Siktet är inte bara inställt långt bortom riksdagsspärren. Hon vill också slå det tidigare språkröret Maria Wetterstrands förtroendesiffror på 44 procent. Det är tuffa målsättningar. Partiets språkrör har länge befunnit sig i förtroendebotten. I en sammanvägning av opinionsmätningar skrapar Miljöpartiet endast ihop ett väljarstöd på 3,8 procent, från att ha varit tredje största parti i valet 2010.
Med storhetstiden bakom sig är frågan hur Miljöpartiet ska kunna hitta en väg tillbaka. Märta Stenevi talar om ett bredare parti som måste finnas med i alla delar av samhällsdebatten. Men den främsta frågan är ändå klimatet. På många sätt ger den partiet sitt existensberättigande.
Trots det, och att hållbarhet sällan varit hetare, är det allt färre som tror att Miljöpartiet har den bästa politiken på området. Sedan 2014 har partiet tappat två tredjedelar av det stöd de hade för sin klimatpolitik. Ska man tro Märta Stenevi i Agenda (31/1) har det inte med Miljöpartiet att göra, utan själva frågan. Miljöpolitiken håller på att polariseras och bli partibunden. Den betraktas inte längre som neutral på samma sätt som för 10-20 år sedan.
Lösningen på problemet att andra partier prioriterar klimatfrågan är enligt Stenevi att bli tydligare med att utsläpp inte bryr sig om partifärg. Det är en häpnadsväckande utsago. Inte att frågan blivit politiserad, utan hur Miljöpartiet bedömer sin egen roll. Partiets politik är långt ifrån neutral. På ideologiska grunder motsätter de sig både kärnkraft och ny teknik som suger upp koldioxid ur atmosfären. Marknaden betraktas snarare som en bov än en kompanjon.
Det är förståeligt att Miljöpartiet sörjer att deras politik inte längre betraktas som en objektiv sanning. Men om de inte klarar av att behålla stöd när andra prioriterar klimatet är partiet illa ute. Precis som alla andra får Miljöpartiet försöka övertyga väljare om varför deras ideologi och politik är den bästa. Att den skulle vara neutral är ren lögn.
