Svenska Hamnarbetarförbundet varslade på onsdagen om total strejk för dess medlemmar i landets alla hamnar. Det är ett brutalt hugg mot arbetsgivare som inte har juridisk möjlighet att gå Hamnarbetarförbundet till mötes. Det slår stenhårt mot industrin som tvingas styra om transporter till utländska hamnar.
Hamnkonflikten är i grunden ett mellanfackligt problem. LO-facket Transport har kollektivavtalet med arbetsgivarförbundet Sveriges Hamnar. Och Hamnarbetarförbundet, som på 1970-talet bröt sig ur Transport, vill ha ett eget kollektivavtal.
Arbetsgivarna kan inte arbeta med separata kollektivavtal med två olika fackförbund som organiserar samma typ av anställda, även om innehållet är likalydande. I stället har ett hängavtal erbjudits, som Hamnarbetarförbundet sagt nej till.
Arbetsgivarna har inte heller möjlighet att göra lokala överenskommelser med Hamnarbetarförbundet. När Shorelink, som driver hamnar i Norrbotten och Västerbotten, tecknade ett sådant lokalt avtal blev arbetsgivaren stämd och fick betala skadestånd till Transport.
Under förra mandatperioden tillsatte arbetsmarknadsminister Ylva Johansson en utredning för att komma till rätta med situationer som den i Göteborgs hamn. Utredningen fick kritik av LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv, och dessa fyra tog fram ett alternativt förslag som regeringen accepterade och skickade ut på remiss. Nu återstår att det ska införas.
Regeringen har nyligen meddelat att lagstiftningen kan träda i kraft snabbare, i augusti. Men det är mer bråttom än så. Fem återstående månader av osäkerhet för hamnarna och deras kunder blir kännbart.
En arbetsgivare som redan har kollektivavtal ska inte behöva utsättas för stridsåtgärder. Fredsplikt måste gälla på hela arbetsplatsen, även för dem som valt att vara med i ett annat fackförbund.
