1515
Annons

Sidbytet skakar om också i Lööfs bygge

Under påskhelgen publicerade Svenska Dagbladet ett reportage om centerpartister i Västerbotten och Blekinge som var besvikna över partiets stöd till Löfvenregeringen.

Emil Källström
Emil KällströmFoto:Jessica Gow

Reportaget var viktigt eftersom C utåt har gett en bild av enighet, av uppslutning bakom beslutet att stödja den socialdemokratiskt ledda regeringen.

Och det har inte varit några öppna falangstrider, inga upprop och inte något etiketterande av den andra falangen, som skett i Liberalerna.

Utomstående betraktare kan också se en historisk logik i Centerpartiets vägval. C har trots allt samarbetat i flera omgångar under olika tidsepoker med socialdemokratiska regeringar.

Men det har skett en glidning. Ställningstagandet från januari 2019 att motvilligt stödja en S-regering kombinerades med ett tydligt nej till att vara beroende av SD eller V. Den senaste tiden har C-ledaren Annie Lööf begränsat det till att tala om att inte vara beroende av SD. Detta gissningsvis som en förberedelse inför att Liberalerna kanske skulle hoppa av januarisamarbetet, något som med ens skulle göra regeringssamarbetet mer beroende av V.

I samma skede öppnade Annie Lööf för att delta i en socialdemokratiskt ledd regering. 

Idén om att C ska stå fritt och gå till val enbart på sin egen politik är för övrigt inte så lätt genomförbar. Tanken att man ska kunna bortse från 25 procent av mandaten (SD och V) håller inte. Man måste, i rimliga scenarier, ha med åtminstone något av dessa två partier att göra.

Beslutet 2019 togs med övertygande majoritet inom C. Men det hade föregåtts av en omfattande diskussion där namnkunniga centertoppar förespråkade Kristersson i stället för Löfven. Här fanns Eskil Erlandsson och Fredrick Federley, som båda tvingats lämna sina poster av andra skäl. Här fanns också Helena Lindahl, den västerbottniska riksdagsledamot som var den enda som tyckte på nejknappen när riksdagen till slut valde Stefan Löfven (hos L tryckte ingen nej).

Och här fanns Emil Källström, partiets ekonomisk-politiske talesperson. På tisdagen meddelade han att han inte ställer upp för ”några som helst uppdrag den kommande mandatperioden”.

Den skara i C-toppen som var tveksamma till Löfven decimeras alltså. Vice partiledaren Anders W Jonsson, centerveteranen som vikarierade under partiledarens föräldraledighet, ska dessutom lämna den posten vid nästa partistämma.

Vilka ska fylla alla dessa poster? Blir det centerpartister som stöder Lööfs vänstersväng? Valet av nya centertoppar kommer att definiera partiet framåt och får konsekvenser i valet.

Klart är att partiet med nuvarande vägval får lov att acceptera aktivt stöd från Vänsterpartiet.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

SD måste hoppa på arbetslinjen

Sverigedemokraterna släppte under torsdagen en rapport om invandringens kostnader. Beräkningarna har utgått från befintliga forskningsstudier och modeller. Partiet har därutöver fyllt på med egna siffror från de senaste årens asyl- och anhöriginvandring. SD menar att invandringens kostnader varit drygt 100 miljarder per år under de senaste åren.

KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.
KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.Foto:Fredrik Persson/TT

Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. För drygt tio år sedan släppte det statliga expertorganet ESO ’’Invandringen och de offentliga finanserna’’. Redan då beräknades nettoskattekostnaden per år vara 63 – 84 miljarder kronor i dagens penningvärde. Även Pensionsmyndigheten har visat på högre kostnader för bland annat garantipension och bostadstillägg.

Debatten om asyl- och anhöriginvandring har därför svängt. Alla partier förutom V, MP och C är numera för en stram linje. Den stora frågan är i stället hur kostnaden framöver ska minska. SD:s idé verkar vara storskalig återvandring. Under tisdagen twittrade partiets rättspolitiska talesperson ’’Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!’’ med en bild på en tunnelbanevagn med SD-reklam. Budskapet är direkt motbjudande. 

I praktiken fungerar det heller inte. De flesta som kommit hit de senaste tjugo åren är numera svenska medborgare. Utvisningar hindras då av både Sveriges grundlag och internationell rätt. Storskaligt återvändande på frivillig basis har inte lyckats i något västland.

Lösningen är därför att få in invandrare i arbete. Enligt forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum tar det i genomsnitt mellan 12 och 13 år innan hälften av alla utrikesfödda uppnår självförsörjning. Det missförstås ibland som att alla därmed är självförsörjande efter dubbelt så lång tid, men i själva verket planar kurvan snabbt ut. Efter 20 år i landet är inte mer än 60 procent självförsörjande.

Det är välkommet med transparens kring invandringens kostnader. Men för att inte bara peka på problemet, utan även göra något åt det, behöver SD med full kraft omfamna arbetslinjetänket. Partiet har länge tvekat, men har med åren närmat sig de borgerliga. Det som saknas i den nya SD-rapporten är konkreta reformer. Bidragstak, lägre ingångslöner och krav på motprestation för att få bidrag vore en bra början.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera