ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Socialdemokraterna är på väg att bli Folkpartiet

  • VALANALYS. S håller på att bli ett storstadsparti för TCO-medlemmar som sänker värnskatten och ser det som sin bärande uppgift att skydda den liberala demokratin mot destabiliserande krafter långt in i LO-leden. Det är i bästa fall en mycket vågad strategi och i värsta fall rent självskadebeteende. Foto: Anders Wiklund/TT

LEDARE. På fredag samlas socialdemokrater från hela landet för att dryfta arbetsmarknadsfrågor på S-kongressen i Örebro. Så var det inte tänkt från början. Partiet räknade mer eller mindre kallt med att förlora valet i höstas, lämna över regeringsmakten till Alliansen och därefter omgruppera i opposition.

I Örebro skulle Stefan Löfven tacka för sig och lämna över stafettpinnen till Magdalena Andersson, Mikael Damberg eller kanske Anders Ygeman.

Sedan gick det som det gick. S gjorde bättre ifrån sig i valet än väntat. De rödgröna blev större än de borgerliga. Stor ovisshet infann sig. Efter 97 presskonferenser bytte C och L till slut sida i utbyte mot sänkt värnskatt och ett batteri av statliga utredningar.

I helgen diskuterar socialdemokratiska kongressombud därför jobb, omställning och utbildning på Conventum i Örebro som vore det 1997 eller 2004.

Det är det inte. S kan fortfarande manövrera som i fornstora dar – som maktparti är och förblir man oslagbara, det sitter i blodet men har också sin förklaring i Stefan Löfvens spelteoretiska färdigheter – men i grund och botten befinner sig partiet i ett mycket kritiskt läge.

Att Socialdemokraterna inte mår bra framgår tydligt av partiets valanalys som publicerades i veckan. S gjorde, trots den starka slutspurten, sitt sämsta riksdagsval någonsin. Ungefär lika illa gick det på landstingsnivå. Endast ett av 20 har numera rödgrön majoritet och enligt interna mätningar som valanalysen hänvisar till, har socialdemokraternas förtroende i sjukvårdsfrågor på flera håll mer eller mindre kollapsat.

Partiet backade i sammanlagt 251 kommuner. Sämst gick det i traditionella S-fästen på landsbygden, där Sverigedemokraterna samtidigt gick fram som en ångvält. SD fick över 20 procent i 128 av totalt 197 landsbygdskommuner. Fyra år tidigare var den siffran 29 kommuner.

Likadan är trenden med LO-väljarna. För tolv år sedan röstade 60 procent av dem på S, i höstas 40 procent. Raset framstår som mer dramatiskt om man betänker att Socialdemokraternas totala väljarandel minskade med sju procentenheter under samma period.

”Det tydligaste mönstret i det här valet är att klassröstandet blir allt svagare – väljare med arbetaryrken och låg utbildning lämnar partiet”, slår valanalysen fast.

I storstäderna går det desto bättre. ”I områden som Mälarhöjden, Hägersten (och) Södermalm i Stockholm”, där kunskapsekonomin blomstrar, jobben skapas och Carl Bildt åker elscooter nedför Hamngatan, ”återfinns flera valdistrikt där Socialdemokraterna går framåt i riksdagsvalet, trots den negativa rikstrenden.”

”De demografiska grupper som är överrepresenterade i dessa områden”, noterar författarna, utgör ”motsatsen till de grupper som i störst utsträckning lämnat partiet: arbetarväljare på landsbygden och i mindre kommuner utanför storstadsregionerna”.

Januariöverenskommelsen kommer inte att mildra de tendenserna, snarare förstärka dem. Av de tre övergripande frågor som drev väljarna från S – migrationen, sjukvården och pensionerna – berörs endast sjukvården i egentlig mening i uppgörelsen med C, L och MP och därtill knappast särskilt ingående.

Det är ett problem för S och i förlängningen ett problem för Sverige. Den svenska politiska energin alstras i spänningsförhållandet mellan socialdemokratins välfärdsvurm och borgerlighetens frihetssträvan. Januariöverenskommelsen sätter mycket av den dynamiken ur spel, försvagar därmed både vänstern och högern och ersätter dem i stället med en klump mitten.

Dialektiken försvinner, väljarna vet varken ut eller in och Socialdemokraterna blir Folkpartiet: Ett storstadsparti för TCO-medlemmar som sänker värnskatten och ser det som sin bärande uppgift att skydda den liberala demokratin mot destabiliserande krafter långt in i LO-leden.

Det är i bästa fall en mycket vågad strategi och i värsta fall rent självskadebeteende.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies