Snart är Annie Lööf vice statsminister

Varför detta skulle presenteras av statsministern och inte som brukligt av finansministern är inte uppenbart. Ännu mindre tydligt är det varför just C skulle vara med och varför det skulle vara partiledaren.

Annie Lööf och Stefan Löfven har inte hållit någon gemensam presskonferens sedan den nuvarande regeringens tillträde. Inte ens när januariöverenskommelsen var klar hände det.

Så vad är det som har hänt i och med måndagens sammankomst? Till att börja med var det två politiker som har sina respektive problem med verklighetsbilden. Statsministern tog till en svordom för att inskärpa att satsningen är omfattande. Men han hade svårt att svara på journalisternas frågor som handlade om gängkriminaliteten snarare än om budgetsatsningen.

Centerledaren gjorde en lång opåkallad genomgång av vad pandemin har fört med sig med i form av ”enorm arbetsbelastning”, ”svår sjukdom”, ”krisande företag” och att ”vi måste se” problemen, visa ledarskap. Och att det kommer ”en potentiell lågkonjunktur”. Visserligen har Annie Lööf varit borta från politiken en längre tid, men hela svenska folket har känt pandemins konsekvenser in på skinnet i mer än ett halvår och det är en smula provocerande att ta sig för att undervisa allmänheten om detta.

Annie Lööfs och Stefan Löfvens presskonferens får mening om man betraktar de politiska förskjutningarna den senaste tiden. Tydligast är Centerpartiets uttryckliga distansering från Moderaterna, och Moderaternas bekräftelse på detta.

Lika aktuella är Miljöpartiets svårigheter att hantera sin roll som regeringsparti. 

Och på senare tid har de politiska utspelen skett med ombytta roller. Magdalena Andersson har försvarat skattesänkningar i den kommande budgeten, och nu är det alltså Annie Lööf som får presentera en tydligt S-märkt satsning på välfärden. Det ser onekligen ut som att just S och C närmar sig varandra politiskt.

I debatten har det länge setts som en mycket avlägsen möjlighet att S och C skulle samarbeta på ett politiskt plan. Den officiella berättelsen om januariöverenskommelsen har byggt på att det handlar om kohandel, detta uttryck som myntades om uppgörelsen 1933 mellan just Socialdemokraterna och Bondeförbundet, där de bägge partierna ”bytte” frågor. Det var inte fråga om kompromisser utan om att det ena partiet fick igenom vissa frågor och det andra partiet fick igenom andra.

Med andra ord: Två partier som står så långt ifrån varandra att de endast kan samarbeta genom byteshandel.

Men nu står C närmare S än vad som var fallet under C-ledaren Olof Johanssons samarbete med Perssonregeringen på 1990-talet, en period som länge därefter plågade Centerpartiet och banade väg för Maud Olofssons tydliga vägval om att hennes parti hör hemma i borgerligheten (och därmed lade grunden för alliansen).

Tydligast blir detta vid en jämförelse mellan de två samarbetspartierna. Liberalerna tar varje tillfälle att kritisera regeringen på viktiga områden som inte omfattas av samarbetet. Centerpartiet avstår däremot från att utmana i de avgörande politiska frågorna. För någon vecka sedan klargjorde M, KD och L i en debattartikel att de går samman för att driva igenom en förstärkning av försvaret om inte regeringen lever upp till försvarsberedningens ambition. Centerpartiet skrev inte under artikeln trots att partiets försvarspolitiker stödde innehållet.

På måndagens presskonferens stödde Annie Lööf regeringen genom att också tona ned den aktuella debatten om gängkriminaliteten.

Bilden av C och S som ett omaka par har omhuldats från båda sidor. Det är i det ljuset man ska se att Lööf och Löfven inte har hållit några gemensamma presskonferenser. Och att det nu skedde på måndagen är en bekräftelse på en långsam och förmodligen bestående förändring.

Om det blir regeringskris kan nästa koalitionspartner vara Centerpartiet.