1515

Sverige behöver en helt annan hårdhet

Sedan början av 2000-talet har Sverige gått från statistikbotten till toppen i Europa när det gäller antalet dödsskjutningar. 

Skjutningarna har trendmässigt minskat runt om i Europa, men däremot fortsatt att öka i Sverige. I åtta av tio fall har dåden skett inom den kriminella miljön.

SÄMST I EUROPA. Brottsförebyggande rådets rapport visar att Sverige har haft flest dödskjutningar per capita i Europa sedan 2018.  Regeringen, inklusive justitieminister Morgan Johansson (S), behöver vidta betydligt tuffare åtgärder för att vända den negativa trenden.
SÄMST I EUROPA. Brottsförebyggande rådets rapport visar att Sverige har haft flest dödskjutningar per capita i Europa sedan 2018. Regeringen, inklusive justitieminister Morgan Johansson (S), behöver vidta betydligt tuffare åtgärder för att vända den negativa trenden.Foto:Henrik Montgomery/TT

Det är den dystra kontentan av Brottsförebyggande rådets rapport som lades fram på onsdagen, där man jämfört det dödliga våldet i Sverige med 22 andra europeiska länder.

Ingen bör vara förvånad över resultatet som bekräftar vad många har misstänkt.

Men det är ändå exceptionellt. Och helt oacceptabelt.

Skjutningarna och den bakomliggande gängkriminaliteten är vår tids största samhällsproblem, och måste hanteras därefter. 

Den lamslår hela bostadsområden, splittrar familjer och hindrar företagare från att bedriva sin verksamhet, inte minst inom detaljhandeln. 

Våldet förpestar bilden av Sverige. Det urholkar vår konkurrenskraft.

Regeringen påstår sig ta gängproblemen på allvar. Morgan Johansson och Mikael Damberg nämner gärna det åtgärdsprogram med 34 punkter som sjösattes i september 2019 – särskilt i samma mening som man konstaterar att antalet skjutningar minskat under 2021. 

De menar att åtgärderna börjar ge resultat.

Men det är önsketänkande. Även S-ministrarna vet att de snarare har den franska polisen att tacka för nedgången. Encrochat-genombrottet har möjliggjort att många inom gängmiljöerna kunnat gripas och ställas inför rätta, vilket skapat dagens relativa förortslugn.

Dessvärre kommer lugnet bara vara tillfälligt. Förr eller senare har man tömt den franska guldgruvan på uppgifter, utan möjlighet att fylla på. 

För till skillnad från i Frankrike kan inte den svenska polisen bedriva proaktiv datainhämtning mot kriminella inom landet. Och de som döms med Encrochat-bevisen är relativt snart på fri fot igen. Tillbaka till hämndspiralen.

I rapporten gör Brå ett misslyckat försök att förklara våldet och dess ”smittoeffekter”. Man pekar på förekomsten av illegala drogmarknader, kriminella gäng och ett bristande förtroende för polisen inom dessa grupper. 

Men faktorerna är knappast unika för Sverige, vilket myndigheten också konstaterar.

Vad som däremot gör Sverige unikt är den mängd invandrare per capita som vi har tagit emot från krigshärjade länder under de senaste 20 åren, och den destruktiva segregation som följt i dess spår.

Dessutom släpar det svenska rättssystemet efter andra länders. Det är inte konstigt att gängmedlemmar i Järva-området saknar förtroende för polisen när vi knappt har några. När de svenska straffskalorna är ett skämt.

Justitieministern tycks dock tro att de förslag som presenterades på tisdagen ska göra skillnad, att man kan bryta den tystnadskultur som präglar den svenska gängmiljön. 

En utredning föreslår skärpta straff för övergrepp i rättssak och ett system med kronvittnen, att en misstänkt kan få strafflindring om den lämnar uppgifter om andra misstänkta. 

Utredaren säger däremot nej till att införa ett system med anonyma vittnen, vilket finns runtom i Europa, eftersom det påstås skada rättssäkerheten och ha ett ”begränsat användningsområde”.

Men utan anonyma vittnen lär man knappast få folk i de utsatta områdena att börja prata med polisen, varken gängmedlemmar, anhöriga eller butikspersonal på Ica. 

Behovet av att hämnas verkar inte ha någon preskriptionstid – golare kommer alltid att vara golare, vilket i synnerhet lär gälla kronvittnen.

För att bryta trenden krävs betydligt mer. En kännbar skärpning av straffen, fler poliser och utökade befogenheter för avlyssning är en bra start. 

Riktade insatser mot gängen är en annan viktig komponent, likt det lovvärda USA-inspirerade ”Sluta skjut”-initiativet i Malmö.

Men Sverige behöver också ett nationellt avhopparprogram. SVT-journalisten Diamant Salihu beskriver i sin läsvärda bok ”Tills alla dör” hur gängmedlemmar begår brott bara för att hamna i fängelse och därmed komma bort från hämndspiralen ett tag. 

För att få en paus, vilket är fullständigt absurt.

Men framför allt behöver Sverige ha en stram invandring under överskådlig tid för att kunna få bukt med segregationsproblemen.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?