ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Samhällsarkitekten och reformatorn

  • EFFEKTIV. Anders Borg med den första alliansbudgeten i oktober 2006 som hade utarbetats på bara några veckor. Han var avgörande för reformeringen av Moderaterna och för alliansens framgång. Foto: ANDERS WIKLUND / TT
  • EN MÄKTIG MAN. Gunnar Sträng var finansminister i 21 år. Han gjorde gärna upp med Marcus Wallenberg och andra näringslivshöjdare bakom lyckta dörrar. Foto: SVT Bild

LEDARE. Gunnar Sträng och Anders Borg, efterkrigstidens viktigaste finansministrar. Den ena byggde upp välfärdsstaten – och högskattesamhället. Den andra reformerade det. Den ena förstod inte drivkrafter. Den andra byggde sin politik på kirurgiskt utformade skatteincitament.

Samhällsarkitekten...

Det var på valvakan 1976, när socialdemokraterna efter 44 år förlorade makten. Gunnar Sträng satt ensam framför en tv och muttrade att ”prognoser kan man inte lita på”. Först när samtliga röster hade räknats gav han upp som siste man.

Då var Sträng 70 år och hade suttit i riksdagen sedan 1937, i regeringen sedan 1945 och varit finansminister sedan 1955. För den som vill förstå Sverige är Erik Åsbrinks biografi ”Gunnar Emanuel Sträng – med hängslen och livrem i välfärds-Sverige” viktig läsning. Det är visserligen 43 år sedan valvakan 1976 och boken är både tjock och tät, vilket biografier nästan alltid blir. Men Gunnar Sträng har på ett avgörande sätt format Sverige.

Åsbrink vet. Han arbetade under både Sträng och efterträdaren Kjell-Olof Feldt och var senare själv finansminister. Hans far, Per Åsbrink, var riksbankschef under nästan samma period som Sträng var finansminister.

Gunnar Strängs uppväxt är som tagen ur en roman av Ivar Lo-Johansson. Hans tidigt föräldralösa pappa arbetade på renhållningsverket i Lövsta, där man tvättade latrintunnor och brände kadaver. Mamma Anna kom från fattiga dagsverkstorpare. Familjen Strängs boendeförhållanden var eländiga med kackerlackor, råttor och vägglöss. När det var bostadsinspektion i arbetarbaracken hörde Gunnar chefen för reningsverket säga: ”Det ser för djävligt ut, men det duger åt dem.” Chefen hette Karl Tingsten och var pappa till Herbert som blev legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter.

En älskad storasyster, som tidigt lärde Gunnar att läsa, dog i lungsot när hon var 18. Lillebror dog endast ett år gammal i sviterna av förkylning. Gunnar började arbeta när han var 13 år, som trädgårdsarbetare.

Precis som hjältarna i arbetarromanerna präglades han av bildningshunger. Mamma Anna var litterärt och politiskt intresserad. På reningsverket gick att hitta kasserade skönlitterära klassiker, böcker som Gunnar girigt slukade.

När Gunnar var 21 flyttade familjen till en villa i Hässelby, ett väldigt standardlyft. Sverige var mitt uppe i det snabba ekonomiska språng som Kina senare gjorde.

Då var han redan präglad av sin fattiga uppväxt och kontakten med dem som hade det ännu sämre, statarna. 1927 gick han med i det lokala facket för trädgårdsarbetarna. Drygt tio år senare blev han ordförande för lantarbetareförbundet. 1944 avskaffades till sist det patriarkala och eländiga statarsystemet. På kuppen lärde sig Gunnar agitera, tala och förhandla. I jakten på nya medlemmar kunde han komma upp i 300 resdagar per år, på tåg och cykel. Ibland fick han ta till knytnävarna för att övertyga lantarbetare att bli medlemmar och försvara sig mot ilskna bönder.

Det fackliga arbetet formade hans syn i en rad viktiga frågor. Han var för avtalet mellan LO och SAF 1938 i Saltsjöbaden om att själva göra upp om lönerna, utan statlig inblandning. Vad skulle man annars med facket till? I lantarbetarförbundet tog han ställning mot kommunismen.

Innan han blev finansminister hann han vara både jordbruks-, folkhushållnings- och socialminister och drev bland annat igenom en allmän och obligatorisk sjukförsäkring

Det var alltså en bestämd och, i vissa avseenden, mycket självsäker 49-åring som 1955 blev finansminister. Han utvecklade ett särpräglat språk, rikligt återgivet i biografin, och dominerade alla sällskap han deltog i.

Sträng höjde skattetrycket från 27 procent av BNP till 48, högst i världen. För detta har han fått mycket kritik. Men höjningen bör sättas i sitt sammanhang. Rekordåren brukar man tala om, från Koreakriget till 1970. Pengarna tycktes, trots skattehöjningar och arbetstidsförkortningar, räcka till allt, höjda reallöner, bättre bostäder och stora satsningar på utbildning, sjukvård och äldreomsorg.

Sträng var pådrivande i reformerandet men hans vardag präglades av prutningar och ständigt nejsägande. Åsbrink beskriver tricken för att dölja hur mycket pengar som fanns i statskassan, och Strängs förkärlek för selektiva stöd i stället för generella, eftersom de var billigare och kunde riktas till särskilda, behövande grupper och inte blev permanenta. Säkerhetsnålen över bakfickan där plånboken låg blev symbol.

När krisen kom på 1970-talet blev uppgiften till sist för svår. Tage Erlander hade låtit honom hållas men Olof Palme och de yngre satte emot. De ville fortsätta expansionen samtidigt som både Ingmar Bergman och Astrid Lindgren kritiserade hans syn på skatter. Själv hade han köpt stenhus i Gamla stan, helt enligt reglerna, men uppmärksammat.

Gunnar Sträng var med och genomförde särbeskattningen. Men när han fick besked att första hustrun och tredje barnet dött vid förlossningen satt han kvar i det möte som pågick, beundransvärd plikttrohet enligt Tage Erlander. Men han hade andra sidor. Som finansminister förekom det att han åkte hem till sin vuxna dotter och städade.

Mycket har hänt med jämställdheten och skattetrycket. Men kvar bland många socialdemokrater dröjer sig den oförståelse för ägande som Gunnar Sträng stod för och som Erik Åsbrink ger uttryck för än i dag i sin kritik av beskattningen av kunskapsföretagande.

Sträng gillade stora företag vars vinster och investeringar han kunde plocka in via skattegynnade investeringskonton och sedan släppa loss för att jämna ut konjunktursvängningar eller driva lokaliseringspolitik. Han gjorde gärna upp med Marcus Wallenberg och andra mäktiga bakom lyckta dörrar.

Han var mot löntagarfonder. Men när Enskilda och Skandinaviska slogs ihop 1972 såg han till att de privata ägarnas makt i styrelserna begränsades kraftigt.

Sträng förstod heller aldrig marginaleffekter, och vägrade att tala om annat än genomsnittsskatt.

Boken påminner om att socialdemokraterna behöver nya förgrundsgestalter. I dag är både orättvisorna och möjligheterna att bedriva politik helt andra, eftersom konkurrensen blivit global. Kanske en ung kvinna från förorten? Som vågar stå upp för att det i högre grad än någonsin är utbildningen som är biljetten till bättre liv och minskade klyftor, inte bidrag. Men i ett avseende kan Sträng stå modell, bildningshunger och hårt arbete.

Torun Nilsson
torun.nilsson@di.se

 

… och reformatorn

När Anders Borg summerar sin politiska karriär finns ett genomgående tema. Uttryck som ”konsekvensberäkningar”, ”fördjupade bedömningar på offentliga finanser”, ”välorganiserat utvecklingsarbete”, ”forskningslitteraturen visade” återkommer genom hela Anders Borgs bok ”Finansministern”.

Ingen finansminister har som han hänvisat till forskning och utredningar i sin politik. Och i boken beskriver han hur han ständigt lät Riksdagens utredningstjänst producera underlag till de nya politiska förslagen. Det gällde när han var nyrekryterad medarbetare till Bo Lundgren och strax därefter parhäst med Fredrik Reinfeldt. Det gällde också när han var med och kompromissade fram den gemensamma allianspolitiken.

Åren 2003–2006 var en remarkabel tid i svensk politik. Det var den period då Moderaternas ledning förberedde sig för att vinna nästa val, och denna gång utan att göra de misstag som skett tidigare i historien. Detta arbete skedde metodiskt, ledde till en unik ”förvalskoalition”, valseger och betydelsefulla samhällsförändringar. Och det hade inte varit möjligt utan reformatorn Anders Borg.

Anders Borgs bok ger spännande interiörer från de två djupa kriser där han befann sig i centrum, finanskrisen 2008–2009 och eurokrisen några år senare.

Svenskarna klarade sig relativt oskadda genom dessa kriser, till skillnad från under det tidiga 1990-talets inrikesekonomiska kaos.

Men den som läser Anders Borgs skildring förstår vilken dramatik som rådde dag som natt på Finansdepartementet under de värsta perioderna. Och han argumenterar för att en kris inte är en anledning att avstå från strukturreformer. Han nämner att nya jobbskatteavdrag infördes under finanskrisen, liksom vidgade rot- och rutavdrag.

Vid det här laget är det många som har skildrat Moderaternas förnyelse och alliansens tillblivelse. Men när huvudpersonen Anders Borg skriver får berättelsen en djupare mening. Han avfärdar att Moderaternas genomklappning i valet 2002 mest skulle ha berott på Bo Lundgrens ledarskap och SVT:s valstugereportage. Anders Borg ansåg att huvudproblemet låg i kärnan av partiets politik. Partiets samhällskritik var ett stort problem. Det var fel att svartmåla bilden av Sverige med budskapet att Sverige halkat efter i konkurrenskraft. Det som ändå kunde betraktas som ett stort samhällsproblem, utanförskapet, talade partiet inte om alls. Denna analys, som han gjorde dagen efter valet, blev början på hans återkomst till politiken, som han hade lämnat efter valförlusten 1994.

Dessutom drev partiet att landstingen skulle avskaffas och ersättas med en nationell vårdförsäkring. Typexemplet på ett ogenomtänkt förslag, verkar Anders Borg anse. ”Ett luftslott.” Och detta dessutom i en valrörelse där sjukvården var den viktigaste frågan.

Han var också kritisk till Moderaternas skattesänkningsförslag inför valet. 130 miljarder kronor med oklar finansiering. Och till råga på allt utan någon uppstramning av a-kassan och andra bidragssystem.

För Moderaterna var skattesänkningar ”ett moraliskt ställningstagande, inte ett sätt att förbättra samhällsekonomin eller öka sysselsättningen”. Detta ville Anders Borg förändra och han säger i boken att politik handlar om ”social ingenjörskonst”.

Anders Borg ville ta farväl av systemskiftespolitiken, som bara kan vara aktuell i ett samhälle i djup kris. Annars vill väljarna inte byta bort något som verkar fungera utan att först försäkra sig om att alternativet är bättre, resonerar Anders Borg.

Säkerligen har Anders Borg rätt i att man inte vinner val på moraliskt laddade löften om stora skattesänkningar. Men omvänt borde i så fall gälla, att man inte heller vinner val på att göra det till högsta moral att inte sänka skatterna eller till och med höja dem.

Han har utförliga resonemang om hur idén om jobbskatteavdrag utvecklades, och det är en reform vars betydelse inte går att överskatta. Den motiveras av att det ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det. En kvinna som arbetar halvtid inom LO-sektorn har fått sin marginalskatt sänkt från 30–35 procent till 10–15 procent.

Men här underskattar nog Anders Borg sin påverkan. För även om jobbskatteavdraget var en kirurgisk reform, exakt utformad för att träffa rätt grupper, låg- och medelinkomsttagare, så har dessa skattesänkningar faktiskt gjort att skattesänkningar har blivit en moralisk fråga.

Att sänka skatten för ålderspensionärer har blivit en tävlingsgren där alla partier numera deltar. Och i de senaste valrörelserna har Socialdemokraterna aldrig vågat tala om någon inkomstskattehöjning för löntagare. Återställare på skatteområdet har varit i stort sett otänkbart. Den retoriska rest som finns kvar om skattehöjningar som moralisk angelägenhet gäller ”de andra” – kapitalägarna. Detta är problematiskt för samhällsdebatten och för konkurrenskraften – men faktum kvarstår att Moderaterna och alliansen har förändrat inställningen till skattesänkningar. Väljarna vill ha dem, och Anders Borg har därmed reformerat bort den inställning som vägledde Gunnar Strängs gärning.

Och Anders Borg förstod drivkrafter, till skillnad från Gunnar Sträng.

Anders Borg ägnar inte lika mycket utrymme åt de alliansreformer som inte blev lika lyckade som jobbskatteavdraget. Att fastighetsskatteförändringen inte var så bra i alla delar berodde på att de fyra partiledarna förhandlade i enrum, utan honom, tycks Anders Borg anse. Att höjningen av a-kasseavgiften inte fick avsedd effekt på lönebildningen berör han inte. Han talar hellre om den förbättring av fåmansbolagens skatt som drevs igenom i början av allianstiden än om den försämring av samma regler som han ville införa mot slutet, men som han delvis tvingades backa ifrån. Och inget om att en samlad ekonomkår senare underkände den halverade arbetsgivaravgiften för unga.

Valsegrar beror inte bara på egna förtjänster utan på motståndarsidans misstag. I valet 2010 var det Socialdemokraterna som svartmålade Sverige. Väljarna höll inte med och gav Moderaterna det bästa valresultatet sedan allmänna rösträttens införande.

Socialdemokraterna bedrev systemskifteskritik medan alliansen stod för stabilitet.

Tobias Wikström
tobias.wikstrom@di.se

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer