1515
Annons

Sänk de svenska kapitalskatterna

I veckan samlas ett stort antal skatteexperter på en SNS-konferens, och man kan räkna med att ett av de dominerande perspektiven kommer att vara att kapitalskatterna ska höjas på det ena eller det andra sättet.

HÖJ INTE. Magdalena Andersson har i många år talat om högre kapitalskatter. Efterträdaren Mikael Damberg har chansen att byta fokus när han deltar i SNS stora skattekonferens denna vecka.
HÖJ INTE. Magdalena Andersson har i många år talat om högre kapitalskatter. Efterträdaren Mikael Damberg har chansen att byta fokus när han deltar i SNS stora skattekonferens denna vecka.Foto:Paul Wennerholm

De svenska kapitalskatterna är höga. Den svenska skatten på kapitalvinster är 20–50 procent, högst av 15 jämförbara länder i Europa och Nordamerika. Skatten på utdelningar är näst högst. Skatten för småsparare vid aktieförsäljningar, 30 procent, är i topp tre, tillsammans med Finland och Norge. Skatten vid försäljning av ett startup-företag, 47 procent, är högst i Sverige av de 15 länderna. Det är Svenskt Näringsliv och Deloitte som har gjort jämförelsen, som nyligen publicerats.

Kapitalskatterna är synnerligen känsliga för internationell konkurrens, och redan farhågor om höjningar kan styra investeringsbeslut bort från Sverige.

Ändå är det kapitalbeskattningen som hela tiden nämns som rimlig att höja. Magdalena Andersson har sagt det nu i tio år, sedan hon återkom till politiken från några år på Skatteverket. Mikael Damberg har som finansminister fortsatt på samma sätt.

Gissningsvis beror det på att kapitalbeskattning associeras med kapitalister och inte med vanligt folk. Att det inte är så enkelt borde Socialdemokraterna ha insett efter förra årets partiförslag om ett tak på belopp som skulle få finnas på ett investeringssparkonto. Det blev ramaskri och partiet fick backa. Systemet med schablonskatt på dessa konton är dessutom inte alls lika förmånligt som S påstår när börsen backar, tvärtom. Den aktuella arbetsgruppen, ledd av Magdalena Andersson, hade inte heller förstått ränta-på-ränta-effekten på schablonskatten.

I decennier har det talats om att det behövs en ny stor skattereform. Man har tittat tillbaka mot den som skedde 1990–1991 och som kallades ”århundradets skattereform”. Åtskilliga små och stora ändringar har gjorts efter det, vilket ofta beskrivits som ett problem, det talas om att skatterna har blivit ett lapptäcke.

Då och då framförs en önskan att återgå till århundradets skattereform, med det enkla system som infördes då, att skatterna antingen skulle vara 30 procent (kapital) eller 50 procent (högsta skatten på arbete).

Det var en bra lösning för 30 år sedan, för att komma bort från ett närmast absurt skattesystem. Men någon skattereform för framtiden var det rakt inte. Den infördes innan internet fanns och innan globalisering knappt var ett ord.

Men är inte det ett argument för en ny stor skattereform, att den gamla inte längre är hållbar? Nej, eftersom det sätter i gång idéer om att skatter kan ses som en bytesvara i ett nollsummespel där man bara kan sänka en skatt om man höjer en annan.

Det var detta synsätt som präglade punkt 4 i januariavtalet. Där var kontentan att en skattereform ska åstadkomma allt, både mer företagande och mindre ekonomiska klyftor. Både stärka konkurrenskraften och beskatta finanssektorn hårdare.

Dessbättre blev januariavtalets skatteutredning aldrig tillsatt. Men den triggade i gång akademiker och tankesmedjor som började skissa på helt nya system.

Utvecklingen sedan århundradets skattereform har varit mycket fördelaktig för Sverige. 3:12-reglerna, som omfattar de flesta företagen, har blivit mer entreprenörsvänliga. Förmögenhetsskatten har avskaffats. Arvsskatten likaså. Fastighetsskatten har ersatts av en avgift. Jobbskatteavdraget har varit mycket betydelsefullt för svensk ekonomi. Pensionärernas skatt har sänkts.

Och skattepengarna fullkomligen flödar in eftersom skattesänkningar gynnar tillväxt och investeringar.

En hel del imperfektioner återstår. Många skatter är för höga, som kapitalskatterna och marginalskatterna på arbete. Men den som värnar tillväxt och företagande bör inte sträva efter en skattereform där vänsterpartister ska få lika stor politisk utdelning som moderater, där det är viktigare att höja skattesatser än att skattepengarna verkligen ska komma in, där medborgarnas och företagens pengar ses som något de har till låns och som egentligen tillhör staten.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

SD måste hoppa på arbetslinjen

Sverigedemokraterna släppte under torsdagen en rapport om invandringens kostnader. Beräkningarna har utgått från befintliga forskningsstudier och modeller. Partiet har därutöver fyllt på med egna siffror från de senaste årens asyl- och anhöriginvandring. SD menar att invandringens kostnader varit drygt 100 miljarder per år under de senaste åren.

KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.
KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.Foto:Fredrik Persson/TT

Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. För drygt tio år sedan släppte det statliga expertorganet ESO ’’Invandringen och de offentliga finanserna’’. Redan då beräknades nettoskattekostnaden per år vara 63 – 84 miljarder kronor i dagens penningvärde. Även Pensionsmyndigheten har visat på högre kostnader för bland annat garantipension och bostadstillägg.

Debatten om asyl- och anhöriginvandring har därför svängt. Alla partier förutom V, MP och C är numera för en stram linje. Den stora frågan är i stället hur kostnaden framöver ska minska. SD:s idé verkar vara storskalig återvandring. Under tisdagen twittrade partiets rättspolitiska talesperson ’’Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!’’ med en bild på en tunnelbanevagn med SD-reklam. Budskapet är direkt motbjudande. 

I praktiken fungerar det heller inte. De flesta som kommit hit de senaste tjugo åren är numera svenska medborgare. Utvisningar hindras då av både Sveriges grundlag och internationell rätt. Storskaligt återvändande på frivillig basis har inte lyckats i något västland.

Lösningen är därför att få in invandrare i arbete. Enligt forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum tar det i genomsnitt mellan 12 och 13 år innan hälften av alla utrikesfödda uppnår självförsörjning. Det missförstås ibland som att alla därmed är självförsörjande efter dubbelt så lång tid, men i själva verket planar kurvan snabbt ut. Efter 20 år i landet är inte mer än 60 procent självförsörjande.

Det är välkommet med transparens kring invandringens kostnader. Men för att inte bara peka på problemet, utan även göra något åt det, behöver SD med full kraft omfamna arbetslinjetänket. Partiet har länge tvekat, men har med åren närmat sig de borgerliga. Det som saknas i den nya SD-rapporten är konkreta reformer. Bidragstak, lägre ingångslöner och krav på motprestation för att få bidrag vore en bra början.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera