1515
Annons

Sverige måste sluta åka snålskjuts

Enligt Ann Linde (S) var det ”lite halleluja-stämning” under måndagens utrikesministermöte i EU. 

Orsaken var att Antony Blinken ringt in och uppvisat en vilja att samarbeta med Bryssel när det gäller bland annat klimatet, covid-19 och säkerhetspolitiken.

NATO-OPTION. Sedan mitten av december finns en majoritet i riksdagen för att uttala en svensk Nato-option. Men det påverkade inte utrikesminister Ann Lindes utrikesdeklaration på onsdagen.
NATO-OPTION. Sedan mitten av december finns en majoritet i riksdagen för att uttala en svensk Nato-option. Men det påverkade inte utrikesminister Ann Lindes utrikesdeklaration på onsdagen.Foto:Henrik Montgomery

Det är tveklöst en välkommen signal från USA:s nytillträdda utrikesminister.

Hans chef, president Joe Biden, har också varit tydlig med att han vill samarbeta med allierade och partners för att ta sig an gemensamma utmaningar.

Vad det här konkret kommer att betyda för EU och Sverige är ännu oklart. 

Vi vet däremot att Joe Biden just har tagit över ett land som står inför större säkerhetspolitiska utmaningar än på länge, med två starka och oberäkneliga globala motståndare: Kina och Ryssland. 

Lägg till det att USA:s försvarsbudget väntas få lida av landets hårt corona-ansatta ekonomi.

Att Joe Biden nu talar om transatlantiskt samarbete är alltså knappast tomma ord. Han talar snarare om den fördel som USA har jämfört med Kina och Ryssland genom tillgången till pålitliga allierade och partners. 

Han väntar sig därför sannolikt att förhållandet blir mer ömsesidigt än vad det tidigare har varit.

Det innebär att USA lär komma att ställa högre krav på allierade och partners framöver, inklusive på Sverige.

Hur tänker den svenska regeringen svara på det?

Att ansöka om Natomedlemskap tycks ju tyvärr inte vara aktuellt, vilket Ann Linde med tydlighet klargjorde under onsdagens utrikespolitiska debatt i riksdagen. 

Den socialdemokratiska linjen är fortsatt att åka snålskjuts med försvarsalliansen när det passar oss, utan att vara med och betala kostnaden.  

En kompromissmöjlighet vore att uttala en så kallad Nato-option, vilket en majoritet i riksdagen röstade för i december 2020. Sverige skulle, likt Finland, visa att man håller alla möjligheter öppna om säkerhetsläget i vårt närområde skulle försämras ytterligare. 

Det vore en viktig signal till våra partnerländer inom Nato, inklusive USA.

Att utrikesministern inte ens är villig att ta diskussionen med riksdagen är ett dåligt tecken. 

Även om det inte är ett krav vore ett brett politiskt stöd för Sveriges säkerhetspolitik en sund utgångspunkt, särskilt om Joe Biden börjar ställa tuffa frågor.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

En ökad samling mot de ryska hoten

I dag, tisdag, avslutas folkomröstningarna i de rysk-ockuperade regionerna i södra och östra Ukraina som pågått sedan i fredags. Lokalbefolkningen tycks i hög grad ha stannat hemma, av förståeliga skäl.

MEDVIND. Kriget i Ukraina trappas upp efter Rysslands skenfolkomröstningar och mobilisering. Men president Zelensky har några månader på sig att utnyttja landets militära medvind innan de ryska förstärkningarna och vintern anländer. Ska det lyckas krävs fortsatt uppbackning från väst.
MEDVIND. Kriget i Ukraina trappas upp efter Rysslands skenfolkomröstningar och mobilisering. Men president Zelensky har några månader på sig att utnyttja landets militära medvind innan de ryska förstärkningarna och vintern anländer. Ska det lyckas krävs fortsatt uppbackning från väst.Foto:Jason DeCrow

Att rösta nej till rysk annektering har varit detsamma som att skriva upp sig på listan över fientligt inställda personer. 

Alla är dessutom medvetna om att utgången redan på förhand var given: Cherson, Zaporizjzja, Donetsk och Luhansk kommer att införlivas i Ryssland, oavsett valresultat eller valdeltagande, i likhet med Krims öde 2014. 

Vladimir Putin väntas tillkännage annekteringen redan den här veckan.

Det innebär en tydlig eskalering av konflikten, ett nytt skede. Hädanefter kan Kreml hävda att ukrainska styrkor, med hjälp av väst, attackerar Moder Ryssland snarare än rysk-ockuperade områden – en mer direkt konfrontation mellan Nato och Moskva än hittills.

Putin har därmed skapat ett svepskäl för att trappa upp ”specialinsatsen” till ett regelrätt krig, både när det gäller vapen och manskap. 

Han har redan beslutat om en historisk mobilisering som enligt bedömare kan rymma närmare 1 miljon man. Senast det skedde var 1941, och innan dess 1914, vilket visar digniteten. 

Han skramlar också allt mer med landets kärnvapen. Enligt den ryska kärnvapendoktrinen krävs dock att den ryska statens existens är hotad för att kärnvapenarsenalen ska kunna tas i bruk.

Men inga doktriner i världen lär spela roll om Putin känner sig riktigt pressad. Han bör redan vara på god väg med tanke på Ukrainas imponerande militäroffensiv, västs outtröttliga uppbackning, vacklande stöd från ryssarnas viktigaste partners Kina och Indien och nu den egna befolkningens tydliga ovilja att engagera sig i kriget. 

Protesterna mot mobiliseringen sprider sig i Ryssland samtidigt som tusentals flyr landet medan de kan. Gränsen väntas stängas i veckan. 

Insikten om den ryska patriotismens begränsningar svider sannolikt allra mest.

För Europa är det dåliga nyheter. Eskalering innebär inte bara fortsatt skakiga börser och upptrissade råvaru- mat- och elpriser. 

En hårt pressad rysk diktator med tillgång till kärnvapen utgör också ett akut säkerhetshot, som inte kan avfärdas med rimlighetslära. Europeiska ledare måste vara beredda på att kriget kan sprida sig.

För Sverige borde den insikten innebära två saker. För det första, brådska att rusta upp försvaret i enlighet med 2-procentsmålet. Självklart är det viktigt att försvaret växer på rätt sätt, att beredningsarbetet görs grundligt. Men med tanke på världsläget och upprustningstempot i andra länder, som Polen, skulle det vara motiverat med ett snabbspår. 

Det är också bråttom att sätta ned foten om vilken roll vi vill spela i Nato.

För det andra sätter Rysslands upptrappning vår inåtvända inrikespolitiska debatt i nytt ljus. Istället för att peka ut fienden och demokratihot i Sveriges riksdag bör debattörer och vänstersympatisörer inse att de gör Putin en tjänst genom att spä på splittringen och människors oro om vad som sker på hemmaplan. 

De måste inse att det finns större hot mot Sverige än att en folkvald SD-ledamot blir andre vice talman. Detta självskadebeteende måste få ett slut.

Av samma skäl bör riksdagens största partier vara beredda att gemensamt ta ansvar för landet om kriget tar en ny vändning. Att döma av hur väl borgfreden fungerade under vårens Natoprocess finns goda förutsättningar.

Slutligen är det viktigt att stödet till Ukraina trappas upp, på alla plan, och snabbt. Det kommer att ta tid innan de ryska numerära förstärkningarna är på plats, och förhoppningsvis dröjer även vintern någon månad, vilket skapar ett fönster för de ukrainska styrkorna att utnyttja medvinden i den pågående offensiven.

Men om de ska lyckas måste ukrainarna känna att västs stöd inte sviktar. Det handlar både om att skicka fler och mer avancerade vapen, utökade militära utbildningsinsatser, hjälp med underrättelser och logistik, direkt finansiellt stöd och ett bibehållet sanktionstryck mot Ryssland.

Och varför inte löften om ett framtida ukrainskt Natomedlemskap? Det är svårt att tänka sig en markering som skulle ha större politisk tyngd i detta läge. 

I Ukraina skulle det uppfattas som det yttersta tecknet på västs långsiktiga stöd medan det i Ryssland skulle ses som ytterligare bevis på hur kontraproduktivt kriget är.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera