Nato-medlemskapet kommer att innebära stora förändringar för Sverige och Finland, både identitetsmässigt och i praktiska försvarspolitiska termer.
ÖB Micael Bydén konstaterade på måndagen att Nato-medlemskap underlättar möjligheterna att försvara Sverige.
Men tillökningen är en stor sak också för Nato. Att gå från 30 till 32 medlemmar under brinnande krig är en utmaning, särskilt när en av nykomlingarna har en 134 mil lång gräns till boven i dramat.
Utvidgningen är en viktig del i Natos kraftmätning med Ryssland.
Precis som moderatledaren Ulf Kristersson påpekade under måndagens riksdagsdebatt befinner sig Nato i en formativ period. Efter en ganska lång identitetskris har kriget gett försvarsalliansen en chans att återuppstå som en trovärdig och nödvändig aktör för västvärldens säkerhet.
Sökandet började efter kalla kriget med förlusten av Sovjetunionen som utpekad fiende. Likt den svenska nedrustningen under 1990-talet började försvarsalliansen fokusera mer på fredsfrämjande insatser som i Bosnien, Kosovo och Afghanistan och andra typer av hot än rent militära.
I den långsiktiga strategin, det ”strategiska koncept” som antogs 2010, beskrevs Ryssland till och med som en partner, som Nato skulle öka samarbetet med.
Den typen av önsketänkande fick ett abrupt slut 2014 med Rysslands attack mot Ukraina och annekteringen av Krim. Nato beslutade efter det att successivt förstärka sin närvaro i östra Europa, bland annat med fyra multinationella bataljoner i de baltiska länderna och Polen, samt att öka beredskapen för ett mindre samarbetsvilligt Ryssland.
Sedan kom Trump. Bara dagar innan han skulle sväras in som president 2017 kallade han Nato ”obsolet” med hänvisning till den orättvisa finansiella ansvarsfördelningen och oförmågan att hantera terrorism.
Två och ett halvt år senare kallade Frankrikes president Nato ”hjärndött”. Macron var framför allt besviken på att USA inte konsulterat Nato inför beslutet att avsluta Syrien-insatsen.
I augusti 2021 upprepade USA:s nya president, Joe Biden, samma misstag i samband med USA:s uttåg ur Afghanistan. Plötsligt började fler än Macron prata om behovet av ”strategisk autonomi” i Europa.
Mindre än ett år senare är de transatlantiska såren läkta. Från Ukrainakrigets första dag har Joe Biden, Antony Blinken och Kamala Harris sagt att USA kommer att ”försvara varje centimeter” av Natos territorium och agerat därefter.
Även inom Nato har enigheten och beslutsamheten varit stor kring det materiella stödet till Ukraina, hållfastheten gentemot Ryssland och de militära förstärkningar som skett i Östeuropa.
Antalet soldater och sjömän som står under direkt Nato-befäl i Europa har ökat från 4000 till 40.000 sedan invasionen inleddes. 150 patrullerande stridsfartyg, 130 stridsflyg och en snabbinsatsstyrka på 10.000 har satts i högsta beredskap.
Nato ska dessutom upprätta ytterligare fyra permanenta Nato-bataljoner i sydöstra Europa och en rad regeringar har likt Sverige beslutat att höja sina försvarsanslag i enlighet med Nato-målet på 2 procent.
Nu gäller det för Nato att behålla sitt momentum. Man har goda möjligheter. Dels får man förstärkning norrifrån med två moderna försvarsmakter efter den rekordsnabba anslutnings- och ratificeringsprocess som förhoppningsvis väntar Sverige och Finland.
Dels står Nato inför ett toppmöte där framtiden ska stakas ut. Det kollektiva försvaret och förstärkningarna i öst kommer fortsatt att vara kärnan i det nya strategiska koncept som ska antas i Madrid i juni, men Jens Stoltenberg väntas bredda strategin både geografiskt och i definitionen av säkerhet, vilket är välbehövligt.
Jämfört med tidigare får både Kina och Arktis en framträdande roll, vilket även gäller klimatförändringarna, AI och annan ”ny” teknik.
Kriget i Ukraina har inte bara bidragit till att Nato hittat tillbaka till sin roll som försvarare av den fria världen. Organisationen har också visat att den inte böjer sig för några ryska krav på den europeiska säkerhetsordningen. Tvärtom har allt det som Moskva krävde i december 2021 fått motsatt effekt.
Att Finland och Sverige nu väljer att överge sin långa historia av allianslöshet är ett ytterligare bevis på det.
Det är svårt att tänka sig en bättre tid för de nordiska länderna att hoppa på Nato-tåget än nu.
Frida Wallnor
