1515
Annons

Sverige bör markera hårdare mot Kina

LEDARE. Kinas diplomatiska agerande i förhållande till Sverige blir allt mindre diplomatiskt.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström.
Sveriges utrikesminister Margot Wallström.Foto:Stina Stjernkvist/TT

Det senaste inslaget är det möte Sveriges Kina-ambassadör Anna Lindstedt höll på Sheraton i Stockholm i slutet av januari. Inbjudna var några kinesiska affärsmän och den fängslade förläggaren Gui Minhais dotter Angela Gui, samt en del kulturpersonligheter som sinologen Cecilia Lindqvist, som dock avvek ganska snabbt. 

De kinesiska affärsmännen försökte pressa Angela Gui att sluta tala med medier om sin far om hon vill se honom fri. Männen följde efter henne, även till toaletten.

UD sade sig först inte känna till mötet alls, men ändrade sig sedan till att de som arbetar med fallet Gui Minhai inte var informerade. Nu utreder Säpo om ambassadören, som kallats hem, agerat egenmäktigt vid förhandling med främmande makt. Oavsett vem som visste vad så är mötet en operation som gått snett från svensk sida. 

Mest anmärkningsvärt är dock Kinas agerande. Detta är tredje gången på kort tid som Kina utövar påtryckningar mot svenska medborgare och institutioner och samtidigt sprider falska nyheter. I början av september gjorde ambassaden ett stort nummer av att ett par turister avvisades från ett hotell de vägrade lämna trots att de inte bokat rum. 

Ambassaden lade upp en text om att de drabbats av svensk polisbrutalitet och att polisen skulle straffas. Kinesiska turister varnades för att resa hit. Ett anonymt twitterkonto spred nyheten om den svenska polisbrutaliteten över världen. Inget tydde dock på att polisen gjort fel.

Kina utövade också påtryckningar mot SVT i samband med att satirprogrammet ”Svenska Nyheter” sändes i höstas. Det kinesiska utrikesdepartementet lämnade då in en formell protest till UD. ”Programledarens kommentarer är fulla av fördomar och provokationer mot Kina... Den kinesiska sidan uppmanar SVT:s anställda att omedelbart vidta åtgärder för att eliminera de negativa effekterna. Vi förbehåller oss rätten att vidta ytterligare åtgärder.” Så sa talespersonen för kinesiska utrikesdepartementet i ett uttalande i september. 

Ambassaden lägger på sin hemsida kontinuerligt upp ”tillrättalägganden” och pekar ut individer när svenska medier publicerat något misshagligt. På sidan står också att ”Kina är en självständig stat...låter sig inte längre mobbas och styras av västerländska makter”. Men det duger inte att som stormakt, om än nybliven, hänvisa till nära 100 år gamla koloniala försyndelser begångna av andra länder. Sverige var för övrigt det första västlandet som etablerade diplomatiska relationer med Kina, 1950.

Kina har investerat mycket kapital här de senaste åren. Det ska dess ledning inte tolka som att svenska staten är mutbar. Svensk ekonomi bygger på att självständiga privata företag säljer tjänster, produkter och verksamheter till den som betalar bäst. Politiskt är den svenska linjen att handel gynnar relationer, och öppenheten gäller även illiberala demokratier och diktaturer. 

Men utrikesminister Margot Wallström bör vara väldigt tydlig med att Sverige inte böjer sig för politiska hot och påtryckningar. Inte från Kina när de vill att vi ska sluta tala om frigivning av svenska medborgare som sitter fängslade där. Och inte från någon annan i liknande ärende. Det går inte att köpa vår lojalitet, varken med investeringar eller aggression. Tvärtom försämras relationerna av den kinesiska ambassadens agerande.

Oppositionen gör rätt i att kräva klarhet i vad UD visste. Om Margot Wallström orkestrerade mötet, eller sanktionerade det, bör hon avgå.

Oppositionen bör samtidigt driva på arbetet med att hårdare markera var gränserna går mellan legitim diplomati och att utmana de grundlagsfästa svenska fri- och rättigheterna. Kina får inte på några villkor tillåtas underminera demokratin på svensk mark.

En höjd skatt leder inte till att en annan sänks

Fastighetsskatten tycks ha evigt politiskt liv. Trots att ingen av de potentiella regeringsbildarna påstår sig vilja ha en återinförd eller höjd fastighetsskatt har den blivit den mest omdiskuterade skattefrågan så här i början av valrörelsen.

FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.
FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.Foto:Fredrik Sandberg

Det började med att Moderaterna lät producera en valaffisch med budskapet att de fyra partierna till höger är överens om att inte återinföra eller höja fastighetsskatten - och underförstått att partierna på vänstersidan inte är överens om den saken.

Detta retade upp Socialdemokraterna som anklagade Moderaterna för fulspel - S vill inte alls återinföra eller höja fastighetsskatten, var svaret. (Detta trots att flera distrikt samt LO vill det.)

Bakgrunden är välkänd. Alliansregeringen avskaffade den dåvarande fastighetsskatten, och ersatte den med en ”kommunal fastighetsavgift”. Denna har ett tak, vilket gör att vänsterfolk brukar kalla skatten ”regressiv”, alltså att det är en mindre andel fastighetsavgift på dyra villkor än på billigare.

Ekonomskrået brukar förorda fastighetsskatt. Det beror på att det är en skattebas som är stabil, där skatten inte skadar ekonomins funktionssätt så mycket. En fastighetsskatt anses rättvis då den inte går att planera bort på samma sätt som en del andra skatter. Det finns också bostadspolitiska argument, om att det är för hög beskattning vid flyttning och för låg beskattning på den som bor kvar, vilket försämrar rörligheten på marknaden.

De som förordar fastighetsskatt brukar anse att detta ska ingå i en större skattereform, då man alltså överväger hela skattemixen för att göra den mer optimal eller enhetlig. 

På fredagsmorgonen medverkade professor Lars Calmfors i Sveriges Radio och argumenterade för fastighetsskatt. Han sa dock att han inte trodde att ”det politiska systemet” kommer ”att klara av” att införa en fastighetsskatt.

Den omständighet som ekonomerna ofta glömmer bort, legitimitet, är dock ingen detalj. Om människor är djupt negativa till en viss skatt är det en realitet. Vänsterpartiet, som uttryckligen vill återinföra fastighetsskatten, lockar färre än var tionde väljare.

Det finns ett moraliskt problem i fastighetsskatten – varför ska staten ha ökad skatt för att man själv bygger ut och förädlar sitt hus? Varför ska skatten öka för att grannen säljer? Varför ska man beskatta en icke-likvid tillgång?

Därutöver finns ett trovärdighetsproblem beträffande ett vanligt argument för fastighetsskatten. Det handlar om att skatten på arbete skulle sänkas för att väga upp den höjda fastighetsskatten. På torsdagen argumenterade Dagens Nyheter för att fastighetsskatten skulle återinföras och att skatten på arbete ska ned. Men i ledartexten fanns ingen vägledning om på vilket sätt inkomstskatten ska sänkas. Det är så det brukar vara – det är viktigare att argumentera för den höjda skatten än att precisera sänkningen.

Så är det också med idén om att en stor skattereform behövs. I januariavtalet fanns det med en sådan punkt, om en reform som skulle åstadkomma så mycket att den blev omöjlig. Och det blev inte ens en utredning om saken.

Några tidigare skattereformer har blivit historiska, men det innebär inte att det är ett bra lösning för framtiden. Ordet förknippas med att en skattereform ska genomföras över blockgränsen - och väljarna skulle därmed berövas möjligheten att ta ställning i en av de viktigaste politiska frågorna.

Tanken om en skattereform indikerar också att det skulle vara något allvarligt fel på det nuvarande systemet. Och visst är skatterna höga i Sverige, särskilt på arbete och på risktagande. Men samtidigt är en rad skadliga skatter avskaffade, som arvsskatten och förmögenhetsskatten. I en stor skattereform är risken att dessa förödande skatter kommer upp på bordet igen.

Allmänt sett finns det anledning att vara skeptisk mot skatteväxling, alltså att en höjning på ett ställe ska leda till en sänkning på annat håll. Hur har det gått med ”den gröna skatteväxlingen”? Politikerna höjde miljöskatterna men glömde bort den andra vågskålen, att sänka skatten på arbete.

Svenska skatter är redan höga. De tas ut delvis på fel saker. Skatternas utformning bör ses över. Och de bör sänkas generellt. Att sänka skattesatserna behöver inte innebära minskade skatteinkomster för staten - tvärtom. När det går bra för Sverige kommer goda skattepengar in till de gemensamma behoven.

Men när någon börjar diskussionen med att berätta vilka skatter som ska höjas ska man inte lita på att det verkligen blir någon sänkning i andra änden.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera