Dessvärre verkar inte myndigheterna ha beredskap för att hantera reseuppsvinget, att döma av de timslånga köerna till säkerhetskontrollen på Arlanda och svårigheten att förnya pass.
Det statliga flygplatsbolaget Swedavia hänvisar till svårigheter att rekrytera kvalificerad personal. Och polisen dras fortfarande med rekordlånga väntetider i passbokningsysstemet, och numera även med nedsatt tillverkningskapacitet efter att en av passmaskinerna gått sönder.
Ur ett större perspektiv är det kanske ingen katastrof att svenska barnfamiljer tvingas ställa in sin planerade charterresa till solen, mot bakgrund av allt annat elände som pågår i världen, inte minst i Ukraina.
Men för den enskilde kan en inställd semester betyda just katastrof och krossade drömmar. I förlängningen finns också risk för att förtroendet för staten urholkas.
Den stora frågan är hur vi hamnade här. Det borde inte handla om brist på kunnande. Myndigheterna visade sig ju nyligen vara kapabla att med kort varsel planera och genomföra massvaccinering av befolkningen – en enorm logistikutmaning som gått relativt smidigt.
När det gäller passkaoset är det tydligt att det snarare handlar om prioriteringar. Polisen har inte haft koll på hur många pass som blivit ogiltiga under pandemin, och därmed inte tagit höjd för den anstormning som nu skett.
Man såg det inte komma.
Även Swedavia tycks ha överraskats av det stora resesuget. Bolaget gör visserligen löpande prognoser över flygandet, som Avarn Security, som sköter säkerheten på flygplatserna, använder som grund för sin personalplanering.
Men när verkligheten nu överträffat prognoserna är det svårt att snabbt tillföra nya säkerhetskontrollanter, eftersom kandidater måste genomgå tre olika säkerhetsprövningar för att kunna anställas: av länsstyrelsen, transportstyrelsen och säkerhetspolisen – myndigheter som i sin tur har långa ledtider.
Här skymtas ett mönster, ett ohållbart sådant.
Det här är en samhällsfunktion som bara ska fungera: Svenskarna måste kunna lämna landet om och när de så önskar. Resebranschen, som är en viktig del av svenskt näringsliv, är dessutom helt beroende av det.
Politikerna måste börja ta den här frågan på större allvar.
