1515
Annons

Svensk skattepolitik har ett perspektivfel

LEDARE. Behöver skattepolitiken förändras? Säkert. Behövs en skattereform? Inte säkert.

SAMMA SYNSÄTT. Klas Eklund har skrivit ett förslag till skattereform. Men han gör inte upp med synsättet att man ska extrabeskatta den som tjänar mer. Och han vill göra som Magdalena Andersson också vill, beskatta entreprenörer mer.
SAMMA SYNSÄTT. Klas Eklund har skrivit ett förslag till skattereform. Men han gör inte upp med synsättet att man ska extrabeskatta den som tjänar mer. Och han vill göra som Magdalena Andersson också vill, beskatta entreprenörer mer.Foto:Claudio Bresciani, Jack Mikrut.

Ekonomen Klas Eklund lade nyligen fram ett förslag som har fått viss uppmärksamhet, men det övertygar inte om att en skattereform alls är nödvändig.

Ordet skattereform har en närmast mytisk innebörd och signalerar att politikerna klarar att ta sig samman och göra något radikalt med skattesystemet, gärna över blockgränserna.

Det är den ambitiösa skattereformen 1990–1991 som ställer till det. Den sänkte marginalskatten och gjorde skatteskalan begriplig. Det framställs ibland som att det skulle vara ett problem att det under de följande 30 åren gjorts många avsteg från skattereformen. Värnskattens införande var ett problematiskt avsteg. Men, generellt, att det görs förbättringar under tidens gång är inte ett problem i sig. Skattereformens skattenivåer visade sig snart för höga, och undantag var nödvändiga. Ett högskattesystem behöver ventiler. Och, omvänt, endast ett system med låga skattesatser kan klara sig utan undantag.

Jobbskatteavdraget var ett avsteg från skattereformen. Och i själva verket har ju jobbskatteavdraget inneburit så stora förändringar av skattesystemet att det skulle ha kallats skattereform om det hade genomförts i ett enda stort steg. Och var inte avskaffandet av förmögenhetsskatten och arvsskatten så betydelsefullt att det borde kallas skattereform?

Det här är inte bara semantik. Ordet skattereform kan sätta i gång processer som leder åt fel håll. Det har nog C och L insett vid det här laget, att Socialdemokraterna har sin egen tolkning av formuleringen i januariavtalet om en skattereform – ett tillfälle till höjda kapitalskatter.

Hos ekonomer väcker ordet en längtan efter en ny fastighetsskatt. Den anses rättvis eftersom den till skillnad från många skatter inte går att planera bort. Och den är träffsäker eftersom den som har råd att köpa ett dyrt hus också borde ha betalningsutrymme. Problemet att den var illa sedd av väljarna ska man lösa genom att sänka skatterna på annat håll. Men även den som tycker att alliansregeringens gjorde fel som slopade den dåvarande fastighetsskatten måste se att det är en svår skatt att ”återinföra”. Legitimitet för en skatt är ingen detalj, utan något avgörande.

Klas Eklund betonar att en skattereform bör vara en helhet. Den bör vara blocköverskridande för att hålla under lång tid så att avsedda beteendeförändringar hinner ske. Men man kan sannerligen ifrågasätta varför ett av de viktigaste ekonomisk-politiska instrumenten ska tas bort från partipolitiken. Med det synsättet hade vi varken haft rut-avdrag eller jobbskatteavdrag i dag. 

Klas Eklund vill fokusera på det som är politiskt genomförbart. Men han utvecklar inte varför hans förslag är genomförbara – och varför det han avstår från inte är det. Om man höjer brytpunkten, som han föreslår, och sänker skattesatsen för statlig skatt – varför är det viktigt att ha en progressivitet även över brytpunkten, alltså att det blir femprocentiga höjningar av skattesatsen vid olika intervall?

Och varför är det viktigt att påpeka att endast 20 000 personer kommer att betala den högsta marginalskatten på 47 procent exklusive arbetsgivaravgifter? Det borde snarast leda till den självklara slutsatsen att denna särskilda nivå är en symbolskatt och borde kunna skippas. Den politiska genomförbarheten kan ju inte hänga på att 20 000 personer straffbeskattas? Och kan denna branta progressivitet i skatteskalan någonsin rätas ut med tanke på att en skattereform tydligen ska hålla i ”flera mandatperioder”.

Svensk skattepolitik har ett perspektivproblem. Utgångspunkten borde vara att det offentliga åtagandet behöver finansieras, och att det ska ske på ett sätt som skadar ekonomin så lite som möjligt. Utgångspunkten borde inte vara att hitta företeelser i samhället som kan beskattas högre av rättviseskäl, antingen det kallas ”skatt efter bärkraft” eller något annat. Det är inte ett problem att några tjänar mycket pengar. Det är inte ett problem att någon har råd att köpa en dyr bostad.

Underbeskattning är faktiskt inte något problem i Sverige.

 

 


Hög tid att ta Klarna på allvar

Länge var allt ”smooth” med Klarna. Att betala var smooth, att shoppa var smooth. Hela Klarna var smooth. Smidigt, enkelt, snyggt och lite skojigt – en skarp kontrast till de tråkiga traditionella bankerna. 

INTE BARA SMOOTH. Att FI tar riskerna med Klarnas verksamhet på allvar är bra.
INTE BARA SMOOTH. Att FI tar riskerna med Klarnas verksamhet på allvar är bra.Foto:Carl-Olof Zimmerman

Klarna är tveklöst en fantastisk framgång. Vd:n och medgrundaren Sebastian Siemiatkowski har revolutionerat betalningarna inom e-handel. I stället för att fippla med bankkort och cvc-koder behöver kunden bara trycka ”köp” och legitimera sig med bank-id.

Hur smooth som helst.

Klarna har haft en stor betydelse för digitaliseringen av den traditionella banksektorn. Utan Klarnas framfart hade säkert bankerna inte varit så snabba på att ta fram nya tjänster med användarvänliga gränssnitt. Klarna är också ett av skälen till att Stockholm är ett av världens mest intressanta fintech-kluster.

Klarnas framgångar har lockat kapital. Investerarna har stått på kö. När Softbank klev in som delägare i fjol värderades Klarna till 390 miljarder kronor, i klass med Nordens största bank, Nordea. Det är klart att bankdirektörerna var avundsjuka.

Men nu har värderingsyran lagt sig. Enligt uppgift till Di har Klarnas värdering sjunkit till 300 miljarder, fortfarande högt men lägre än i fjol. Under första kvartalet hade Klarna rörelseintäkter på 3,6 miljarder kronor. Förlusten blev 2,5 miljarder, varav kreditförlusterna utgjorde 1,2 miljarder. Nu måste bolaget spara. 10 procent av personalstyrkan, 700 tjänster, ska bort.  

Klarnas snabba expansion har väckt Finansinspektionens intresse. Di avslöjade i höstas att Klarna fått ett nytt och väsentligt högre kapitalkrav från tillsynsmyndigheten. Klarna protesterar och har överklagat FI:s beslut. I ett yttrande till förvaltningsrätten upprepar nu FI sitt motiv till att kraven på Klarna måste skärpas. 

”Risknivån i den bankrörelse som Klarna driver är hög… Klarnas utpräglade tillväxtstrategi har sedan 2019 medfört återkommande årliga förluster”, skriver FI och hänvisar till att kreditförlusterna för banken stigit till 7,3 procent av utlåningen. 

FI:s agerande är klokt. Klarna är en bank. Och banker kräver tillsyn. Klarna är i kraft av sin storlek, sin växande ut- och inlåning till allmänheten, en aktör vars väl och ve är av vikt för samhället i stort. Det är dags att ta Klarna på allvar – för en bank kan allt inte vara smooth.

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?