De svenska kapitalskatterna är höga. Den svenska skatten på kapitalvinster är 20–50 procent, högst av 15 jämförbara länder i Europa och Nordamerika. Skatten på utdelningar är näst högst. Skatten för småsparare vid aktieförsäljningar, 30 procent, är i topp tre, tillsammans med Finland och Norge. Skatten vid försäljning av ett startup-företag, 47 procent, är högst i Sverige av de 15 länderna. Det är Svenskt Näringsliv och Deloitte som har gjort jämförelsen, som nyligen publicerats.
Kapitalskatterna är synnerligen känsliga för internationell konkurrens, och redan farhågor om höjningar kan styra investeringsbeslut bort från Sverige.
Ändå är det kapitalbeskattningen som hela tiden nämns som rimlig att höja. Magdalena Andersson har sagt det nu i tio år, sedan hon återkom till politiken från några år på Skatteverket. Mikael Damberg har som finansminister fortsatt på samma sätt.
Gissningsvis beror det på att kapitalbeskattning associeras med kapitalister och inte med vanligt folk. Att det inte är så enkelt borde Socialdemokraterna ha insett efter förra årets partiförslag om ett tak på belopp som skulle få finnas på ett investeringssparkonto. Det blev ramaskri och partiet fick backa. Systemet med schablonskatt på dessa konton är dessutom inte alls lika förmånligt som S påstår när börsen backar, tvärtom. Den aktuella arbetsgruppen, ledd av Magdalena Andersson, hade inte heller förstått ränta-på-ränta-effekten på schablonskatten.
I decennier har det talats om att det behövs en ny stor skattereform. Man har tittat tillbaka mot den som skedde 1990–1991 och som kallades ”århundradets skattereform”. Åtskilliga små och stora ändringar har gjorts efter det, vilket ofta beskrivits som ett problem, det talas om att skatterna har blivit ett lapptäcke.
Då och då framförs en önskan att återgå till århundradets skattereform, med det enkla system som infördes då, att skatterna antingen skulle vara 30 procent (kapital) eller 50 procent (högsta skatten på arbete).
Det var en bra lösning för 30 år sedan, för att komma bort från ett närmast absurt skattesystem. Men någon skattereform för framtiden var det rakt inte. Den infördes innan internet fanns och innan globalisering knappt var ett ord.
Men är inte det ett argument för en ny stor skattereform, att den gamla inte längre är hållbar? Nej, eftersom det sätter i gång idéer om att skatter kan ses som en bytesvara i ett nollsummespel där man bara kan sänka en skatt om man höjer en annan.
Det var detta synsätt som präglade punkt 4 i januariavtalet. Där var kontentan att en skattereform ska åstadkomma allt, både mer företagande och mindre ekonomiska klyftor. Både stärka konkurrenskraften och beskatta finanssektorn hårdare.
Dessbättre blev januariavtalets skatteutredning aldrig tillsatt. Men den triggade i gång akademiker och tankesmedjor som började skissa på helt nya system.
Utvecklingen sedan århundradets skattereform har varit mycket fördelaktig för Sverige. 3:12-reglerna, som omfattar de flesta företagen, har blivit mer entreprenörsvänliga. Förmögenhetsskatten har avskaffats. Arvsskatten likaså. Fastighetsskatten har ersatts av en avgift. Jobbskatteavdraget har varit mycket betydelsefullt för svensk ekonomi. Pensionärernas skatt har sänkts.
Och skattepengarna fullkomligen flödar in eftersom skattesänkningar gynnar tillväxt och investeringar.
En hel del imperfektioner återstår. Många skatter är för höga, som kapitalskatterna och marginalskatterna på arbete. Men den som värnar tillväxt och företagande bör inte sträva efter en skattereform där vänsterpartister ska få lika stor politisk utdelning som moderater, där det är viktigare att höja skattesatser än att skattepengarna verkligen ska komma in, där medborgarnas och företagens pengar ses som något de har till låns och som egentligen tillhör staten.
