Noteringen av Volvo Cars är ingen perfekt historia. Den hägrande elbilssatsningen är försenad och konkurrenterna ligger före. Bolagets huvudprodukt är och förblir fordon som sitter fast i fossila bränslen. Den bedövande dominerande kinesiska makten i bolaget är tilltagande problematisk på grund av den politiska utvecklingen i Kina.
Att många tvekar inför noteringen är därför förståeligt.
Vad gäller de första tveksamheterna kan man vända på resonemanget. En personbilstillverkare som gör vinst, säljer rekordmånga bilar och har ett starkt varumärke i hela världen är ett i grunden friskt bolag. En personbilstillverkare som därtill har övertygande och handfasta planer på en dramatisk hightech-satsning för eldriven och självkörande teknik är ett spännande bolag.
Men det finns andra aspekter och långsiktiga värden som särskilt institutionella placerare bör väga in.
När man bedömer den politiska faktorn som nu är i huvudfokus - Kina - bör man väga in den andra politiska faktorn - Sverige. Volvo Cars är Sveriges största privata arbetsgivare och en väsentlig del av det svenska fordonsklustret. Det är nu ett helägt kinesiskt dotterföretag. Därmed har Volvo Cars och fordonskomponenternas ekosystem inget skydd mot de politiska och geopolitiska risker som finns i Kina.
Om Volvo Cars noteras på Stockholmsbörsen innebär det en väsentlig förändring och förbättring jämfört med nuläget. En visserligen dominerande kinesisk ägare måste då följa svensk bolagskod och acceptera den transparens som avkrävs ett börsbolag. Den kinesiska statens potentiella inflytande minskar. Det är bra för Volvo Cars och bra för Sverige.
Om noteringen misslyckas av politiska skäl, det vill säga på grund av misstänksamheten mot Kina, kvarstår Volvo Cars som ett helägt kinesiskt dotterbolag med en tilltufsad kinesisk ägare. Rimligen byts vd ut och den kinesiska kontrollen över bolaget ökar, kanske med en kinesisk vd. Svenskarna vill ju inte ta ansvar för bolaget. Frihetstiden för Volvo Cars tar slut.
Resultatet av ett misslyckande i Stockholm är alltså att det kinesiska greppet om Volvo Cars stärks ytterligare och att bolagets huvudverksamhet och utveckling successivt riskerar att glida över till Kina.
Det är inte bra för Volvo Cars och inte bra för Sverige.
Man kan heller inte utesluta att förloppet dramatiseras av den svenska nobben. Det är andra gången på kort tid som Sverige avfärdar ett kinesiskt bolag inför öppen ridå. Huawei var visserligen i en annan kontext men från kinesiskt håll uppfattas kontexten som svensk.
Om Volvo Cars öde till slut skulle likna Saabs vore det en katastrof för Göteborgsregionen och för ett flertal städer runt om i Sverige, som Skövde och Olofström. Att förlora sofistikerade industrier som fordon är en stjärnsmäll för Sverige.
Om noteringen och omvandlingen av Volvo Cars däremot lyckas begåvas Sverige med ett stort börsbolag med en fossilfri affärsmodell som tar stora steg in i digitaliseringen. Börsvärdet kommer att öka och huvudägaren kan kapitalisera sig och andra verksamheter genom att sälja delar av innehavet. Det blir en långsam befrielserörelse vars mål är en lönsam verksamhet och ett successivt ökat svenskt ägande.
Sverige skulle bli ett annat och sämre land om vi förlorade greppet över en sådan möjlighet. En misslyckad notering är ett första steg mot en mycket bekymmersam utveckling.
Det finns några givna aktörer som bör ha skäl och råd att göra en insats och som hittills inte gjort det. Pensionsjätten Alecta är en sådan, storägare i bolag som Atlas Copco, AB Volvo, Sandvik och AstraZeneca med en total förvaltning på 1150 miljarder kronor. Andra aktörer är så klart AP-fonderna som förvaltar mer än 1600 miljarder kronor och som har 40-åriga avkastningsmål. En annan och tungt symboliska är Wallenbergstiftelserna som definierar sig som samhällsnyttiga.
Alla förstår att ägandet och noteringen av Volvo Cars är storpolitik. Om man har ansvar för mycket pengar gäller det att välja rätt politisk sida. Att inte göra någonting nu är att låta Kina ha hela makten över Sveriges största företag.
