ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Sluta säg ”våra äldre”

  • REFORM. Äldreomsorgen behöver en genomgripande reform som driver professionalitet, teknikutveckling och en ny syn på äldre. Kvalitetsarbetet i svensk barnomsorg bör ses som ett föredöme. Foto: Christine Olsson

Med start 1976 påbörjades en dramatisk professionalisering av svensk barnomsorg. Utbildningen flyttade in till högskolan, gjordes flerårig och odlade fram en egen profession.

Det hjälpte till att 1970-talets intresse för barn och barns villkor fick (mestadels) flickor med höga betyg att söka utbildningen. Decenniet var ett genombrott för barns rätt att vara egna individer. Barnaga avskaffades. Bris bildades. Barnlitteraturen fick storsäljande och banbrytande författare. Hela skådespelareliten gjorde Astrid Lindgren-filmer och kommunerna byggde badhus, hockey- och tennishallar. Barn är framtiden och den var löftesrik.

Förskolelärarna kom genom decennierna att göra succé. De erövrade respekt och auktoritet, fick upp löneläget rejält och fick bli egna företagare på 1990-talet. Barnpassning blev förskola.

Om Sverige är världsledande på något numera så är det verksamhet för de allra yngsta. Med skarpa läroplaner, individuella utvecklingsplaner för varje unge, ambitiösa mål och en professionell yrkeskår har förskolan blivit en oundgänglig del av svenskt samhälle. 95 procent av barnen går där och kundnöjdheten är bland de bästa som går att uppmäta. Förskolan har med råge kommit ikapp grundskolan i professionalitet och effektivitet.

Ibland ryms ett helt problemkomplex i hur man talar om människor. Ingen minister talar i dag om ”våra barn”. De är sina egna, kanske till och med föräldrarnas. Ingen talar heller om ”våra sjuka”, de är självklart snart friska och talföra individer. Men minister efter minister och myndighetsgemensamma topptjänstemän talar varje dag om ”våra äldre”, som om de var ett enhetligt kollektiv. Med de klassificeringsregler de använder sig av inkluderas Volvo Cars vd, Swedbanks ordförande och nuvarande EU-ministern i begreppet ”våra äldre”. Samt statschefen.

En kvardröjande paternalistisk attityd till ”våra äldre” är kanske en förklaring till varför svensk äldreomsorg har gjort motsatt resa jämfört med barnomsorgen.

Det gamla ålderdomshemmet var inte bra men de brister som coronakrisen har avtäckt visar att dagens äldreomsorg inte har kommit särskilt långt. Nu är det skillnad på att organisera omsorg för personer i livets början och i livets slut, men det ensamt kan inte förklara varför ambitionsnivån skiljer sig så mycket. Varje dag i en människas liv bör rimligen vara lika mycket värd oavsett var i livet man befinner sig.

Den största och kanske avgörande skillnaden är att äldreomsorgen aldrig har fått en egen profession. Branschens motsvarighet till förskoleläraren, geriatriksjuksköterskan, finns knappt. Totalt i landet arbetar i dag cirka 350 sjuksköterskor som är specialistutbildade i geriatrik. Ambitionen är att utbilda 50 nya om året i äldres sjukdomar, smärtproblem, psykologi och demensproblem men platserna fylls aldrig och hälften hoppar av. Och Norge lockar med höga löner och en mer professionell organisation.

Geriatriksjuksköterskan arbetar nästan aldrig i äldreomsorgen, vilket man kanske kunde tro. De få som finns jobbar på sjukhus och på vårdcentraler där de visserligen kan serva äldreboenden men det är inte geriatriksjuksköterskeprofessionen som driver verksamheten, den är mer tillhanda som konsult.

Det finns heller inget krav på medicinsk utbildning för att arbeta med äldre och inte heller för att ansvara för äldreboende. Bara var 20:e medarbetare i äldreomsorgen är sjuksköterskeutbildad.

Branschkunniga talar om en avprofessionalisering av äldreomsorgen. Trenden har drivits av politiska besparingskrav och kommunala upphandlingsprocesser där billigast vinner. De privata aktörerna har tillfört valfrihet och frihet att välja bort, vilket är en kvalitet i sig, men ingen kan säga att de drivit kvalitet i verksamheten med någon större framgång.

Coronakrisen har slagit hårt mot äldre i hela världen. Oavsett organisationsform har dödligheten varit stor. Men det finns grader och oavsett epidemirisk finns det starka skäl att investera mer i svensk äldreomsorg. Dels för att möta den ökande volymen men också för att höja kvaliteten.

Socialminister Lena Hallengren har ofta varit en framsynt politiker, därtill med ett förflutet som just förskoleminister. Hon har nu möjlighet påbörja ett stort och viktigt framtidsprojekt och genomföra ett attitydskifte. I den äldrevårdsdebatt som påbörjats är det viktigt att inte bara ropa efter fastanställningar och fler armar utan att driva frågor om kvalitet, en välutbildad profession med auktoritet och disputationer, teknikutveckling, affärsidéer och äldres rätt att betraktas som individer.

Det svåraste är att bygga en ny kultur kring äldreomsorgen. För barnomsorgen tog det minst tio år, men sedan satt den. Kärnan är professionen, statliga krav via läroplaner och en grundmurad respekt för barn. Samma kombination behövs för äldre. Samt att inte se en åldrande demografi som en kostnadsbomb. En stark ekonomi måste klara att utsträcka livsinkomsten till att täcka även de sista åren och låta folk leva som de vill. Årsrikedom är ingen fattigdom.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer