1515
Annons

Ställ om turistindustrin

En vanlig upplevelse vid populära besöksmål är att man står i kö. Vid Eiffeltornet, tv-tornet på Alexanderplatz och framför Pietà i Sankt Peterskyrkan har vi vant oss, men till den översta snödrivan på Kebnekaises topp känns det lite snopet att köa, för att inte tala om Mount Everest.

SÅ GÖMMER OCKSÅ DU EN HEMLIGHET. Turismens paradox är att om produkten säljer riskerar den att förstöra upplevelsen. En global massturism är ofta oförenlig med den enskilde turistens mål.
SÅ GÖMMER OCKSÅ DU EN HEMLIGHET. Turismens paradox är att om produkten säljer riskerar den att förstöra upplevelsen. En global massturism är ofta oförenlig med den enskilde turistens mål.Foto:Thibault Camus

En vanlig upplevelse vid populära besöksmål är att man står i kö. Vid Eiffeltornet, tv-tornet på Alexanderplatz och framför Pietà i Sankt Peterskyrkan har vi vant oss, men till den översta snödrivan på Kebnekaises topp känns det lite snopet att köa, för att inte tala om Mount Everest.

Men i sommar kommer det att vara glesare. Turistindustrin är en av de mest drabbade branscherna av coronakrisen. Det blev tvärstopp och nödropen skallar från nord till syd.

Men det var ärligt talat något som skavde redan innan krisen och som branschen har skäl att tänka igenom inför en nystart.

En växande global medelklass, fallande priser på flygbiljetter och digitaliseringsfenomen som Airbnb gjorde besöksnäringen till en boomande tillväxtindustri. Före coronakrisen stod den för mer än 10 procent av global BNP, sysselsatte nära 300 miljoner personer och växte så det knakade. Vart femte nytt jobb i världen skapades inom besöksnäringen.

I Sverige omsatte den 337 miljarder om året och sysselsätter 172 000 personer. Lite mer än hälften gick på export, det vill säga vände sig till utländska turister.

Besöksnäringen innehåller stora bolag som Skistar och Scandic, men också mängder av småföretag som driver lokala hotell, restauranger, fiskeguidning och kanotuthyrning. Inte undra på att politiker av alla slag pekar ut turismen som en framtida näring för bygd och stad.

Men allt fler politiker i andra länder hade vänt före krisen och börjat kampanja mot turismen. Lokala protester i städer som Venedig, Barcelona och Amsterdam fick kommunledningar att sätta stopp. Man får inte bygga fler hotell, inte fler turistmagneter, inte dricka vin på gatorna och inte ställa upp food-trucks i centrum, allt för att dämpa volymen.

I Milano blev urinvånarna så trötta på selfieturister att staden kort och gott förbjöd selfie-pinnar längs kanalerna i Darsena. Venedig, med 20 miljoner turister årligen, hade börjat ta ut trängselskatt på 10 euro per dag och turist för att minska inflödet och om möjligt dämpa de boendes flykt från staden. I Gamla stan i Stockholm har boende satt upp skyltar som manar till tystnad.

Orsaken är väl känd. Att bli en turistdestination innebär inkomster, investeringar och arbetstillfällen, men kan också förstörda naturvärden, kulturminnen, igenkorkade vägar och lokalbefolkningar som vänder sig mot besökarna.

Nästan alla korallrev längs ön Koh Khai i Thailand har förstörts av badande och dykande människor. Templet Angkor Wat i Kambodja och Kinesiska muren utsätts för graffiti, sandstenen i födelsekyrkan i Betlehem slits ner av alla fingertoppar, pyramiderna utanför Kairo har slitits mer av de senaste decenniernas turism än av de senaste årtusendenas sandstormar. 

Och själva upplevelsen kan gå helt förlorad. För att se Mona Lisa måste man tränga sig fram för att få en skymt av leendet. Det är turistindustrins paradox. Om den lyckas med sina tillväxtmål riskerar den att försämra eller förstöra sin egen produkt eftersom turister helst vill vara i fred från andra turister, särskilt om målet är naturvärden. Drömmen om paradiset är en öde strand, inte överfull.

Men städerna är egentligen lika känsliga. En restaurang som bara besöks av turister får snabbt dåligt rykte. En gata som stadsbefolkningen överger till förmån för besökare får snart ett sämre utbud, en process lika gåtfull som oundviklig. Lokalbefolkningar världen över segregerar sig från turister, vilket gör att upplevelsen av platsen känns mindre värdefull. Branschen är nära ett marknadsmisslyckande.

Numera tar turistindustrin detta problem på stort allvar och har börjat utveckla kunskap om hur man med hjälp av avgifter, prisdifferentiering, marknadsföring och handfast skyltning kan ransonera antalet besökare och sprida ut dem över tid och rum.

I Sverige har Tillväxtverket pekat ut några regioner för att lansera hållbara exportmogna besöksnäringsprodukter med låg inverkan på lokalsamhället. I Blekinge bygger man kajak- och vandringsleder i skärgården, i Dalarna stråk för cykel, långfärdsskridsko och restaurangbesök. Man skulle kunna säga att man återupprättar en vandringskultur, vilket passar bra för Sverige då naturen är det starkaste skälet för att komma hit. Andra försöker sträva dit, som Mallorca som förvandlar sig till en cykelö.

Det viktigaste, påpekar Mc Kinsey i en rapport om hur man hanterar överbefolkade turistmål, är att tänka igenom allting innan man gör sig själv till en destination. Hur vill vi ha det här framöver? Hur kan man slussa folk vidare? Hur bevarar vi själva orsaken till att folk kommer hit? Hur förankra turismen hos lokalbefolkningen?

Klart är att besöksnäringens bärkraft var ifrågasatt redan före coronakrisen. I den akuta situation som nu råder vill aktörerna såklart komma tillbaka till ett normalläge, men det finns mycket att vinna på om en nystart innebär ett stort mått av nytänkande. Varken turisterna eller lokalbefolkningarna vill nog ha det som det var. Det är dags för en bättre relation och en bättre affär.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Lööf väljer vänster före liberalismen

Under måndagen lämnade Annie Lööf beskedet att Centerpartiet vill ingå i en S-regering. ’’Jag ser att Magdalena Andersson har det ledarskap som behövs’’, säger hon i en intervju i Dagens Nyheter. Det här är ingen liten sak. Man måste gå tillbaka nästan 70 år för en regering med både C och S.

VÄNSTERBLOCKET. C-beskedet är en tydlig varudeklaration inför valet. Sverige är tillbaka till blockpolitiken. Centerpartiet har valt sida. Partiledare från vänster: Nooshi Dadgostar (V), Märta Stenevi (MP), Magdalena Andersson (S) och Annie Lööf (C).
VÄNSTERBLOCKET. C-beskedet är en tydlig varudeklaration inför valet. Sverige är tillbaka till blockpolitiken. Centerpartiet har valt sida. Partiledare från vänster: Nooshi Dadgostar (V), Märta Stenevi (MP), Magdalena Andersson (S) och Annie Lööf (C).Foto:TT

Bakgrunden till C-ledarens besked är opinionen. I över ett års tid har partiet tappat kraftigt. Ett val i dag skulle innebära det sämsta sedan 90-talet. Mätinstitutet Sifo visar att det bara skiljer en tiondels procentenhet mellan C, L och MP. Det är därför fullt möjligt att C blir Sveriges minsta parti i riksdagen. Statistiska Centralbyråns stora partisympatiundersökning visar att flödet från C går till både S och M. Nu försöker partiet ta kommandot och vända trenden.

C-beskedet stötte redan efter någon timme på patrull. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar kallade det absurt att V inte skulle få sitta med i regeringen. Hon menade att Lööf begär hennes stöd, eftersom S, C och MP inte lär få egen majoritet, men utan att behöva samarbeta. ’’Man kan inte sätta sig på ett annat parti’’, sa Dadgostar i SVT Aktuellt.

I sak har Dadgostar helt rätt. Höstens parlamentariska situation vid en vänstermajoritet kommer att skilja sig från förra valets. Då behövdes inte V:s röster för att få igenom en budget. Den förra partiledaren Jonas Sjöstedt (V) släppte fram Stefan Löfven utan politiska segrar. Nu ser läget annorlunda ut. Liberalerna har bytt sida. Och Vänsterpartiets röster skulle därför behövas i varenda omröstning: för att få tillträda, få igenom sakpolitik och få majoritet för budgeten. Därför ska man ta Dadgostars ord på allvar. I höst kan C tvingas släppa fram en regering där även V ingår.

Samtidigt har vänstersidan radikaliserats under mandatperioden. V går till val på skattehöjningar på 70 miljarder, bland annat genom att återinföra förmögenhets- och arvsskatter. Banker, välfärdsföretag, energibolag, transportföretag och bostadsföretag ska tas över av staten. Partiet vill nå ett socialistiskt samhälle, och ungdomsförbundet Ung Vänster kallar sig fortsatt kommunister.

Även Miljöpartiet ser ut att vara tillbaka i regeringen vid en vänstervalseger. MP har nämligen ett uttalat krav att inte släppa fram en regering de själva inte sitter i. Förra årets reträtt från regeringen kommer inte att hända igen, har partiet tydliggjort. Äganderätten i skogen kan därför återigen hamna under beskjutning och energipolitiken fortsättningsvis haverera.

Den ekonomiska politiken äventyras även den av MP-inflytande. Partiet vill att staten ska låna 100 miljarder om året kommande tio år, utanför ordinarie budget. AP-fonderna ska inte jaga avkastning för pensionärer, utan användas i politiska syften. De föreställer sig något av en grön lockdown, med hårdför och påtvingad utslagning av företag.

Även Socialdemokraterna har under Magdalena Andersson dragit vänsterut. S går till val på en beredskapsskatt som ska dra in 40 miljarder kronor, att jämföra med värnskatten som drog in 6 miljarder. Det är en omfattande skattehöjning som kommer att drabba breda löntagargrupper. Anderssons partiledarkandidatur inleddes med rapporten Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa. Där finns förslag om tak på ISK, höjd skatt i 3:12, helt borttaget jobbskatteavdrag och en ny miljonärsskatt.

Under tisdagen presenterade S ännu en ny attack mot välfärdsföretagandet. Stopp för privat drift av nya sjukhus, trots att privata S:t Görans i Stockholm är Sveriges mest effektiva sett till väntetider, vårdkvalitet och kostnader. 

Hur har Annie Lööf tänkt att det här ska gå ihop? Blir C riksdagens minsta parti, har man inte mycket att sätta emot S, V och MP. Liberalismen ersätts nu av makthunger. Med ett dåligt valresultat kan gräsrötterna i C vända sig mot sin ledare. Missnöjet pyr redan som det är. Allt fler inifrån intygar att partiledningen blivit en bunker, där kritik viftas bort som illojal. Personalomsättningen har ökat och ju närmare partiledaren man kommer, desto fler medarbetare slutar. Kanske handlar måndagens besked bara om att en ministerpost är enda sättet för Annie Lööf att rädda sig kvar vid partiledarposten.

Det glädjande med C-beskedet är att varudeklarationen inför valet är tydlig. Sverige är tillbaka till blockpolitiken. C har valt sida. Nu finns ett alternativ till höger, och ett till vänster.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera