginvandring. SD menar att invandringens kostnader varit drygt 100 miljarder per år under de senaste åren.

KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.
KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.Foto:Fredrik Persson/TT

Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. För drygt tio år sedan släppte det statliga expertorganet ESO ’’Invandringen och de offentliga finanserna’’. Redan då beräknades nettoskattekostnaden per år vara 63 – 84 miljarder kronor i dagens penningvärde. Även Pensionsmyndigheten har visat på högre kostnader för bland annat garantipension och bostadstillägg.

Debatten om asyl- och anhöriginvandring har därför svängt. Alla partier förutom V, MP och C är numera för en stram linje. Den stora frågan är i stället hur kostnaden framöver ska minska. SD:s idé verkar vara storskalig återvandring. Under tisdagen twittrade partiets rättspolitiska talesperson ’’Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!’’ med en bild på en tunnelbanevagn med SD-reklam. Budskapet är direkt motbjudande. 

I praktiken fungerar det heller inte. De flesta som kommit hit de senaste tjugo åren är numera svenska medborgare. Utvisningar hindras då av både Sveriges grundlag och internationell rätt. Storskaligt återvändande på frivillig basis har inte lyckats i något västland.

Lösningen är därför att få in invandrare i arbete. Enligt forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum tar det i genomsnitt mellan 12 och 13 år innan hälften av alla utrikesfödda uppnår självförsörjning. Det missförstås ibland som att alla därmed är självförsörjande efter dubbelt så lång tid, men i själva verket planar kurvan snabbt ut. Efter 20 år i landet är inte mer än 60 procent självförsörjande.

Det är välkommet med transparens kring invandringens kostnader. Men för att inte bara peka på problemet, utan även göra något åt det, behöver SD med full kraft omfamna arbetslinjetänket. Partiet har länge tvekat, men har med åren närmat sig de borgerliga. Det som saknas i den nya SD-rapporten är konkreta reformer. Bidragstak, lägre ingångslöner och krav på motprestation för att få bidrag vore en bra början.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera