”Vi ställer oss frågan om det är rimligt att ge stora skatterabatter till personer som har sparande på 3 miljoner kronor eller mer”. Så säger finansminister Magdalena Andersson till Di (2 juni) apropå att hon vill ta bort rätten att spara på ISK-konto för dem som har lagt undan större summor.
Med uttalandet demonstrerar hon sin och partiets arrogans inför privat äganderätt och förutsägbarhet i regelverk. Hon vill med brett höjda kapitalskatter begränsa individens möjlighet att sträva efter ekonomiskt oberoende, och därmed frihet.
Finansministern använder begreppet ”skatterabatt” som om spararna - framför allt de med 3 miljoner (kronor) eller mer - inte gjort rätt för sig. Hos S lever tankefiguren att rikedom är stöld, och därmed står höginkomsttagare för alltid i skuld till partiet, folket och staten. Därför finns heller ingen moralisk övre gräns för hur hårt de kan beskattas, trots att svenskarna (tillsammans med danskarna) redan betalar världens högsta skatter. Retoriken riktar sig mot personer med höga inkomster, men till slut får medelklassen alltid vara med och betala.
Motviljan mot det kapitalistiska systemet, och därmed implicit privat ägande, har förblivit ett levande tema i S politik långt efter att den utbredda fattigdom som rådde i landet för 100 år sedan försvann. I partiprogrammet kan man läsa (har centerledaren läst det?) följande: ”Den renodlade kapitalismen //...// betecknar ett maktsystem, där den som äger kapitalet ges rätten att bestämma över alla andra intressen, och där människors värde och rättigheter bestäms av deras ekonomiska lönsamhet. Detta maktsystem skapar ofrihet för alla andra än de stora kapitalägarna.”
Skrivningarna visar att S djupt misstror kapitalägarna. Och kapitalägarna, det är vi. 70 procent av svenskarna har ett privat fondsparande. Vi har många välskötta storföretag. En blomstrande och snabbväxande tekniksektor. Men en del av dessa entreprenörer väljer fortfarande att placera sitt ägande utomlands. För att de, med fog, misstror det svenska socialdemokratiskt idébaserade systemet.
Den senaste tidens utspel om höjda skatter motiveras med att välfärden behöver pengarna och höginkomsttagarna måste bidra mer. Men bilden att välfärden har urholkats de senaste decennierna stämmer inte. Den offentliga konsumtionen har legat på runt 25 procent av BNP sedan 1985. Och i samband med pandemin har kommuner och regioner fått mångmiljardbelopp som de ännu inte har använt. Motivet är alltså rent politiskt, inte ekonomiskt.
S-regeringen har redan en gång ändrat reglerna för ISK. De har tagit bort förutsättningarna för en annan populär sparform, allemansfonderna, liksom avdragsrätten på privata pensionsförsäkringar. Så nej, det är inte bara de rika de är ute efter, utan alla kapitalägare.
Andersson ser inga skäl att uppmuntra privat sparande. Medborgarna ska arbeta, betala skatt och konsumera för att hålla igång ekonomin. Inte spara individuellt, det sköter staten. Det finns en syn att detta är mer samhällsekonomiskt effektivt, och den tar inte hänsyn till individens önskan att vara fri.
Äganderätten är grundlagsfäst i Sverige och har stöd i Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Men än i dag krockar äganderätten regelbundet med andra lagar. Det har inte minst mark- och skogsägare fått erfara.
Partiet tolererar äganderätten för att skapa välstånd. Men det fortsätter att utmana den, genom skatter och projekt som löntagarfonderna, vars syfte var att urholka privat ägande.
Statens beskattningsrätt är en inskränkning i äganderätten som medborgarna accepterar genom det sociala kontraktet. Men rätten är inte gränslös. När legitimiteten urholkas ökar skatteflykten, företagsamheten hämmas och till sist flyttar kapitalet ut. Med nuvarande retorik, och förslag om att höja en rad ägarskatter, utmanar S gränsen.
Rätten att behålla en rimlig del av sitt sparande är värd att slåss för eftersom den är en förutsättning för att individen ska kunna vara fri. Det gäller alla medborgare.
