ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Sverige behöver mer än Blackrock

  • Foto: MARK LENNIHAN

LEDARE. Blackrock är sedan fem år tillbaka världens största kapitalförvaltare. 

Firmans fonder är storägare i de flesta av världens största företag, inklusive de svenska, vilket potentiellt ger ett enormt inflytande. Detta rapporterade Di om på tisdagen.

Med 2,6 procent är Blackrock, vid sidan av Swedbanks fondbolag Robur, Stockholmsbörsens näst största ägare efter Investor med 3,1 procent. Blackrock och konkurrenten Vanguard utgör bulken av det institutionella kollektiv som dominerar ägandet i börsbolagen globalt sedan några år. 

Blackrock har en trovärdighet utifrån sin affärsidé, som handlar om hur man begränsar risk. Den föddes hos en av grundarna, Larry Fink, sedan han som vd för banken First Boston på 1980-talet förlorade motsvarande nära en miljard kronor på en tidig version av värdepapper kopplade till bolån. 

Utöver riskhantering är en viktig grundsten i ägarstyrningen konceptet "En aktie, en röst". Men Blackrock har också uppmanat sina bolag att minska koldioxidutsläppen, och USA:s 1000 största bolag på indexet "Russel 1000" att förbättra könsfördelningen i sina styrelser. För ett år sedan skrev Fink ett brev till vd-arna i Blackrockägda bolag att de bör ha en större tanke med verksamheten än att bara tjäna pengar. De bör bidra till samhället. Ta hand om sina anställda.

Förändringar i linje med hans uppmaningar pågår, det kommer visa sig lönsamt att lyssna på omvärlden. Det är bra att den dominerande ägaren vågar gå före i de stora frågorna. Det har ett starkt signalvärde.

Men även om Blackrock arbetar för att förtjäna sin plats i marknaden, så utgörs 64 procent av deras förvaltning av indexfonder. Och det är den passiva förvaltningen som är hotet mot börsen och företagens effektivitet, i mycket högre grad än en enskild förvaltares storlek. Passiv förvaltning skapar likriktning, förstärker kursrörelser och riskerar att missa den yttersta funktion en notering har, att allokera kapital till de bolag som har bäst förutsättningar att bli framgångsrika.

I Stockholm är det utländska ägandet, som främst är institutionellt, drygt 40 procent räknat på marknadsvärdet. Ytterligare 48 procent ägs av svenska institutioner. Endast elva procent ägs direkt av privatpersoner. För tio år sedan var det 15 procent. Den andel av befolkningen som äger enskilda aktier har minskat från 22 procent 2007 till 18 procent.

Det är naturligt att institutionernas ägande har vuxit över tid på bekostnad av enskilda individer eftersom de har helt andra resurser till analys, och kan sprida riskerna bättre. Framväxten av fonder är ett uttryck för att svenska folket blivit rikare och investeringsjobbet professionaliserats. 

Men många sparare har nog inte insett konsekvenserna av att släppa ifrån sig kontrollen. Billiga indexfonder kommer i ett helt annat ljus när konjunkturen vänder ned och kurserna börjar falla. Indexfonder har ingen strategi för att rädda kapitalet, tvärtom bidrar de till att förstärka kursrörelser både upp och ned. En nedgång skapar möjligheter för aktiva fonder och enskilda stock-pickers. Men det kräver också att de aktiva förvaltarna skaffar en konkurrenskraftig avgiftsmodell som bättre speglar deras avkastning.

För en väl fungerande kapitalmarknad krävs olika typer av ägare, både på och utanför börsen. Riskkapitalister och aktivister är bra, de har idéer och driver förändring. Men det behövs fler familjeföretag och enskilda ägare som både kan bidra med utveckling av affärsidéer och har en lång placeringshorisont. 

Svenska aktieägare måste ha goda villkor för ägande och beskattning för att deras riskvillighet ska öka. Då kan inte en entreprenörs avkastning beskattas som lön. Inte heller kan skatten på avkastning på aktier som nu totalt sett vara bland de högsta i OECD.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies