På tisdagen kunde Di berätta om de svikna löften som bidrog till att en av Europas största banker lämnade Sverige 2018. Berättelsen befäster bilden av ett finansdepartement som har en starkt negativ syn på finanssektorn. AB Volvo och Atlas Copco får tjäna pengar, men inte storbankerna.
I februari 2017 presenterade finansminister Magdalena Andersson och dåvarande finansmarknadsminister Per Bolund planer på att öka beskattning och avgifter på bankerna. Vid den här tiden hade Nordea sin hemvist i Stockholm och var Sveriges största bank. Numera ligger sätet i Helsingfors och är Finlands största bank.
Finansdepartementets planer rörde dels en ny finansskatt, dels en höjd resolutionsavgift. Det senare är den avgift bankerna enligt EU:s regelverk ska betala till en stödfond att användas i kris när det inte räcker med skuldnedskrivningar och ägartillskott.
Magdalena Andersson ville att bankerna skulle betala denna avgift varje år, även när beloppet uppnått EU:s krav på 1 procent av deras sammanlagda garanterade insättningar. Hon ville också höja målet till 3 procent. Eftersom Nordea 2015 hade påbörjat en omvandling av sina nordiska dotterbolag till filialer skulle de tidigare dotterbolagens balansräkningar hamna i Sverige, och en höjd resolutionsavgift slå extra hårt mot Nordea.
Enligt Di:s källor kände sig Nordea lurat eftersom svenska staten varit positiv till omvandlingen till filialer. Därför sökte ledningen en uppgörelse om undantag hos finansdepartementet. I början av 2017 trodde den sig också ha fått det. Men så kom presskonferensen i februari med Anderssons skatte- och avgiftschock.
Till slut modererades förslaget. I juni lades finansskatten på is eftersom det visade sig att den skulle omfatta snart sagt alla halvstora företag som hade en finansavdelning. Finansministern backade också på att resolutionsavgiften skulle fortsätta tas ut i evighet, men höjde det svenska målet till 3 procent, alltså tre gånger högre än i euroområdet. Men det var för sent.
Ett halvår efter presentationen av skattechocken beslutade Nordeas styrelse att flytta moderbolagets säte till Finland för att undkomma de svenska kostnadshöjningarna. Bankens dåvarande ordförande Björn Wahlroos bedömde dessutom att kapitalkraven skulle bli lägre i Finland.
För en utomstående betraktare ser det ut som om stora börsbolag faktiskt inte kan lita på de svenska politikerna. Det skadar Sverige. Vi har en stark och lönsam finanssektor med lägre risk än många internationella konkurrenter, och den borde inte behandlas annorlunda än andra sektorer. Det påverkar investeringsklimatet. Det finns heller ingen grund för finansministerns uttalande att bankerna är underbeskattade. Exempelvis stod Sveriges sju största banker 2019 för drygt 10 procent av bolagsskatten.
Därför bör regeringen skrota även det senaste förslaget till bankskatt, som tillkommit som en del av januariöverenskommelsen med L och C. Nu kallas den ”riskskatt”. Även denna gång är motivationen ohederlig, den handlar om vilken risk finanssektorn utgör för staten, men pengarna - 5 miljarder kronor - ska gå till försvaret.
Finanssektorn är viktig för investeringar och riskkapitaltillgång. Den står för 3,8 procent av BNP och sysselsätter runt 95 000 personer. Ur finanssektorn har en rad nya internationellt konkurrenskraftiga företag inom fintech vuxit de senaste åren. Klarna är kanske det mest lysande exemplet, marknadsvärdet beräknat utifrån den senaste finansieringsrundan i början av året ligger på runt 260 miljarder kronor, vilket gör det större än både SEB, Handelsbanken och Swedbank.
Till Klarna kan vi lägga Izettle som såldes till Paypal 2018 för 19 miljarder kronor, Tink som värderas till 6-7 miljarder och Trustly som nyligen pausade sin börsnotering där värdet skulle ha landat runt 70-80 miljarder kronor. Om de ska verka och växa i Sverige måste deras ägare kunna lita på att svenska politiker och myndigheter agerar sansat och förutsebart. Sveriges regering bör vara stolt och glad över att våra finansiella företag är stabila och vinstrika och värna branschen.
