1515

Sverige är inte längre socialdemokratiskt

I helgen valde SSU en ny ordförande. Lisa Nåbo valdes med knappast möjliga marginal mot Amalia Rud Pedersen, som var valberedningens förslag. 

NYA TIDER. Lisa Nåbo är ny SSU-ordförande. Förr i tiden skulle detta val ha varit politiskt högintressant – innan ungdomsförbundet och partiet började sin nedgång.
NYA TIDER. Lisa Nåbo är ny SSU-ordförande. Förr i tiden skulle detta val ha varit politiskt högintressant – innan ungdomsförbundet och partiet började sin nedgång.

Ledarstrider i politiska ungdomsförbund brukar gärna ha ideologiska inslag, om än svårtydda för omvärlden. Men ungdomsförbundens roll som plantskola i partierna brukar överväga. Den som har lett ungdomsförbundet kan räkna med en lysande partikarriär.

Inte minst har detta gällt inom socialdemokratin. Titta bara på vilka som har varit SSU-ledare genom åren: Lars Engqvist, Jan Nygren, Anna Lindh, Karl-Petter Thorwaldsson, Niklas Nordström, Mikael Damberg och Ardalan Shekarabi. Alla har blivit ministrar, tunga kommunalråd eller LO-ordförande. Sedan hände något. De senaste 15 åren har SSU inte levererat några toppolitiker, och definitivt inga uppenbara partiledarämnen. När moderpartiet har haft sina identitets- och ledarskapsproblem, har det inte varit mindre av den saken i ungdomsförbundet.

Oförmågan att hantera antisemitismen i SSU Malmö är allvarligast. Men även sättet att räkna medlemmar i SSU har varit kreativt antingen det skett på distriktsnivå för att få större makt på kongressen, eller på övergripande nivå för att få mer statsbidrag. Det kulminerade i början på 00-talet, och efter att i två år ha avstått från att söka statsbidrag återkom SSU 2008. Då inrapporterades ett sektmässigt lågt medlemsantal, 1.233 stycken. Det var drygt 9 000 ungdomsmedlemmar valåret 2018 och året efter knappt 5 000. Detta trots att medlemsavgiften numera är noll kronor.

Den nya ordföranden säger, helt enligt manualen, att hon vill sätta press på sitt parti.

Men den som betraktar en nyvald SSU-ordförande som en frisk fläkt, en sanningssägare i ett parti som gått i stå, måste också förstå socialdemokratins grundläggande problem. Att Sverige inte längre är ett socialdemokratiskt land.

Länge fanns det fog att säga just det, att Sverige är socialdemokratiskt. Det fanns en tid när partiet kunde regera tämligen ostört med ett starkt väljarstöd. Men från och med Olof Palme har partiet backat i 10 av 15 riksdagsval.

Den som säger att Sverige är ett socialdemokratiskt land kan också mena något annat, att oavsett partitillhörighet är svenskarna mer eller mindre socialdemokratiska. Resonemanget hänger samman med decenniers dominans av S-regeringar. Det är dessa regeringar som har byggt upp samhällsstrukturen (inte gjort Sverige rikt, det var innovatörer, entreprenörer och hårt arbetande medborgare som gjorde). Och eftersom även andra partier huvudsakligen har accepterat dessa strukturer är de också ”socialdemokrater” i någon mening.

Resonemanget får ytterligare en dimension när man betänker det osynliga kontrakt som fanns mellan socialdemokraterna och deras väljare. Det gick ut på att partiet skulle följa med sina sympatisörer när de gjorde sin välståndsresa. När de blir fastighetsägare och företagare så finns politiken där för dem också.

Men saker har förändrats. Andra partier har förstått att de inte är socialdemokrater, att det går att ifrågasätta förutsättningar som tidigare tagits för givna. Samhällsfunktioner behöver inte vara statliga, behöver inte bedrivas i offentlig regi. Och samtidigt har det socialdemokratiska partiet slutat följa med på sina väljares resa. Företagare målas ut som ”någon annan”, som mest ägnar sig åt att skaffa sig skattefördelar. Sparsamma medborgare får veta att deras konton ska få högre skatt för att de numera betraktas som förmögna.

Med denna nygamla innebörd av vad socialdemokrati är måste det konstateras att svenskarna inte är särskilt socialdemokratiska. Svenskarna beundrar entreprenörer och föraktar inte rika. Det framgår av den nyutgivna boken ”Förebilder och syndabockar” av den tyske historikern Rainer Zitelmann. Han har genomfört en urvalsstudie i Sverige och sex jämförbara länder (Storbritannien, USA, Spanien, Italien, Tyskland, Frankrike). Och svenskarnas ”klassförakt” mot rika är lågt i den här gruppen länder. Italien, Tyskland och Frankrike har högre grad av ”social avundsjuka” som är Zitelmanns term.

Svenska folket har blivit kapitalister. Socialdemokraterna hängde med i denna förflyttning en bit, men orkade inte hela vägen och får ofta socialistiska återfall. Detta ska man observera när man försöker förstå socialdemokraternas läge.

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?