ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Sluta aldrig räkna, väga och mäta

  • STYRMODELLER. Det finns en bild av att vård och omsorg har blivit sämre för att olika åtgärder följs upp ekonomiskt. Men tänk om det är tvärtom? Foto: Bertil Ericson / TT

LEDARE. ”Vi kan diskutera om det är rätt sätt att använda våra resurser.” Så sa finansminister Magdalena Andersson på Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby förra veckan.

Det hon syftade på var det som kallas ”New Public Management”.

Sedan Ardalan Shekarabi blev civilminister 2014 har han ägnat stor kraft åt att kritisera New Public Management. ”Man har försökt göra marknad av ett område som inte har med marknaden att göra”, skrev han i ett debattinlägg i SvD i början av sin ministertid.

Så vad handlar det om, och vad betyder den kryptiska beteckningen?

En sak kan man vara säker på. Det går inte att hitta några beslut där en kommun, myndighet eller regering har beslutat att införa just ”New Public Management”. Det är inte en styrmodell. Det är inte en definierad sort av demokrati. Det är inte något varumärke.

Det är en statsvetenskaplig term eller snarare skällsord.

Inom forskningen har begreppet använts i några decennier för att beskriva olika sätt att effektivisera den offentliga förvaltningen. De olika upplägg som brukar få beteckningen ”New Public Management” har inte alltid så mycket gemensamt med varandra, mer än att de är ett alternativ till det som gällde tidigare, då kontroll saknades.

Innan förvaltningen började effektiviseras och insatserna mätas var det svårt att veta vad medborgarna fick för sina skattepengar. Om man inte definierar vad den offentliga sektorn ska leverera kan välfärden aldrig bli jämlik. Om man inte utvärderar går det inte att utveckla verksamheten. Om man inte mäter vårdresultat blir patienterna lurade.

Det är knappast troligt att vare sig Ardalan Shekarabi eller Magdalena Andersson vill gå tillbaka till den tid då ingen visste om välfärden var effektiv eller inte, då medborgarna inte kunde få några tillförlitliga uppgifter om hur deras skattepengar hade använts, då en offentlig verksamhet ofta prioriterade fel, och människor inte fick hjälp.

Så vad vill de? För några år sedan tillsatte regeringen en ”tillitsdelegation”. Den har hittills kommit med två rapporter, där en specifikt handlar om ersättningsmodeller. Det huvudsakliga resultatet är att bilden inte är så enkel. Personal i offentlig sektor är tyngda av administration, men det har inte bara med ersättningsmodeller att göra. Och de allmänna problem beträffande bristande medborgarfokus, detaljstyrning och försummad kunskapsutveckling tycks inte ha med några speciella styrmodeller att göra.

När exempelvis lärare klagar över ökad administration är det inte ekonomiska styrmodeller det handlar om, utan om dokumentation som olika skolpolitiska initiativ tvingar fram. När sjukvårdspersonal tillbringar allt mer tid framför datorn beror det inte på att det har satts ett ekonomiskt pris på varje vårdinsats utan om en arbetsbörda som följer av krav på förbättrad dokumentation i syfte att nå ökad patientsäkerhet.

Ministrarnas tal om New Public Management kan ha flera syften. Ett är uppenbart: att i största allmänhet sprida misstänksamhet mot privata alternativ. För det är när man ekonomiskt följer upp en viss verksamhet som det kan bli tydligt att en privat lösning är mer effektiv.

En annan effekt av kritiken är att bilden av den offentliga sektorns arbetsmiljöbrister grumlas. Ungefär: När marknaden fick inflytande över den offentliga sektorn blev allt sämre.

I näringslivet är det självklart att metoder hela tiden mäts och justeras. Det finns ingen tolerans för olönsamma arbetssätt. Och produkternas kvalitet är A och O.

Varför skulle inte den offentliga sektorn ständigt behöva förbättras? Om sjukvården inte hade mätt sina resultat skulle patienterna fortfarande ha långa sjukhustider. Om äldreomsorgen fortfarande var organiserad som när Magdalena Andersson som ung arbetade i hemtjänsten (hon beskrev det i sitt Almedalstal för två år sedan) skulle inte alla kunna få hjälp i dag.

Om inte kostnader betydde något hade ingen rationalisering uppstått, inte heller teknisk utveckling som i slutänden förbättrar omsorgen.

Hur offentlig verksamhet ska organiseras är en viktig debatt. Men man gör det lätt för sig genom att använda en engelskspråkig term som inte betyder något, och skylla de stora problemen på detta.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies