Det korta svaret är Ursula von der Leyens EU-kommission. Den är den mest kraftfulla och mest politiskt drivna unionen har haft. Och den går gång på gång rakt emot viktiga svenska intressen.
Kommissionen har (mycket tillspetsat) och på kort tid tagit initiativ som omöjliggör svenskt traditionellt skogsbruk, lägger ned stora delar av svensk vattenkraft, svartlistar investeringar i försvarsindustrin, slår sönder aktieägarmodellen till förmån för något som liknar det svenska 1970-talets löntagarfondsidé samt försvagar den svenska lönemodellen som garanterat fina reallöneökningar i 30 år. Och mitt i energikrisen velar kommissionen om att ytterligare försvåra finansiering av kärnkraft.
En hel del har mjukats upp. Frankrike kämpar heroiskt för kärnkraft och kommer nog att lyckas. Förslaget om minimilöner som ministerrådet tar beslut om i dag måndag blev till slut acceptabelt. Men riktningen kvarstår: EU vill i grund och botten reglera lönebildningen i medlemsländerna via minimilöner och transparensdirektiv.
Ett annat problem är att de olika förslagen har kommit i en plötslig störtflod efter pandemin och är så omfattande och ligger i så många dimensioner att till och med EU-experter på företag och branschorganisationer har svårt att orientera sig.
De kanske allvarligaste initiativen rör skogsbruk och aktieägarmodellen.
EU strävar efter att öka skogsarealen och minska avverkning för att binda mer koldioxid, samt öka andelen orörd skog för att gynna biologisk mångfald. Skogsbruksländer som Sverige och Finland har haft svårt att övertyga kommissionen om lyckan i nya kalhyggen. Många EU-länder liknar de finska och svenska skogarna vid Europas Amazonas och tycker att skogsbolagens företrädare låter som Bolsonaro. Att privat äganderätt ska härska i skogen tycker de är ett primitivt skämt - en ståndpunkt som för övrigt också är stark i Sverige.
Vad gäller bolagsstyrning tycks kommissionen ha tappat tron på privat ägande. Den nuvarande - och mycket framgångsrika - aktieägarmodellen beskrivs som kortsiktig och omöjlig att förena med hållbarhetsmålen. Den ska därför bytas ut mot en intressentmodell. För att säkra långsiktigt hållbara beslut anser kommissionen att till exempel Naturskyddsföreningens ordförande och kommunalråden i skogskommuner ska sitta i Stora Ensos styrelse och ha lika mycket att säga till om som ägarrepresentanterna. Ägaransvaret tas bort. Man tycker också att de stora statliga räddningspaketen under pandemin legitimerar större statlig makt över företagen.
Det något längre svaret på hur vi hamnade här är EU efter Brexit. Storbritannien fungerade som en skyddsmakt för svenska intressen. Stockholm och London tyckte lika om det mesta och man kunde alltid lita på att britterna slog vakt om den liberala marknadsekonomin. Det svenska EU-medlemskapet var ett slags hängavtal på det brittiska.
Utan Storbritannien dominerar Tyskland och Frankrike och där finns helt andra föreställningar om privat ägande. Tyskland har sin socialt orienterade Rehnlandskapitalism med breda inslag av delstatligt ägande i storföretagen. I Frankrike uppfattas statligt ägande som ett önskvärt och naturligt tillstånd. Den tyskfranska axeln utan brittiska kritiker lutar latent åt statlig dirigism, misstänksamhet mot fria företag och direkt fientlighet mot kapitalismen som grundmodell i ett samhälle.
Sverige har också haft svårt att formulera ett eget nationellt intresse, delvis på grund av politisk splittring, men också av ovana. I Sverige är det fint att ha internationella intressen men inte nationella. Det gör att svenskarna alltför ofta tappar bort sig i det förhandlingsmaskineri av nationella intressen som är den egentliga europeiska unionen.
Att drömma sig bort till ett friare liv utanför EU är meningslöst. EU reglerar i allt högre grad produktionsvillkoren för importvaror och kommer att vara lika sträng i synen på svenskt som brasilianskt skogsbruk. Om vi vill sälja till EU gäller EU:s regler för skogsbruk och allt annat. Att sitta med och bestämma är mycket mer framgångsrikt, särskilt som småstat. Ett medlemskap i eurozonen skulle öka svenskt inflytande.
Men den svenska regeringen och näringslivet måste mycket oftare göra gemensam sak och gå in tidigt i processer och påverka och vid väl valda tillfällen säga tvärnej. Gå ihop med Danmark som vet hur man gör.
Det duger inte att som den svenska nya statsministern säga att Bryssel inte ska reglera ”vårt” skogsbruk. Det gör EU redan.
Och det duger inte att som näringslivsorganisationerna tro att man kommer undan en socialistisk bolagsstyrning med att prioritera en positiv agenda som formulerar vad Sverige bör vara för. Sverige måste också med kraft visa vad man är emot.
Det är viktigt att säga nej till idéer och föreställningar som Sverige inte håller med om. De viktiga ägarfamiljerna, företagen och organisationerna måste våga säga nej, annars kommer regeringen inte att göra det. Lockelsen att ägna sig åt att vara för något annat är en fälla. En digital marknad eller nya frihandelsavtal med Japan är inget substitut för skog och ägande. Det ena väger inte upp det andra. Det är två helt olika saker och Sverige har skäl att slåss för sin sak i alla frågor, det gör nämligen alla andra.
