EU:s fjärde största ekonomi krympte med 18,5 procent under andra kvartalet och hade innan krisen en statsskuld på nästan 100 procent av BNP. Arbetslöshetsnivåerna ligger runt 15 procent, men är prognostiserade att nå 20 procent innan året är slut. Dessa två faktorer var det som föranledde att Spanien kommer att bli den näst största mottagaren, efter Italien, av utbetalningar från EU:s återhämtningsfond. Det iberiska landet kommer att ta emot 140 miljarder euro i bidrag och lån utspritt över de kommande sex åren. Den totala summan motsvarar 11,2 procent av landets BNP år 2019. Utöver detta stöttar Europeiska Centralbanken med närmast obegränsade köp av statsobligationer i Europa. Det är enorma summor i stödåtgärder som når Spanien, och trots detta spår den socialistiske premiärministern Pedro Sánchez att landet kommer att ta sig ur den ekonomiska krisen först 2023. Lagom till nästa inplanerade parlamentsval, vill säga.
Osvuret kring valdatumet är dock bäst i Spaniens fall. Under 2019 hölls två nyval på grund av den politiska instabiliteten och att majoritetsmatematiken i parlamentet inte kunde möjliggöra stabila regeringar. Socialistledaren Sánchez hade själv blivit premiärminister genom att avsätta företrädaren Mariano Rajoy, ledare för mittenhögerpartiet Partido Popular i ett misstroendevotum 2018. De två valen förändrade egentligen inte majoritetsförhållandena mellan de traditionella, stora höger-vänsterpartierna i underhuset nämnvärt. Däremot påverkades det liberala partiet Ciudadanos, tidigare ett medelstort parti med runt 15 procent i stöd och nu marginaliserat med bara 6,8 procent av valmanskårens stöd. En annan noterbar utveckling är att det högerextrema och nationalistiska partiet Vox gick från att i valet 2016 få 0,2 procent i stöd till att efter valen 2019 vara Spaniens tredje största parti med 15 procent i det sista valresultatet. I slutändan blev resultatet dessutom ändå bara en styrande koalition i minoritet – understödd av ett antal regionala, separatistpartier – mellan det regeringsbärande, socialistiska partiet PSOE och det vänsterpopulistiska partiet Unidos Podemos.
Läget i Spanien är minst sagt problematiskt och oroväckande. Som lök på laxen är den spanske exkungen Juan Carlos I på landsflykt till en för allmänheten okänd destination. Juan Carlos utsågs som 31 åring till kronpris 1969 av diktatorn Francisco Franco, och blev kung 1975 när Franco dog. I stället för att behålla makten för sig själv hjälpte den nye kungen till att avveckla diktaturen och ledsaga landet fram till fria val 1977, ta fram en ny konstitution 1978 samt avvärja ett statskuppförsök 1981. Efter 39 år på tronen abdikerade kung Juan Carlos I år 2014, tillförmån för sin son Felipe VI, och hade då kunnat säkra sin plats i historien. I stället blev det flykt från spansk media och rättsväsende, för att undvika anklagelser om otrohetsaffärer, maktmissbruk och korruption. Ett ovärdigt slut för det moderna Spaniens landsfader.
Det pågår alltså kris för monarkin, i partipolitiken, i ekonomin, på arbetsmarknaden, med virusbekämpningen och för sjukvården. Ekonomin är i stort behov av att diversifieras och arbetsmarknaden behöver betydande strukturreformer för att nationen ska resa sig igen. Spanien är ett turismland, vilket manifesteras av att Världsturismorganisationen har sitt huvudsäte i Madrid. Landet står för nästan var fjärde hotellnatt för alla resenärer utanför sitt egna hemland inom EU och mellan 10 och 11 procent av landets ekonomi består av intäkter från turism.
Regeringen säger att de vill satsa på fyra områden för att få ekonomin att växa. Digitalisering och energiomväxling samt de lite mer ospecificerade politiska frågorna sammanhållning och att ”inte lämna någon i sticket”. Lite mer marknadsekonomi, längre arbetsliv och smidigare byråkrati skulle hjälpa Spanien på vägen också.
