Organisationen Företagarna har granskat Trafikverkets offentliga upphandlingar och konstaterat att Svevia i en stor del av fallen har lagt sig långt under de andra som deltagit i upphandlingen. I snitt avviker Svevia med 23 procent. Och Svevias anläggningsdivision har gått minus fyra av de fem år som siffrorna har särredovisats.
De här uppgifterna är allvarliga, inte bara i de fall där Svevia vinner själva anbudet. När en budgivare blir alltför dominerande finns risken att konkurrenter avstår från vissa upphandlingar, vilket ytterligare försämrar konkurrensen.
Det är en brokig skara bolag som staten äger. En del av dem har en särskild samhällsuppgift, som Systembolaget. Andra tar hand om statliga fastigheter, som Akademiska Hus. En del är resultat av att förvaltningsverksamhet har bolagiserats, som Swedavia. Något bolag har kommit i statens ägo som pant för statliga garantier, som reservdelsbolaget Orio, tidigare ägt av Saab Automobile.
Det som är gemensamt för hela denna bolagsgrupp är att det saknas en idé om varför staten ska äga. Ska staten påverka en viss samhällsutveckling som ägare eller som reglerare? Det sistnämnda är att föredra. Vattenfall är exempel på ett bolag där staten har velat styra och bolagsledningen har försökt tolka otydliga signaler. Energipolitiken borde snarare i större utsträckning läggas fast genom lagstiftning.
Men det mest bekymmersamma i statens portfölj är de bolag som inte har något särskilt samhällsuppdrag och som verkar på en konkurrensutsatt marknad. Varför ska staten till exempel äga en bank, som SBAB? När Mikael Damberg (S) var näringsminister motiverade han detta med att det vore dåligt för konkurrensen om SBAB såldes och ”kanske köps upp av någon av de stora drakarna”. Att regeringen tror att ägandet av SBAB pressar boräntorna är märkligt, om inte annat för att staten med andra handen inför en rad kreditrestriktioner för att det har varit för lätt att låna.
Metria, ett teknikkonsultföretag med ursprung i Lantmäteriet, var för några år sedan på väg att säljas, som Di rapporterade då, men det stoppades. Bilprovningen verkar på en helt konkurrensutsatt marknad, liksom Apoteket AB. Det borde vara en naturlig följd av dessa sektorers omreglering, där privata bolag släpptes in, att staten inte längre ska äga affärsdrivande bolag där.
Och så har vi ett av de märkligaste bolagsinnehaven, Lernia. Det har funnits i många år, en gång avknoppat från arbetsmarknadspolitiken och kallades då AMU-gruppen. Det är ett bemannings- och utbildningsföretag som andra med den enda synliga skillnaden att det är statligt ägt. Det väsentliga problemet är dock bolagets möjligheter att bete sig annorlunda än konkurrenterna. Hur ska dessa kunna konkurrera med Lernia när man misstänker att priserna i anbuden pressas på ett osunt sätt? Bolagets önskemål nyligen om ett tillskott från skattebetalarna på 450 Mkr visar övertydligt vilka annorlunda villkor Lernia har i jämförelse med konkurrenterna. Redan på 00-talet fick Lernia ett tillskott på 600 Mkr.
Under de senaste åren har en intensiv debatt om ägarstyrning pågått. Trenden har gått mot stärkt personligt ägande och en professionalisering av styrningen. Här finns de statliga bolagen inte alls med. När det råder otydlighet om ägarens intentioner, om mål och metoder, och när ägaren inte ställer verksamma krav på avkastning blir resultatet dåligt.
Staten har nu färre än 50 bolagsinnehav. Antalet var en gång i tiden mer än dubbelt så stort, och det har alltså gått åt rätt håll. Vi kan i dag le åt att staten en gång ägde en hamburgerkedja, Clock (där den populäraste produkten var en dubbelburgare med det fantasifulla namnet ”Big Clock”). Staten hade över 100 restauranger och över 40 hotell i Sara-koncernen.
Det var förstås en märklig tid. Men vad är egentligen skillnaden mot nu, jo bara att det otillbörliga statliga ägandet är i andra branscher.
