1515
Annons

Sydsvensk framtidstro

STAFFANSTORP-SÖLVESBORG.

Från Rådhusets översta våning överblickar man hela stan, större är den inte. I söder tornar Malmö upp sig och vid klar sikt syns bron. 

Christian Sonesson (M) och Louise Erixon (SD är kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp i Skåne respektive Sölvesborg i Blekinge.
Christian Sonesson (M) och Louise Erixon (SD är kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp i Skåne respektive Sölvesborg i Blekinge.
Foto:Johan Nilsson/TT, Johan Nilsson
Foto:Johan Nilsson/TT, Johan Nilsson

I norr tronar Lunds lasarett och Domkyrkans två torn. Råkorna behärskar luftrummet. Åkrarna runt om är ljust gröna av raps som fått smak på den tidiga våren. Framför rådhuset vajar de skånska, svenska och staffanstorpska flaggorna.

Staffanstorp är näst efter Vellinge och Lomma rikast i Skåne. Alla nyckelsiffror är bra. Kommuninvånarna ligger långt över medelinkomst och medelutbildningsnivå, arbetslösheten är låg, skatten är låg, nästan alla äger sina hem och det byggs nya överallt, 700 malmöiter och ett par hundra lundabor flyttar hit varje år, liksom nyss BMW:s centrallager för Norden och Microsofts nya datacenter. Kommunen går med överskott.

Här vann Christian Sonesson (M) en storseger förra valet. 43 procent röstade på honom och på M i kommunvalet. Det gör honom till landets tredje starkaste lokala m-politiker.

Sonessons är ett politiskt fenomen i Skåne sedan 40 år. Pappan Carl var landstingsråd (M) under 1980- och 90-talen. Farbror Sven var oppositionsråd (M) i Burlöv, farbror Gudmund (M) satt i nämnder i Kristianstad. Christian Sonesson har suttit i kommunfullmäktige i Staffanstorp sedan 1998, då han fyllde 18. Hans storebror Carl Johan är regionråd (M) i Skåne. 

Han visar sitt föräldrahem, en vit 1970-talsvilla med mörk garageport i trä. Körsbärsträden håller på att slå ut. Det är precis samma villaidyll nu som då. Inget har egentligen ändrats, vilket är poängen. Han själv bor några kvarter bort med sambo och två barn.

Efter valet 2018 gjorde Christian Sonesson en av landets mest omtalade förflyttningar. Han hade kunnat styra kommunen med sina egna mandat. Han hade kunnat bilda styre med alla eller något av de gamla allianspartierna. Men han valde att styra med SD, som fick 11 procent, och därmed blev han först i Sverige att inkludera sverigedemokrater i styret av en kommun.

För detta blev han fördömd. Av oppositionen. Av Socialdemokraterna. Av centerledaren. Av Sydsvenskan. Partiledningen i Stockholm gillade det inte men sa inte så mycket utåt.

I efterhand anser han fortfarande att valet var självklart. Budgetsamarbetet med L och C hade i praktiken brutit samman. De tyckte olika om alltmer. SD röstade alltid på M:s förslag. Han och SD:s Richard Olsson tyckte lika om det mesta, särskilt sådant som var viktigt som att hålla nere skatten, minimera flyktingmottagandet, införa tiggeriförbud, sätta upp övervakningskameror och anställa ordningsvakter. Samarbetet, anser han, är än så länge helt problemfritt.

Vi äter äggakaka med fläsk på Gästis, pratar om Mårten Gås-firandet i höstas och om smakskillnaden mellan rökt och luad ål. Man måste värna det skånska, säger han, vilket ju är helt sant. Skåne är ett vackert land.

Elva mil nordöst, bortom de gröna rapsfälten, över Linderödsåsen och längst in i Hanöbukten, sitter Louise Erixon (SD) på sitt rum i kommunhuset i Sölvesborg och lyssnar på färöisk hårdrock. Per Albins porträtt står i fönstret. Hon talar med honom ibland. Han säger att det kommer att gå bra. Sölvesborg har lyckats bevara sin gamla danska pittoreska prägel med ringlande gator och gårdshus. Tiden och det många decennier gamla S-styret har varit varsamma.

Erixon är sedan 2018 kommunstyrelsens ordförande och var i likhet med Sonesson först i Sverige att ta över en kommun med ett SD-M-samarbete men med omvänd maktfördelning. SD blev nästan dubbelt så stort som M i valet.

Hon säger att samarbetet med M, vid sidan av maktinnehavet, främst handlar om att bevara systemet med dagmammor, att kommunen ska ge företagen service i myndighetsutövningen, att trygghetspolitiken - ordningsvakter, kommer i april, övervakningskameror, drogtest på högstadiet - ska prioriteras och att flyktingmottagandet ska minimeras. Dagmammorna var den första fråga där M och SD fann varandra.

Staffanstorp är en politisk förebild för henne, men hon har ett socioekonomiskt svårare uppdrag. Kommunen är vacker men fattig. Hon är vid sidan av sin man, partiordföranden, en av de viktigaste personerna i SD. Hennes styre av kommunen måste lyckas. Sölvesborg är ett test på partiets mognad.

Hon säger att näringspolitiken upptar mest av hennes tid, att hon helst är med på möten med nya företag för att klara ut alla problem direkt och på plats, samt att man måste skjuta bort skarven, halvera sälstammen i södra Östersjön, självklart värna det lokala ålfisket samt stadens lokalpatriotism.

Och så säger hon något som är viktigt för att förstå hennes parti och som också fanns i Sonessons inställning. Hon säger att hon möter så många kommunföreträdare som känner att det är kört, som har övermäktiga problem, ofta kopplade till asylinvandring, och som bara väntar på att staten ska ta över. Det ska inte hända här. Hon känner mycket stark framtidstro och har en ljus syn på kommunens utveckling, också för de nyanlända.

Kanaliserar det stora lokala stödet för SD en framtidstro snarare än ett missnöje? Det är i så fall en riksnyhet. Och det är i så fall ytterligare ett skäl till varför det sydsvenska politiska skiftet bör mötas med större nyfikenhet.


Ukraina in i Nato

Vårvintern 1991 kämpade Michail Gorbatjov mot vad Putin i dag kallar en geopolitisk katastrof.

LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.
LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

Kalla kriget var förlorat, Warszawapakten hade fallit och Tyskland höll på att återförenas. Nationalistiska krafter svepte genom hela Sovjetunionen som hotades av upplösning.

I de mer förtroliga samtalen fann Gorbatjov en frände i den tyske kanslern. Helmut Kohl delade oron för Sovjetunionens fall. Han tyckte att balterna skulle ta det lugnare med sin frihet och att Ukraina skulle stanna kvar i Sovjetunionen.

Och, intygade Kohl enligt nyligen avhemligade anteckningar som publicerats i Der Spiegel (30/4), Nato kommer inte att utvidgas österut. Tyskland, som ville stanna kvar i Nato efter återföreningen, erkände Oder-Neisse-linjen som sin permanenta östgräns och där skulle också gränsen för Nato gå. Detta upprepade den tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher i möten med olika kolleger under hela året: länderna i Central- och Östeuropa skulle av hänsyn till ryssarna inte släppas in i Nato. Evakueringen av sovjetiska trupper från de tidigare Warszawapaktsländerna skulle inte vändas till en fördel för väst. Så sent som den 11 oktober motsatte sig Genscher skarpt en Nato-utvidgning i ett möte med sina franska och spanska kollegor och ”Sovjetunionen måste stabiliseras”.

Allt blev annorlunda. I december 1991 avgick Gorbatjov och Sovjetunionen upphörde att existera. De nya exsovjetiska republikerna som låg i Europa och alla forna Warszawapaktsländer ville med kraft västerut och ansluta sig till de västliga gemenskaperna, EG och Nato.

Den tyska hänsynen till Rysslands buffertzonstänkande blåstes bort i en liberal segeryra som varade i ett kvarts sekel och som stabiliserat och bevarat freden i Öst- och Centraleuropa. Men idén om buffertzonen återkommer hela tiden i de europeiska stormakternas huvudstäder, som synpunkt inför varje utvidgning, samt som en allt starkare offermyt i Ryssland.

Det centrala är att Tyskland återkommande har upplevt att den egna tryggheten nödvändigtvis inte har ökat i takt med att Natoländerna österut har blivit fler. Frankrike har ofta tyckt likadant. Den tyska östpolitiken är ett olyckligt trauma av Natoutvidgningar, gasledningar, eftergifter ömsom till USA och ömsom till Ryssland och en hukande tysk militärmakt.

Nu befinner vi oss i en ny geopolitisk omvälvning, men denna gång mer våldsam och farligare jämfört med 1991. Buffertzonen är återigen central, den är orsaken till Rysslands krig, och förståelsen från Berlin är nu, efter viss tvekan, noll. Krigets gränslöshet och brutalitet har chockat alla. Ryssland måste förlora och all hänsyn till Putins decemberdiktat om en ny europeisk säkerhetsordning med halt för Nato är politiskt omöjlig.

Det är i detta möjligheternas fönster som Finland och Sverige går med i Nato. Till och med Socialdemokraterna i Sverige har helt gett upp tanken på att det egna territoriet ska betraktas som en avspänningsyta till förmån för Ryssland. Hela Norden ska med i en och samma västliga säkerhetsallians.

Vid sidan av de rent militära aspekterna är de svenska och finska anslutningarna en framgång för alla länders rätt att själva bestämma sitt öde. Sverige har möjligen problem med Turkiet, men vi är just nu inte hindrade av en bekymrad kansler i Berlin eller av en president i Paris som helst av allt och oftast mycket tyst önskar att USA lämnar Europa.

Men anslutningarna är också en seger för idén om att frihetens och demokratins viktiga institutioner kan expandera, att territorier och geografier inte är bundna av sin historia och inte har ett förutbestämt öde. Den idén bör gälla även Ukraina.

Det ukrainska försvaret mot den ryska invasionen väcker beundran och respekt. President Volodymyr Zelenskyj har blivit den demokratiska världens Che Guevara, en ikon för en frihetskamp. Han är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

När Ukraina har kastat ut de sista ryska trupperna och fredsuppgörelsen ska förhandlas bör väst med kraft hävda landets rätt till medlemskap i Nato och EU. Det finns inget ansikte kvar att rädda hos den ryska regimen. Om Ukraina vill gå med är landet lika välkommet som Finland och Sverige.

Någon i Berlin kommer kanske att invända att Ukraina troligen inte kommer att kontrollera hela sitt territorium efter en vapenvila och därför diskvalificerar sig som kandidat. Det är att ge Ryssland ett veto och ett onödigt incitament för fler annekteringsförsök. Man bör också påminna sig om att Tyskland under många decennier formellt definierade sig som delat i två och ändå kunde Västtyskland gå med i EG och Nato. Ukraina kan resonera likadant om Krim och eventuella kvarvarande delar i öst: i väntan på en fredlig återförening inleder Ukraina medlemskapsförhandlingar.

Sverige har varit en pålitlig utvidgningskraft inom EU. Regeringen Persson var med och drev fram den stora utvidgningen 2004 och regeringen Reinfeldt tog tillsammans med Polen initiativ till det viktiga östliga partnerskapet som fick länder långt bort längs Kaspiska havet att drömma om väst, rättsstat och marknadsekonomi. Den kraften ska vi bli igen. Att få bort buffertzoner är i hög grad ett svenskt intresse och bör vara kärnan i svensk Europapolitik.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?