1515
Annons

Socialdemokraterna respekterar ej ägande

LEDARE. Den senaste tidens hot om skattehöjningar är en logisk förlängning av S partiprogram. Partiet misstror kapitalägarna, men kapitalägarna, det är vi. 

Foto:Henrik Montgomery/TT

”Vi ställer oss frågan om det är rimligt att ge stora skatterabatter till personer som har sparande på 3 miljoner kronor eller mer”. Så säger finansminister Magdalena Andersson till Di (2 juni) apropå att hon vill ta bort rätten att spara på ISK-konto för dem som har lagt undan större summor. 

Med uttalandet demonstrerar hon sin och partiets arrogans inför privat äganderätt och förutsägbarhet i regelverk. Hon vill med brett höjda kapitalskatter begränsa individens möjlighet att sträva efter ekonomiskt oberoende, och därmed frihet. 

Finansministern använder begreppet ”skatterabatt” som om spararna - framför allt de med 3 miljoner (kronor) eller mer - inte gjort rätt för sig. Hos S lever tankefiguren att rikedom är stöld, och därmed står höginkomsttagare för alltid i skuld till partiet, folket och staten. Därför finns heller ingen moralisk övre gräns för hur hårt de kan beskattas, trots att svenskarna (tillsammans med danskarna) redan betalar världens högsta skatter. Retoriken riktar sig mot personer med höga inkomster, men till slut får medelklassen alltid vara med och betala.

Motviljan mot det kapitalistiska systemet, och därmed implicit privat ägande, har förblivit ett levande tema i S politik långt efter att den utbredda fattigdom som rådde i landet för 100 år sedan försvann. I partiprogrammet kan man läsa (har centerledaren läst det?) följande: ”Den renodlade kapitalismen //...// betecknar ett maktsystem, där den som äger kapitalet ges rätten att bestämma över alla andra intressen, och där människors värde och rättigheter bestäms av deras ekonomiska lönsamhet. Detta maktsystem skapar ofrihet för alla andra än de stora kapitalägarna.” 

Skrivningarna visar att S djupt misstror kapitalägarna. Och kapitalägarna, det är vi. 70 procent av svenskarna har ett privat fondsparande. Vi har många välskötta storföretag. En blomstrande och snabbväxande tekniksektor. Men en del av dessa entreprenörer väljer fortfarande att placera sitt ägande utomlands. För att de, med fog, misstror det svenska socialdemokratiskt idébaserade systemet.

Den senaste tidens utspel om höjda skatter motiveras med att välfärden behöver pengarna och höginkomsttagarna måste bidra mer. Men bilden att välfärden har urholkats de senaste decennierna stämmer inte. Den offentliga konsumtionen har legat på runt 25 procent av BNP sedan 1985. Och i samband med pandemin har kommuner och regioner fått mångmiljardbelopp som de ännu inte har använt. Motivet är alltså rent politiskt, inte ekonomiskt.

S-regeringen har redan en gång ändrat reglerna för ISK. De har tagit bort förutsättningarna för en annan populär sparform, allemansfonderna, liksom avdragsrätten på privata pensionsförsäkringar. Så nej, det är inte bara de rika de är ute efter, utan alla kapitalägare.

Andersson ser inga skäl att uppmuntra privat sparande. Medborgarna ska arbeta, betala skatt och konsumera för att hålla igång ekonomin. Inte spara individuellt, det sköter staten. Det finns en syn att detta är mer samhällsekonomiskt effektivt, och den tar inte hänsyn till individens önskan att vara fri.

Äganderätten är grundlagsfäst i Sverige och har stöd i Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Men än i dag krockar äganderätten regelbundet med andra lagar. Det har inte minst mark- och skogsägare fått erfara. 

Partiet tolererar äganderätten för att skapa välstånd. Men det fortsätter att utmana den, genom skatter och projekt som löntagarfonderna, vars syfte var att urholka privat ägande.

Statens beskattningsrätt är en inskränkning i äganderätten som medborgarna accepterar genom det sociala kontraktet. Men rätten är inte gränslös. När legitimiteten urholkas ökar skatteflykten, företagsamheten hämmas och till sist flyttar kapitalet ut. Med nuvarande retorik, och förslag om att höja en rad ägarskatter, utmanar S gränsen.

Rätten att behålla en rimlig del av sitt sparande är värd att slåss för eftersom den är en förutsättning för att individen ska kunna vara fri. Det gäller alla medborgare.


Facket knuffar SAS ned i avgrunden

Principerna var till slut viktigare än att rädda ett enskilt bolag. SAS piloter gick på måndagen ut i strejk efter att parterna misslyckats med att komma överens om ett nytt kollektivavtal.

SPRICKA. Det finns en djup spricka mellan SAS och de anställda som ska flyga bolagets plan. Vd Anko van der Werff har inte lyckats få piloterna att acceptera att villkor och löner måste anpassas till de nivåer som gäller för SAS konkurrenter.
SPRICKA. Det finns en djup spricka mellan SAS och de anställda som ska flyga bolagets plan. Vd Anko van der Werff har inte lyckats få piloterna att acceptera att villkor och löner måste anpassas till de nivåer som gäller för SAS konkurrenter.Foto:Fredrik Persson

En strejk är det sista som det krisdrabbade flygbolaget behöver.

Det är uppenbart att det finns en djup spricka mellan SAS och de anställda som ska flyga bolagets plan. Vd Anko van der Werff har inte lyckats få piloterna att acceptera att villkor och löner måste anpassas till de nivåer som gäller för SAS konkurrenter.

Som det norska pilotfacket sa för några dagar sedan: ”Om företaget inte klarar att förhålla sig till den skandinaviska modellen anser vi att det är en aktör som inte har rätt att överleva”. 

Den första covid-fria sommaren sedan 2020 går alltså SAS-piloterna ut i strejk. Omkring hälften av alla bolagets flygningar ställs in, vilket varje dag kommer att påverka cirka 30 000 resenärer. SAS drabbas nu av sin sjunde strejk på tolv år. Det är inte utan fog som Anko van der Werff talar om en ”strejkkultur”.

Strejken kommer att kosta SAS 100 miljoner kronor om dagen, pengar som SAS verkligen inte har råd att förlora. Men stridsåtgärden får allvarligare konsekvenser än så. Den kommer att skada SAS varumärke, och den försämrar bolagets möjligheter att ta in nytt kapital.

Som en del av räddningsplanen SAS Forward vill bolaget göra en nyemission på cirka 10 miljarder. Men vilka investerare vill sätta in nytt kapital i ett bolag som till stor del styrs av fackförbunden? Inte många.

Om pilotfacken i SAS hade uppvisat samma krisinsikt som de tre skandinaviska staterna, som alla har ställt sig bakom räddningsplanen, hade SAS inte behövt hamna här.

En fackförenings uppgift är förvisso alltid att bevaka sina medlemmars intressen, men om arbetsgivaren riskerar att gå i konkurs kan man tycka att bolagets väl och ve borde väga tyngre än principerna. Ett SAS i konkurs flyger inte alls. Men det verkar piloterna inte bry sig om.

Tyvärr beror det på att piloterna sätter principerna före verkligheten: de vill inte ta in att flygindustrin har förändrats. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?