1515
Annons

Sverige måste skaffa en Kina-strategi

Kinas infrastrukturinvesteringar i omvärlden fortsätter att skapa rubriker. I Sverige har debatten kretsat kring de nu avblåsta planerna på en djuphamn i Lysekil och intresset för att investera i en norsk-svensk höghastighetsbana. Frågan om hur vi ska förhålla oss till den typen av initiativ är komplex. Men oavsett vad man anser i enskilda fall kan vi konstatera att kineserna har gjort oss en tjänst genom att föra upp frågan på agendan.

MITTENS RIKE. Sverige har under kort tid uppvaktats av kinesiska investerare som har mötts av en upprörd debatt. För att inte nationalism och trångsynthet ska ta över måste regeringen utarbeta en tydlig strategi.
MITTENS RIKE. Sverige har under kort tid uppvaktats av kinesiska investerare som har mötts av en upprörd debatt. För att inte nationalism och trångsynthet ska ta över måste regeringen utarbeta en tydlig strategi.Bild:Maja Suslin/TT

För det är tydligt att regeringen hittills har stått handfallen. Det fungerar inte längre. Vi riskerar att förlora fler potentiella investerare som skräms bort av en vilseledd opinion. Sverige behöver anta en strategi för att hantera den här typen av initiativ – en medelväg som varken skadar oss säkerhetspolitiskt eller vårt goda rykte som handelsnation. 

Just den balansgången är också det svåra. Sverige behöver å ena sidan kinesernas investeringar och kapital, vilket de senaste årens positiva utveckling i Göteborgsregionen vittnar om. Samtidigt är president Xi Jinpings infrastruktursatsning, ”Belt and Road”-strategin (BRI), knappast något välgörenhetsprojekt utan innefattar sannolikt strategiska motiv. 

Men hur motiven ser ut vet vi ingenting om – även om man lätt kan tro motsatsen när man läser alarmistiska texter som diverse självutnämnda säkerhetspolitiska experter sprider om Kinas stundande världsherravälde. Dessa bidrar bara till att skapa onödig misstänksamhet mot allt som är kinesiskt. Som FOI-forskaren Jerker Hellström säger i Konflikt (SR 3/2) kan man inte ta för givet att alla kinesiska investeringar har politisk agenda bara för att Kommunistpartiet har förmågan att styra allt.

Det enda vi kan vara säkra på är att Kinas investeringspropåer lär fortsätta. Vårt geografiska läge gör oss till en naturlig hub för den arktiska sidenvägen som är den senaste delen av BRI, som går ut på att utnyttja de smältande isarna för att korta Kinas transportleder till Europa.

Ungefär hälften av EU-länderna har redan rättsliga möjligheter att stoppa investeringar från tredje land. I Storbritannien är regeringen just i färd med att införa en motsvarighet till USA:s granskningskommitté (CFIUS) för att bedöma investeringar ur ett nationellt säkerhetsperspektiv. Där handlar debatten främst om kärnkraft och möjligheten att inkludera en ”gyllene aktie” i framtida kärnkraftverk. Detta sedan ett statligt kinesiskt bolag tillåtits äga en tredjedel av det omtvistade Hinkley Point som ett franskt bolag ska bygga i England.

I Tyskland gäller att privata bolag i princip får köpas av vem som helst. Kineserna har utnyttjat detta – landet är tredje största investeraren i tysk industri i dag, vilket inte är populärt, framför allt av reciprocitetsskäl. På sistone har det exempelvis stormat kring att ett statligt kinesiskt bolag ska bygga en ny containerterminal i Hamburgs hamn. Stämmer veckans uppgifter om att Geely har köpt in sig i Daimler lär debatten åter ta fart.

Tyskarna saknar en granskningsprocess, men gör sitt bästa för att införa en sådan inom EU. Det har Sverige tydligt motsatt sig, vilket är bra. Så länge vi inte har samägd europeisk infrastruktur måste ägande och driftförhållanden förbli nationella angelägenheter.

På hemmaplan vore det positivt om regeringskansliet snarare än kommunpolitiker hade ansvar för att göra dessa bedömningar, vilket är fallet i dag. Det är också tanken med den utredning som försvarsminister Peter Hultqvist tillsatte efter Nord Stream-debatten förra året, som förväntas bli klar i april nästa år.

Men då krävs också att resurser satsas för att göra den interna bedömningsapparaten så grundlig som möjligt – att analytiker tillsätts som i samverkan med näringslivet kontinuerligt kan följa och bedöma utvecklingen i Kina. För det är som Kina-kännaren Frédéric Cho konstaterar: våra svenska storföretag är redan med på bollen när det gäller BRI och andra stora infrastrukturprojekt runt om i världen. De om några har erfarenhet av att analysera projekt och ställa villkor för att få delta (Sweden China Trade Council 5/2). Det borde regeringen dra nytta av.

Lööf väljer vänster före liberalismen

Under måndagen lämnade Annie Lööf beskedet att Centerpartiet vill ingå i en S-regering. ’’Jag ser att Magdalena Andersson har det ledarskap som behövs’’, säger hon i en intervju i Dagens Nyheter. Det här är ingen liten sak. Man måste gå tillbaka nästan 70 år för en regering med både C och S.

VÄNSTERBLOCKET. C-beskedet är en tydlig varudeklaration inför valet. Sverige är tillbaka till blockpolitiken. Centerpartiet har valt sida. Partiledare från vänster: Nooshi Dadgostar (V), Märta Stenevi (MP), Magdalena Andersson (S) och Annie Lööf (C).
VÄNSTERBLOCKET. C-beskedet är en tydlig varudeklaration inför valet. Sverige är tillbaka till blockpolitiken. Centerpartiet har valt sida. Partiledare från vänster: Nooshi Dadgostar (V), Märta Stenevi (MP), Magdalena Andersson (S) och Annie Lööf (C).Foto:TT

Bakgrunden till C-ledarens besked är opinionen. I över ett års tid har partiet tappat kraftigt. Ett val i dag skulle innebära det sämsta sedan 90-talet. Mätinstitutet Sifo visar att det bara skiljer en tiondels procentenhet mellan C, L och MP. Det är därför fullt möjligt att C blir Sveriges minsta parti i riksdagen. Statistiska Centralbyråns stora partisympatiundersökning visar att flödet från C går till både S och M. Nu försöker partiet ta kommandot och vända trenden.

C-beskedet stötte redan efter någon timme på patrull. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar kallade det absurt att V inte skulle få sitta med i regeringen. Hon menade att Lööf begär hennes stöd, eftersom S, C och MP inte lär få egen majoritet, men utan att behöva samarbeta. ’’Man kan inte sätta sig på ett annat parti’’, sa Dadgostar i SVT Aktuellt.

I sak har Dadgostar helt rätt. Höstens parlamentariska situation vid en vänstermajoritet kommer att skilja sig från förra valets. Då behövdes inte V:s röster för att få igenom en budget. Den förra partiledaren Jonas Sjöstedt (V) släppte fram Stefan Löfven utan politiska segrar. Nu ser läget annorlunda ut. Liberalerna har bytt sida. Och Vänsterpartiets röster skulle därför behövas i varenda omröstning: för att få tillträda, få igenom sakpolitik och få majoritet för budgeten. Därför ska man ta Dadgostars ord på allvar. I höst kan C tvingas släppa fram en regering där även V ingår.

Samtidigt har vänstersidan radikaliserats under mandatperioden. V går till val på skattehöjningar på 70 miljarder, bland annat genom att återinföra förmögenhets- och arvsskatter. Banker, välfärdsföretag, energibolag, transportföretag och bostadsföretag ska tas över av staten. Partiet vill nå ett socialistiskt samhälle, och ungdomsförbundet Ung Vänster kallar sig fortsatt kommunister.

Även Miljöpartiet ser ut att vara tillbaka i regeringen vid en vänstervalseger. MP har nämligen ett uttalat krav att inte släppa fram en regering de själva inte sitter i. Förra årets reträtt från regeringen kommer inte att hända igen, har partiet tydliggjort. Äganderätten i skogen kan därför återigen hamna under beskjutning och energipolitiken fortsättningsvis haverera.

Den ekonomiska politiken äventyras även den av MP-inflytande. Partiet vill att staten ska låna 100 miljarder om året kommande tio år, utanför ordinarie budget. AP-fonderna ska inte jaga avkastning för pensionärer, utan användas i politiska syften. De föreställer sig något av en grön lockdown, med hårdför och påtvingad utslagning av företag.

Även Socialdemokraterna har under Magdalena Andersson dragit vänsterut. S går till val på en beredskapsskatt som ska dra in 40 miljarder kronor, att jämföra med värnskatten som drog in 6 miljarder. Det är en omfattande skattehöjning som kommer att drabba breda löntagargrupper. Anderssons partiledarkandidatur inleddes med rapporten Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa. Där finns förslag om tak på ISK, höjd skatt i 3:12, helt borttaget jobbskatteavdrag och en ny miljonärsskatt.

Under tisdagen presenterade S ännu en ny attack mot välfärdsföretagandet. Stopp för privat drift av nya sjukhus, trots att privata S:t Görans i Stockholm är Sveriges mest effektiva sett till väntetider, vårdkvalitet och kostnader. 

Hur har Annie Lööf tänkt att det här ska gå ihop? Blir C riksdagens minsta parti, har man inte mycket att sätta emot S, V och MP. Liberalismen ersätts nu av makthunger. Med ett dåligt valresultat kan gräsrötterna i C vända sig mot sin ledare. Missnöjet pyr redan som det är. Allt fler inifrån intygar att partiledningen blivit en bunker, där kritik viftas bort som illojal. Personalomsättningen har ökat och ju närmare partiledaren man kommer, desto fler medarbetare slutar. Kanske handlar måndagens besked bara om att en ministerpost är enda sättet för Annie Lööf att rädda sig kvar vid partiledarposten.

Det glädjande med C-beskedet är att varudeklarationen inför valet är tydlig. Sverige är tillbaka till blockpolitiken. C har valt sida. Nu finns ett alternativ till höger, och ett till vänster.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera