Detta är viktigt att se, eftersom det berör ett viktigt argument i debatten om det parlamentariska läget.
Påståendet går ut på att Sverigedemokraterna skulle kunna utöva otillbörlig makt över en moderatledd regering i budgetförhandlingarna. Det borde förutsätta att det finns stora skillnader mellan partierna i just budgetpolitiken – annars är det svårt för det ena partiet att använda budgeten för att få igenom specialfrågor i budgeten där det andra partiet har en motsatt syn.
Givetvis kan ett parti villkora ett stöd till en regeringsbildning med frågor som ligger helt utanför budgeten, men då krävs att det finns en alternativ hemvist i politiken för detta parti. I de flesta frågor är skillnaderna mindre mellan borgerliga partier och SD än mellan partierna inom januarisamarbetet.
Man måste alltså ha perspektiv på idén att SD skulle kunna kräva vad som helst för att en regering ska släppas fram.
I största allmänhet har dessutom budgetfrågorna fått ett alldeles för stort fokus i frågan om en regerings stabilitet. Blickar man bakåt i den svenska politiska historien är det andra frågor som har spräckt regeringar. Och de ideologiskt laddade frågorna finns sällan i budgeten. Kriminalpolitik, energipolitik, invandringspolitik och andra eldfängda frågor handlar inte i första hand om kronor och ören utan om lagstiftning.
När man nu kan jämföra tyngdpunkterna mellan M och SD i deras vårbudgetar står integration och långtidsarbetslöshet i fokus. Moderaterna vill ha jobbpremie och nystartsjobb. SD vill sänka arbetsgivaravgifterna. Skillnaderna är inte av ideologisk karaktär.
I dessa dagar pågår återigen en debatt om alltför låga pensioner. Sverigedemokraterna vill höja nivåerna, en komplicerad fråga som riskerar att ställa till det på andra håll i pensionssystemet. I det ljuset måste det ses som huvudlöst att SD efter valet 2014 vägrades att träda in i Pensionsgruppen, som är ett slags miniriksdag för pensionsfrågor. Då hänvisade S till att SD har en felaktig invandringspolitik. Resultatet blev att Sverigedemokraterna gavs en privilegierad ställning som det enda oppositionspartiet i pensionsfrågan.
Ett samarbete med andra partier tvingar Sverigedemokraterna att acceptera tidigare ekonomiska överenskommelser, antingen det är i Pensionsgruppen eller i ett regeringssamarbete. Det är mycket värt.
