1515
Annons

Skynda på med ny ministertillsättning

LEDARE. Arbetsförmedlingens chef Mikael Sjöberg ska sluta, men ingen efterträdare har utnämnts. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ska bli EU-kommissionär, men ingen efterträdare på hennes statsrådspost har utsetts.

JOHANSSON GÅR, VEM KOMMER? Statsminister Stefan Löfven bör utse en ny arbetsmarknadsminister genast och inte vänta tills Ylva Johansson börjar sitt kommissionärsjobb i november.
JOHANSSON GÅR, VEM KOMMER? Statsminister Stefan Löfven bör utse en ny arbetsmarknadsminister genast och inte vänta tills Ylva Johansson börjar sitt kommissionärsjobb i november.

Att det är ledarlöst både på departementet och på myndigheten är mycket olyckligt. Arbetsförmedlingen genomgår en grundläggande förändring, som har accelererats i och med januariöverenskommelsen.

Nu är det angeläget att Stefan Löfven snabbt utser en arbetsmarknadsminister som sympatiserar med inriktningen, alltså att själva Arbetsförmedlingen ska begränsas till myndighetsutövning, medan matchning och utbildning ska utföras av fristående aktörer.

3.000 av Arbetsförmedlingens anställda har slutat, ungefär hälften frivilligt och hälften för att de blivit uppsagda. En ordnad neddragning blev i stället kaotisk. Det allvarliga är att privata aktörer, som behövs för att klara integrationsutmaningen, tvingas dra ned på sin verksamhet eftersom själva myndigheten inte fungerar. Siffrorna över inköp från privata utförare går nedåt, i strid med januariöverenskommelsen.

Det blir inte bättre av att regeringen har vilselett allmänheten om vad som pågår. Exempelvis riktades kritik mot Arbetsförmedlingen för att ett stort antal kontor ska läggas ned. Nedläggningen kom möjligen olägligt för regeringen, men är likväl inte något hugskott. I själva verket är det ett led i den sedan länge pågående digitaliseringen.

Nästa arbetsmarknadsminister måste berätta för medborgarna vad det är som pågår, en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken. Och att den är nödvändig. Skyll inte politiska problem på Arbetsförmedlingen, utan ta ansvar. Låtsas inte som om den viktiga diskussionen gäller hur många lokalkontor som ska finnas, utan hur resultat ska åstadkommas.

Nästa arbetsmarknadsminister ska inte heller skylla kaoset på att det var Moderaternas och Kristdemokraternas budget som gick igenom i december. Dels för att deras inriktning i stort sett var densamma som januariöverenskommelsens. Dels för att regeringen i vårbudgeten i april givetvis hade möjlighet att återställa åtgärder i budgeten från december.

Ylva Johansson har visat otålighet under sina år som arbetsmarknadsminister. Vid återkommande pressträffar har hon med endast nödtorftigt dold irritation visat siffror över de dåliga resultaten i Arbetsförmedlingens insatser, främst inom det så kallade etableringsuppdraget. Alltför få går över till reguljära jobb efter de två åren hos Arbetsförmedlingen.

Gissningsvis har hon utövat starka påtryckningar på myndigheten men inte lyckats förändra tillräckligt mycket. Kanske har hennes efterträdare inte större möjligheter att lyckas; det är trots allt en av de stora samhällsutmaningarna, att förändra situationen för personer som står mycket långt från arbetsmarknaden.

På tisdagen presenterade Liberalernas ledare Nyamko Sabuni nyheten att Mats Persson återinträder som ekonomisk-politisk talesperson. Han blir alltså den som ska budgetförhandla med regeringen. Och det finns en hel del för stödpartierna L och C att uträtta.

De bör inte nöja sig med att kräva mer pengar till vissa områden, utan också trycka på regeringen om hur politiken ska förverkligas. När det gäller just arbetsmarknadspolitiken finns tuffa och rätt detaljerade formuleringar i januariöverenskommelsen.

Nästa arbetsmarknadsminister får inte bli någon som pliktskyldigt försöker genomföra det som de fyra partierna har kommit överens om. Det måste vara någon som tror på förändringen, och allra helst sympatiserar med övriga delar av överenskommelsen som har med integration att göra – exempelvis utökat rut-avdrag och minskad facklig makt över nystartsjobb och bemanningsföretag.

Det räcker inte med att regeringen har gett ett löfte att innehållet i överenskommelsen ska genomföras. Stödpartierna bör också fråga hur det ska göras. Och här är det avgörande vem som blir arbetsmarknadsminister.

En höjd skatt leder inte till att en annan sänks

Fastighetsskatten tycks ha evigt politiskt liv. Trots att ingen av de potentiella regeringsbildarna påstår sig vilja ha en återinförd eller höjd fastighetsskatt har den blivit den mest omdiskuterade skattefrågan så här i början av valrörelsen.

FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.
FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.Foto:Fredrik Sandberg

Det började med att Moderaterna lät producera en valaffisch med budskapet att de fyra partierna till höger är överens om att inte återinföra eller höja fastighetsskatten - och underförstått att partierna på vänstersidan inte är överens om den saken.

Detta retade upp Socialdemokraterna som anklagade Moderaterna för fulspel - S vill inte alls återinföra eller höja fastighetsskatten, var svaret. (Detta trots att flera distrikt samt LO vill det.)

Bakgrunden är välkänd. Alliansregeringen avskaffade den dåvarande fastighetsskatten, och ersatte den med en ”kommunal fastighetsavgift”. Denna har ett tak, vilket gör att vänsterfolk brukar kalla skatten ”regressiv”, alltså att det är en mindre andel fastighetsavgift på dyra villkor än på billigare.

Ekonomskrået brukar förorda fastighetsskatt. Det beror på att det är en skattebas som är stabil, där skatten inte skadar ekonomins funktionssätt så mycket. En fastighetsskatt anses rättvis då den inte går att planera bort på samma sätt som en del andra skatter. Det finns också bostadspolitiska argument, om att det är för hög beskattning vid flyttning och för låg beskattning på den som bor kvar, vilket försämrar rörligheten på marknaden.

De som förordar fastighetsskatt brukar anse att detta ska ingå i en större skattereform, då man alltså överväger hela skattemixen för att göra den mer optimal eller enhetlig. 

På fredagsmorgonen medverkade professor Lars Calmfors i Sveriges Radio och argumenterade för fastighetsskatt. Han sa dock att han inte trodde att ”det politiska systemet” kommer ”att klara av” att införa en fastighetsskatt.

Den omständighet som ekonomerna ofta glömmer bort, legitimitet, är dock ingen detalj. Om människor är djupt negativa till en viss skatt är det en realitet. Vänsterpartiet, som uttryckligen vill återinföra fastighetsskatten, lockar färre än var tionde väljare.

Det finns ett moraliskt problem i fastighetsskatten – varför ska staten ha ökad skatt för att man själv bygger ut och förädlar sitt hus? Varför ska skatten öka för att grannen säljer? Varför ska man beskatta en icke-likvid tillgång?

Därutöver finns ett trovärdighetsproblem beträffande ett vanligt argument för fastighetsskatten. Det handlar om att skatten på arbete skulle sänkas för att väga upp den höjda fastighetsskatten. På torsdagen argumenterade Dagens Nyheter för att fastighetsskatten skulle återinföras och att skatten på arbete ska ned. Men i ledartexten fanns ingen vägledning om på vilket sätt inkomstskatten ska sänkas. Det är så det brukar vara – det är viktigare att argumentera för den höjda skatten än att precisera sänkningen.

Så är det också med idén om att en stor skattereform behövs. I januariavtalet fanns det med en sådan punkt, om en reform som skulle åstadkomma så mycket att den blev omöjlig. Och det blev inte ens en utredning om saken.

Några tidigare skattereformer har blivit historiska, men det innebär inte att det är ett bra lösning för framtiden. Ordet förknippas med att en skattereform ska genomföras över blockgränsen - och väljarna skulle därmed berövas möjligheten att ta ställning i en av de viktigaste politiska frågorna.

Tanken om en skattereform indikerar också att det skulle vara något allvarligt fel på det nuvarande systemet. Och visst är skatterna höga i Sverige, särskilt på arbete och på risktagande. Men samtidigt är en rad skadliga skatter avskaffade, som arvsskatten och förmögenhetsskatten. I en stor skattereform är risken att dessa förödande skatter kommer upp på bordet igen.

Allmänt sett finns det anledning att vara skeptisk mot skatteväxling, alltså att en höjning på ett ställe ska leda till en sänkning på annat håll. Hur har det gått med ”den gröna skatteväxlingen”? Politikerna höjde miljöskatterna men glömde bort den andra vågskålen, att sänka skatten på arbete.

Svenska skatter är redan höga. De tas ut delvis på fel saker. Skatternas utformning bör ses över. Och de bör sänkas generellt. Att sänka skattesatserna behöver inte innebära minskade skatteinkomster för staten - tvärtom. När det går bra för Sverige kommer goda skattepengar in till de gemensamma behoven.

Men när någon börjar diskussionen med att berätta vilka skatter som ska höjas ska man inte lita på att det verkligen blir någon sänkning i andra änden.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera