Ännu en ogenomtänkt del i januariöverenskommelsen är på väg att genomföras, inkomstpensionstillägget. Det är S som ligger bakom det, men tyvärr har även övriga partier i Pensionsgruppen, M och KD, ställt sig bakom. Därför har regeringen skickat propositionen vidare till riksdagen, trots att den myndighet som är central i sammanhanget, Pensionsmyndigheten, totalsågar förslaget. Myndighetens analyschef Ola Settergren säger till Svenska Dagbladet (28/9) ”Det är ohållbart, dåligt underbyggt”.
I grunden handlar det om att förbättra inkomsterna för de med lägst pension, vilket kan vara motiverat, S har brottats med frågan i flera år. Problemen med det aktuella förslaget är dock följande:
*Regeringens motivering för inkomstpensionstillägget är att det ska öka det så kallade ”respektavståndet”, skillnaden i pension mellan de som har jobbat och de som inte gjort det. Men Pensionsmyndigheten visar i sitt remissvar att detta avstånd faktiskt inte har minskat utan ökat mellan 2011 och 2020.
*”Det ska synas i plånboken om man har kämpat och slitit ett helt yrkesliv” sa Shekarabi. Men de som bara har en pensionsgrundande inkomst på 9000-17000 kronor (som förslaget omfattar) har sällan slitit hela livet, utan kanske halva. De har sannolikt inte bara varit låginkomsttagare, utan arbetat deltid, och varit hemma med barn lite för många år.
*Förslaget får till effekt att de som beslutat sig för att arbeta till efter 65 år i stället för att pensionera sig då, inte får del av extrapengarna. Det innebär att de som arbetar något år extra får lika mycket som de som inte gör det, vilket går tvärt emot principen om att arbetad tid ska synas i pensionen.
*Förslaget tar i sina beräkningar av pension inte hänsyn till att 90 procent av alla som arbetar dessutom får tjänstepension från arbetsgivaren. Det gäller inte minst LO-kollektivet.
*Enligt förslaget ska inkomstpensionstillägget vara tillfälligt. Men det är svårt att se vilket parti som skulle ta bort det.
Utöver dessa sakinvändningar finns det principiella invändningar som är ännu viktigare. Pensionsöverenskommelsen från 1994 hade till syfte att göra pensionssystemet långsiktigt hållbart. Därför infördes en direkt koppling mellan arbetad inkomst och pension, systemet gjordes självständigt och lades utanför statsbudgeten. Det har gjort överenskommelsen historisk och internationellt känd eftersom den skyddar pensionerna från politiker som behöver finansiera vallöften. Själva poängen är att pensionerna är skilda från statsbudgeten.
När socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi säger att ”Systemet är riggat för höginkomsttagare” (SvD 29/9) är det ett svek mot den överenskommelse hans parti ingått. I den mån systemet är riggat är det för att politikerna inte ska komma åt pengarna. Det faktum att pensionen bygger på intjänad lön har inte ändrats över tid, är en central del av legitimiteten och kan inte vara någon nyhet för S.
I Pensionsgruppens överenskommelse 2017, som bland annat syftade till att förbättra grundskyddet (vilket skett) står följande att läsa: ”Förändringar bör genomsyras av att det ska vara tydligt ekonomiskt bättre att ha arbetat jämfört med nivån på grundskyddet”. Detta vantolkar nu gruppen medvetet genom att låtsas att de bara menat att man arbetat något alls.
Socialförsäkringsministerns nya linje är: ”Frågan är om pensionssystemet uppfyller sitt syfte att leverera ekonomisk trygghet för pensionärer. Svaret på den frågan är nej”. Men det var aldrig meningen att pensionssystemet skulle vara ett verktyg för att utjämna de ekonomiska skillnader som av olika skäl uppkommit tidigare under livet.
Om januaripartierna är beredda att ge upp principen om koppling mellan arbetsinkomst och pension, eller systemets autonomi, då är pensionsöverenskommelsen död. Det vore synd. Det är illa att M och KD ställt sig bakom detta förslag. Man måste hitta andra sätt att ta hand om fattigpensionärer.
