ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Sluta snåla – det är inte vad Sverige behöver

  • HON HAR EN PLAN. Finansministern vill öka amorteringarna på statsskulden till över 100 miljarder om året 2022. Sverige bör i stället investera. Foto: Claudio Bresciani/TT

”Om den statsfinansiella situationen så medger” har varit en nyckelmening i svensk ekonomisk politik i ett kvarts sekel. Det är dags att sluta med den nu. Sverige har mycket stora investeringsbehov i infrastruktur, utbildning, vård och försvar. Och Sverige har lysande statsfinansiella utsikter.

I den vårändringsbudget som finansministern presenterade i onsdags i förra veckan anger finansdepartementet en prognos för den offentliga sektorns skuldutveckling, alltså statens, kommunernas och landstingens samlade skulder.

Sverige har skaffat sig ett nytt mål, ett så kallat skuldankare, på 35 procent av BNP med ett intervall på plus minus 5 procent. Om regeringen avviker från intervallet ska man till riksdagen inkomma med en skrivelse och förklara varför.

Förra året sjönk den offentliga sektorns samlade skuld under 35-procentsmålet. I mitten av 2021 kommer den samlade skulden att trilla ur intervallet. Den sjunker då under vad som anses vara lämpligt för att kunna upprätthålla volymen på svenska statspapper. Det är bra för Sverige att marknaden har för vana att köpa och sälja svenska statsobligationer. Det är som att ha en valuta. Plötsligt behöver man nämligen låna och då är det krångligt att introducera något nytt.

I samma skötsamma vårändringsbudget finns en tabell över amorteringsprognosen, sidan 58. Det är statens i särklass största satsning framöver. 0,6 procent av BNP ska amorteras under 2019 och öka till 1,9 procent 2022, det vill säga till 100 miljarder.

Finansdepartementet för inget resonemang om hur den amorteringsplanen går ihop med att Sverige året före sjunkit under den rekommenderade skulden, men det bör man göra. Statsskuldspolitiken bör sättas upp högt på agendan.

Det fanns starka skäl för Sverige att för ett kvarts sekel sedan skärpa budgetrutinerna och stoppa de ständiga underskotten. Det gjorde den generationens politiker med bravur.

Men som så många andra segrar har den kommit att missbrukas. Socialdemokraterna och särskilt Göran Persson fick ett livsfarligt vapen mot Moderaterna. Det var S som städade upp efter den slösaktiga högern som sin vana och plånbok trogen hellre sänkte skatter än tog ansvar.

Till och med när den värsta krisen sedan 1930-talet slog till och Sverige hade en finanspolitisk ledning som fick bäst krishanteringsbetyg i hela EU kunde S skrämma slag på M. När den nya ekonomiskpolitiska talespersonen Magdalena Andersson kritiserade Anders Borgs underskott vek han ner sig. Alla visste att underskott var helt nödvändiga under minustillväxten men greppet fungerade ändå. Inför valet 2014 pratade alla plötsligt om att samla i lador och att bygga skyddsvallar. I själva verket behövde Sverige en investeringsvåg.

Sedan dess har Sverige blivit ett 10-miljonersland. Urbaniseringen är urstark. Stor- och universitetsstäder växer så det knakar. Landet behöver nya vägar, järnvägar, broar, vatten och avlopp, samt renovera de gamla. Sverige behöver också återinvestera i ett fungerande försvar. Den långa och lyckliga freden har tagit slut. Läget ska inte överdrivas till alarmism men är mycket mer spänt. Vi har viktiga åtaganden gentemot våra grannar, Storbritannien och USA. Och vi ligger i botten vad gäller försvarsanslagens andel av BNP.

Befolkningsutvecklingen, delvis till följd av migrationen, gör att antalet barn och äldre växer snabbt, vilket ökar behovet av att investera i skola och äldreomsorg.

Därtill kommer de uppenbara behoven inom polis och det övriga rättsväsendet.

Ändå fortsätter statsskuldspolitiken som om ingenting har hänt, som om det är 1990-tal och George Soros knäcker den svenska kronan om nätterna. Men vi har inget att bevisa. Marknaderna tror på Sverige. Svenska staten kan låna på 50 år till 1 procents ränta. Och på fem år till minusränta. Anbuden haglar i auktionerna om de svenska statsobligationerna. En pikant detalj är att långivarna inte längre vill ha sina pengar. När Sverige förra året försökte betala tillbaka sa de kanadensiska lärarfacken och alla andra som har sina pengar hos oss att de hellre fortsätter att låna ut. Så amorteringarna hamnade på ett konto på Riksgälden.

Så här kan vi inte ha det. Visst finns det skäl att vara försiktig med utgifter, men när investeringsbehoven är så stora ska vi inte ha så offensiva amorteringsplaner. Den svenska statsskulden går trendmässigt mot noll.

En glimt i mörkret fanns i M-KD-budgetens alltför korta men ändå inledande resonemang. Där anförde Elisabeth Svantesson de förpliktigande statsfinansiella allvarsorden, men argumenterade sedan för att läget kräver en mer expansiv budget. Kommuner och landsting behöver pengar, skatten måste sänkas för att säkra och vässa incitamenten och försvaret rustas upp. Hon minskade därför det offentliga sparandet något.

Magdalena Andersson ökar det. Och det ser ut som om hon kommer att småsnåla sig igenom mandatperioden. 

En regering som tror på sin politik och på landet ska göra tvärtom. Lägg ny och rak räls. Rusta flyg och flotta. Se till att skolan inte saknar ett öre för att klara de nya generationerna. Sluta amortera.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer