Rysslands anfall mot Ukraina har ändrat inställningen i tidigare nej-partier och i opinionen. En grupp med representanter från alla riksdagspartier analyserar nu det säkerhetspolitiska läget. De ska presentera sina slutsatser i mitten av maj. Finland har samma process men ligger några veckor före.
Di:s ledarsida har under många år argumenterat för medlemskap. Det skulle stärka vår säkerhet och bättre trygga fred och frihet och därmed också ekonomisk utveckling. Här är de viktigaste argumenten för ett svenskt medlemskap i Nato:
•I december uttalade Ryssland att Sverige och Finland utgör en del av den ryska buffertzonen mot väst. Moskva har satt upp regler för vad som gäller för oss: inget Natomedlemskap, inga övningar med Nato och ingen Nato-trupp i zonen. Att säga nej till Nato nu innebär att man bekräftar den ryska buffertzonspolitiken och inbjuder Moskva att utveckla den. Att positionera in sig i en rysk buffertzon är en säkerhetspolitisk mardröm. Att säga ja till Nato innebär motsatsen.
•Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen bygger på kollektivt försvar. Sverige står inte passivt om ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. För detta tänkande har våra grannländer en organisation: Nato. Så länge man är utanför den ägnar man sig åt önsketänkande.
•Alla länder har en krigsplanering så man vet vad som gäller i kris och krig. Natomedlemmar har en gemensam. Sverige står utanför den. Samtidigt bygger vår egen försvarsplanering på hjälp utifrån. Det gör att vi måste gissa, hoppas och famla i ett läge som kommer att präglas av hög stress och tidsbrist. Med ett Natomedlemskap kan vi göra och öva en planering i förväg. Vi har också möjlighet att göra en mer rationell upprustning av försvaret och dela och fördela arbetsuppgifterna med andra. Att vara en del av det framtida tyska missilförsvaret är till exempel en möjlighet inom Nato, men mycket svårare som icke-medlem.
•Den svenska allianslösheten öppnar för rysk utpressning. I kris hamnar Sverige i ett skymningsläge där ingen riktigt vet vad som gäller och där Ryssland kan hota den svenska regeringen för att få fram sin vilja. Det utrymmet minskar betydligt med ett svenskt Natomedlemskap då vi har hela alliansen i ryggen. Nu står vi ensamma.
•De värderingar Sverige vill värna delar vi med de europeiska och nordamerikanska demokratierna. Natos värderingar är i alla avseenden en del av vår kultur och identitet. Nästan alla europeiska demokratier betraktar Nato på samma sätt som EU, ett självklart skydd och värn för vårt sätt att leva. Att säga nej till Nato är som att säga nej till EU - ett avståndstagande från en gemenskap där vi hör hemma.
•Bandet över Atlanten, transatlantismen, värnas av varje svensk regering. Både M-ledda och S-ledda regeringar betonar relationen till USA. Men så länge republikanerna hänger upp sitt öde på Trump är USA en oberäknelig partner. Att bygga svensk säkerhet på en bilateral relation med Washington och på diffusa uttalanden och personliga relationer är oansvarigt. Vi är mycket säkrare i en stabil transatlantisk institution. Att svika Sverige är ingen stor sak för USA. Att svika Nato är politiskt omöjligt. Under Trumps period fungerade Nato utmärkt, trots all oansvarig retorik från presidenten.
•Tanken på att ersätta Nato med EU har inget fotfäste i verkligheten. EU är ingen försvarsorganisation. Visst, den kan bli, men det ligger långt fram och förutsätter att nästan alla EU-länder lägger om hela sin säkerhetspolitik och tonar ned Nato till förmån för militär-EU, vilket inte är särskilt troligt. EU-länderna kan och bör gå mot större samordning, men att aktivt säga nej till uppbackning från USA och Storbritannien är faktiskt inte klokt.
•Sveriges många militära avtal med enskilda länder och med Nato handlar om övning, forskning och utbyte av försvarsmateriel. Inte ett enda rör försvarsgarantier, inte ens det med Finland. Försvarsministern närmar sig gränsen för folkförvillelse när han hävdar att avtalen är likvärdiga med ett Natomedlemskap. De innehåller inte ett enda skarpt åtagande.
•Finlands sak är vår, men tanken att dessa båda länder kan ta ansvar för varandra utanför Nato är i bästa fall ett önsketänkande, i värsta fall en inbjudan till Ryssland att testa hållbarheten i ett diffust västsamarbete utanför Nato. I nuläget låter vi Ryssland rulla ut sin buffertzon från Enare träsk ned till Ystad. Stäng den möjligheten. Ett enat Norden i Nato är en stark region med ett djupt försvar som innesluter hela Östersjön.
•Om Sverige och Finland ansöker om medlemskap kommer Ryssland att visa sitt ogillande. Hur vet ingen. Men vi vet att Ryssland nu är upptagen med sitt krig i Ukraina. Vi vet att USA:s nuvarande president har ett starkt engagemang för Europas säkerhet och att USA tycks ha gett något slags löfte om skydd under processen. Om argumenten för medlemskap väger över i opinionen, hos en majoritet i riksdagen och hos regeringspartiet måste svensk demokrati stå upp för sin sak. Att på förhand vika ned sig för presumtiva ryska hot är att göra sig själv till en lydstat i Putins buffertzon.
•Sist, men verkligen inte minst, skulle den svenska statsministern vinna på att ta initiativet. Hon åtnjuter ett stort förtroende i en svår tid. Att omsätta det förtroendekapitalet till ett beslut i bred enighet om medlemskap i Nato skulle göra henne till en av de stora politiska ledarna och väcka sympati långt in i borgerligheten.
