Under fjolårets sommar föreslog kommissionen en ny förordning om att återställa naturen både på land och till havs, med bindande mål och krav om att återställa ekosystem såsom våtmarker, skog och sötvatten. Det är en fortsättning på det lapptäcke av EU-regleringar som berör allt från skogsbruk till bolagsstyrning och som håller på att förvandlas till en byråkratisk mardröm för företag.
Till 2030 ska minst 20 procent av unionens yta omfattas av åtgärder för att återställa naturen, och till 2050 ska alla utpekade ekosystem vara omfattade. I de fall den befintliga arealen inte räcker för att nå vissa mål kräver förordningen att livsmiljöer återskapas. Ekosystemen ska återställas till ett sådant skick att de bibehålls på lång sikt, och det faller på medlemsländerna att se till att de inte försämras.
Det är en modell där den europeiska medborgaren och hennes intressen verkar ha glömts bort helt och hållet. Även den svenska regeringen verkar hålla med om det och konstaterade i somras en rad problem med förslaget. Vissa delar bedöms svåra att nå, alldeles oberoende av tid. Regeringen var också mån om att kommissionen ”beaktar den samhällsutveckling” som ägt rum under tiden som naturen påverkats.
Det skulle enligt regeringen också krävas en fördjupad analys av effekterna på ”livsmedelsproduktionen, försörjningen av kritiska råvaror, den fysiska planeringen, förnybar energiförsörjning inklusive påverkan på vattenkraften samt utbyggnad av elnät” samt ”påverkan på militär övningsverksamhet”. Frågan är snarare vilka svenska intressen förordningen inte riskerar att hota. Det framgår också tydligt av de remissvar som lämnades in i höstas.
Flera bolag, däribland Vattenfall, är med rätta oroliga för vad det skulle kunna betyda för vattenkraften. Men risker finns även i andra delar av elförsörjningen. Svenska kraftnät skriver att de delar Naturvårdsverkets slutsats att förslaget kan påverka möjligheten till både ny vindkraft och nya ledningar. En backlash för klimatomställningen, med andra ord.
Det vore heller inte goda nyheter i ljuset av skenande matpriser. LRF varnar för effekterna på jordbruket och livsmedelsproduktionen, liksom Naturvårdsverket som skriver ”att ta aktiv jordbruksmark ur produktion (...) innebär en konflikt med livsmedelsförsörjningen nationellt”. En oro som delas av flera europeiska jordbruksministrar. LRF varnar även för att stora arealer skog skulle behöva tas ur bruk.
Vad skulle dessa förslag innebära för de långa och krångliga tillståndsprocesser som företag redan möter? Vad blir effekten för befintliga verksamheter? Och vilket skydd har enskilda individer? Tanken förskräcker. Jordbruksverket konstaterar till exempel att förslagen om återställning ”är satta utifrån antagandet att all mark är tillgänglig för myndigheterna att bestämma över hur den ska skötas”.
Den svenska regeringen har redan agerat föredömligt snabbt för att mildra effekterna från den potentiella förordningen. I Sverige rapporteras i dag tillståndet för naturen jämfört med hur det såg ut under förindustriell tid, medan många andra länder utgår från EU-inträdet. Det har Naturvårdsverket fått i uppdrag att se över för ökad jämförbarhet.
Just nu ligger förslaget hos Europaparlamentet och rådet. Regeringen behöver fortsätta arbeta för att stävja de negativa effekterna av förslaget för bolag och andra kritiska samhällsintressen. Svenska europaparlamentariker från alla partier behöver sluta upp bakom den kritik som bland annat riktats mot förordningen från partigruppen EPP, där moderater och kristdemokrater ingår.
Sverige och EU ska fortsätta värna skyddsvärd natur, men inte till vilket pris som helst för människan. I stället riskerar den europeiska återförvildningen att bli svindlande dyr i osäkra tider. Framtiden för svenska intressen avgörs ofta i Bryssel. Låt dem inte trumfas av europeisk hållbarhetssocialism.
