Annons

Staten bör undvika ägande i krisbolag

LEDARE. De bolag som faller först har nästan alltid haft stora problem långt innan de yttre omständigheterna gjorde dem akuta.

Foto:ADAM IHSE / TT

Av varvskrisen lärde sig Sverige att det är bättre att ekonomiskt stötta de individer som blir arbetslösa än en industri som av strukturella skäl inte har någon framtid. Det är en bra princip som regeringar därefter med få undantag har hållit sig till. Men coronaviruset har skapat en ny spelplan som krävt undantag från denna regel. 

Utbrottet innebär ett utbudsstopp, exempelvis tvingades Scania och AB Volvo tillfälligt stoppa produktion i Europa därför att leveranskedjorna inte fungerade, de fick inte de komponenter de behövde. I spåren av smittoro och statligt beslutad begränsad rörelsefrihet har även efterfrågan på en rad varor och tjänster tvärnitat.

Olika former av akut statligt stöd behövs för att undvika kapitalförstöring och okontrollerad ökning av konkurser och arbetslöshet. I första hand har målet varit att på olika sätt sänka företagens utgifter i närtid och därmed vinna tid för mindre och medelstora bolag. Men om inte marknaden vaknar till liv inom några månader riskerar även vissa stora bolag problem. 

Magdalena Andersson säger att statligt ägande är ”en möjlig väg”. I USA har Donald Trump öppnat för att staten ska gå in i flygproducenten Boeing. Italienska staten är på väg att ta över Alitalia. I Frankrike har president Macron och hans finansminister sagt att de är redo att förstatliga bolag om det krävs. I Tyskland är man framför allt redo att köpa in sig i tyska företag för att hindra dem från att efter kursrasen bli uppköpta av utländska (läs kinesiska) bolag. 

Flygbranschen är visserligen i kris, men Boeing hade problem långt innan corona. Bolagets nya modell MAX har fabrikationsfel, som ledningen mörkat, och som orsakat två dödskrascher. Alitalia har haft problem i decennier och ansökte om konkurs redan 2017. De har sedan dess utan framgång sökt nya finansiärer och ägare. 

Detta är den springande punkten; de bolag som faller först har nästan alltid haft stora problem långt innan de yttre omständigheterna gjorde dem akuta. Några kommer ägarna att rädda, några går omkull, men om ett riktigt stort bolag är på fallrepet tycks staterna rädda det eftersom kostnaden för att inte göra det är högre. Fordonstillverkaren GM var med sina 100 000 anställda och dessutom alla underleverantörer precis som bankerna ”too big to fail” när finanskrisen slog till 2008.

Även här var problemen gamla, även om finanskrisen var den utlösande faktorn. GM kämpade med en växande pensionsskuld och ett stort spretigt utbud i en bransch med betydande överkapacitet. Amerikanska staten gick in med lån på 450 miljarder dollar, och tog aktier i utbyte. 2013 var alla aktier sålda, och resultatet blev plus minus noll. 

Det finns även svenska företag, inte minst inom fordonsindustrin, som är för stora för att gå omkull. Men de flesta stora börsbolagen är för närvarande välkapitaliserade. Utöver SAS är det främst de mindre och medelstora företagen, framför allt tjänsteföretagen, som har akuta problem. 

Moderaterna har därför föreslagit en riskkapitalfond för företag med en omsättning under 500 miljoner kronor, som ska ge lån i utbyte mot preferensaktier, men utan rösträtt. Just att man avsäger sig rösträtten är en viktig signal om att det inte finns något politiskt intresse. Inom vänstern, exempelvis LO, finns däremot ett ideologiskt intresse av att staten ska gå in som delägare i större företag som får statligt stöd. Denna instinkt måste motas.

Det är inte hållbart, och knappast önskvärt av administrativa skäl, att staten tilldelas spridda aktieposter i en rad börsbolag därför att dessa får permitteringsstöd. Det riskerar också att sätta en nygammal trend att staten ska vara aktieägare. Men det finns inga vinnare på det ekonomiskt.

Om det rör sig om riktigt stora summor i stora bolag kan staten gå in som en yttersta nödåtgärd. Men man ska inte glömma att statligt ägande har ett dåligt facit. I de fall den redan är ägare, som i Telia och SAS, har staten förstås ett ansvar som storägare som ska fullföljas om bolagen får problem. Regeringen bör annars så långt det går undvika ökat statligt ägande i krisbolag, det skapar bara bekymmer.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?