1515
Annons

Så vad gjorde vi i Afghanistan?

På bergstopparna syntes den första snön. Morgnarna var kyliga. Allt var lite dammigt och avvaktande.

MÅL OCH MENING. I efterhand vet vi att tunga bedömare anser att den svenska insatsen i Afghanistan inte gjorde någon skillnad, vilket är bittert för alla inblandade.
MÅL OCH MENING. I efterhand vet vi att tunga bedömare anser att den svenska insatsen i Afghanistan inte gjorde någon skillnad, vilket är bittert för alla inblandade.Foto:HENRIK MONTGOMERY / TT

I mässen på den svenska basen Camp Northern Lights utanför Mazar-e Sharif i norra Afghanistan hängde rader av foton på unga lite rödbrända män i bar överkropp. Stridsgrupper, plutoner, ibland fler soldater, bild efter bild av mer än tio år av roterande förband i det som kom att bli Sveriges största militära internationella insats.

Soldaterna hade tecknat sina namn på bilderna och på nästan varje foto skrivit med stora bokstäver, likt en bön om nåd: ”Vi gjorde skillnad”.

Då, när undertecknad var på besök hösten 2013, skulle allt ta slut. Soldaterna på plats sysslade mest med städning, återställning, träning och det eviga vaktandet av den egna basen.

8024 svenskar hade då tjänstgjort i insatsen med som mest 770 soldater på plats samtidigt. Fem svenska soldater hade dött i strid samt två lokala tolkar, ett 30-tal svenska soldater hade skadats. Kostnaden för den militära delen av insatsen var notoriskt svårbedömd men uppskattades senare till drygt 20 miljarder kronor. Därtill kom biståndet.

Hade man gjort skillnad? På vad sätt? Vad visste egentligen soldaterna om vad de gjorde och skulle göra?

De två mest gedigna skrifterna om den svenska Afghanistan-insatsen, Wilhelm Agrells ”Ett krig här och nu” från 2013 och dåvarande riksdagsledamoten Tone Tingsgårds (S) statliga utredning ”Sveriges samlade engagemang i Afghanistan under perioden 2002–2014” från 2017 ger en samstämmig och kärv bild som faktiskt förebådade den katastrof som skulle komma nu i augusti 2021.

Tingsgård är skoningslös i sitt slutomdöme. De svenska militära insatserna ledde inte till att ett enda mål uppfylldes. Talibanrörelsen hade utökat kontrollen av landet. ISAF hade inte stabiliserat Afghanistan och de afghanska säkerhetsstyrkorna präglades av dålig ledning, dålig utrustning, korruption, omfattande desertering och hög dödlighet. Bara under 2015 dödades 7000 soldater från regeringsstyrkorna.

Den övriga ordningsmakten hade obefintlig legitimitet hos befolkningen. Agrell hänvisar till en brittisk uppskattning av att 80 procent av poliserna var haschmissbrukare som i praktiken hade tagit över stråtrövarnas roll. Den polisstyrka som västmakterna försökte bygga upp rånade och trakasserade allmänheten.

Både Tingsgård och Agrell menar också att man underskattade den nationella aspekten i det väpnade motståndet. De man kallade talibanerna var till del fortfarande en fanatisk religiös rörelse men också och alltmer en heterogen bred socialt förankrad rörelse som kämpade mot en illa sedd utländsk ockupationsmakt. Agrell beskriver den internationella insatsen inom ISAF som dåligt förberedd med dålig eller ingen kulturell kunskap, med överlappande befälsordningar och full av dåligt samordnade nationella agendor.

De båda ger också en samstämmig bild av en grovt bristfällig politisk svensk ledning som gränsar till desinformation gentemot allmänheten och Riksdagen.

När den första propositionen om svenskt deltagande i ISAF överlämnades till Riksdagen 2002 nämns över huvudtaget inte begreppet väpnad konflikt. Den trupp man avsåg att sända ut som svenskt bidrag - högst 45 personer i högst sex månader - skulle syssla med fattigdomsbekämpning, försoning och fredlig utveckling. Utrikesministern talade om minröjning.

Vad Sverige i själva verket förberedde och sedan gjorde var att skicka ut SSG, Särskilda skyddsgruppen, Sveriges motsvarighet till brittiska SAS eller USA:s Delta Force, det vill säga det farligaste specialförbandet Sverige hade. Inget fel i det, men allmänhetens uppfattning om Sveriges bidrag till Afghanistan var en helt annan. Två soldater från SSG skulle senare dödas.

Denna halvt dolda linje återkommer under hela insatsperioden. Den nya Obama-administrationen bestämde sig efter viss tvekan (Biden var emot) för att skala upp operationen och trycka tillbaka talibanerna med en nygammal strategi, counter-insurgency, Coin. Den går ut på att med överlägsen militär styrka rensa bort upprorsmän från lokalbefolkningen, därefter uthålligt hålla ett område och sedan bygga lokalt förankrad säkerhet samt vägar, broar, vattenförsörjning, etc för att vinna förtroende. Strategin kom ursprungligen från Frankrikes krig i Algeriet på 1950-talet och togs över till Vietnam av USA där den hamnade i vanrykte på grund av alla övergrepp som den ”överlägsna militära styrkan” ställer till med.

För USA var Obamas plan ett stort skifte med kraftigt utökade trupper till Afghanistan och för första gången ett amerikanskt befäl över ISAF och därmed över svensk trupp.

Den svenska regeringen tvingades därför ange en ny strategi i en ny proposition till Riksdagen, samt införa nya insatsregler för svensk trupp. Men i propositionen för 2010 nämns inte Coin. Det finns ingen information om de amerikanska långtgående planerna på att återanvända Vietnam-strategin. Istället används det hemkokta begreppet ”befolkningscentrerad strategi”. Det lät bra, men vad var det? Vad skulle svenska soldater göra?

Agrell beskriver två exempel på vad som väntade. I juni 2010 gjorde svenskarna ett första försök med counter-insurgency: erövra och sedan bygga en utpost i Pashtundalen. Svenskarna försvarade sig mot ett 70-tal attacker. Fienden använde eldöverfall, granatkastare, vägbomber och självmordsbombare. En svensk soldat dog. Utposten avvecklades senare med argumentet att metoden inte fungerade och att förståelse för konceptet saknades hos afghanerna.

Ett halvår senare gjordes ett nytt försök på ett annat ställe, operation Shariki. 120 svenska soldater deltog. Under några dagar bekämpade de en anfallande fiende med 30 granater från pansargevär, 10 000 skott med tung kulspruta, 40 000 skott med lätt och 8000 skott med AK5. I ett pressmeddelande beskrev Försvarsmakten incidenten som att svensk trupp lyckosamt hade röjt vägminor.

Men så var det ju inte. Det var full strid. I efterhand konstaterade det ansvariga befälet att man inte hade övat på det som hände, att fordonen hade stått stilla, att befälskedjorna inte fungerade, att soldaterna var för få och att alla borde tas hem så fort som möjligt innan allt rasar ihop. Det var ren tur att Sverige inte fick fler förluster. Och det kan inte begripas som en ”befolkningscentrerad strategi”.

Man varken kan eller ska berätta allt om en militär insats, det hör till krigets natur. Men den politiska nivån bör bidra till en klar förståelse hos allmänhet och hos de individer som funderar på att ta den yttersta risken och göra en insats för sitt land eller för världen. Tingsgård skriver att det är viktigt att nationella mål formuleras med konkretion och tydlighet och helst i en övergripande svensk strategi, samt att man borde ha använt ordet strid mycket tidigare.

Det ligger mycket i det. Den svenska vanan från kalla krigets dubbelspel att halvljuga om sina militära engagemang riskerar att försvaga legitimiteten för försvaret och utsätta landet för farliga överraskningar.

Den inhemska opinionen spelar en mycket stor roll i krig. Otydlighet kan straffa sig. För att ta ett mer nutida exempel - när Försvarsmakten nu har flyttat hem från Afghanistan för att med återinförd värnplikt försvara det egna landet planerar vi att ”göra det med andra”. Det är utgångspunkten för hela försvarsplaneringen. Men vad betyder det? Hjälper USA till? Hur länge? Ska svenska värnpliktiga dö i Finland i krig med Ryssland? Ska de dö för Polen under tyskt befäl? Ingen vet.

Och få visste egentligen vad de unga männen på bilderna i mässen egentligen skulle göra. I efterhand vet vi att svenska försvarspolitiker anser att de var där för att investera i lojaliteten med USA, vad det nu är värt utan Nato-medlemskap. Samt att tunga bedömare anser att svensk trupp inte gjorde någon skillnad, vilket är bittert för alla inblandade. En större öppenhet om mål och syfte och ett ärligare bruk av rätt ord hade skyddat dem bättre, inskärpt allvaret, kanske tvingat fram en skarpare strategi och en bättre veteranpolitik. Så som man gjorde med och i Afghanistan får man inte göra igen.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Bankekonomerna har fel – värna skuldankaret

De senaste åren har flertalet bankekonomer ansett att staten borde låna mer. Logiken har varit enkel: med negativ ränta borde storskaliga investeringar genomföras. I teorin låter det bra, men i praktiken tjänar skuldankaret vårt land väl.

INTERNATIONELLA KRISER. En låg statsskuld är en viktig stötdämpare när ekonomin vänder nedåt.
INTERNATIONELLA KRISER. En låg statsskuld är en viktig stötdämpare när ekonomin vänder nedåt.Foto:Richard Drew

Sveriges samlande statsskuld, om man även inkluderar kommunernas och regionernas skulder, uppgår till drygt 30 procent av BNP. Det är en lägre skuld än många andra industrialiserade länder har. Den låga statsskulden ska ses i ljuset av skuldankaret, en del av vårt finanspolitiska ramverk. Skuldankaret innebär att den offentliga sektorns skuld (staten, regioner, och kommuner) över tid ska ligga på 35 procent av BNP. Är avvikelsen mer än fem procent åt något av hållen, behöver regeringen svara inför riksdagen vad avvikelsen beror på och hur den ska hanteras.

En låg statsskuld är en viktig stötdämpare vid ekonomiska kriser, där statens utgifter kan finansieras utan att behöva chockhöja skatterna. Historiska genomgångar visar att större finanskriser ökar de offentliga skulderna med 86 procent, alltså nästan en dubblering av statsskulden. Anledningen till att skulderna växer så kraftigt är flera: utgifterna ökar (t.ex. arbetslöshetsersättning), skatteintäkterna minskar (eftersom färre jobbar och företagen har mindre vinster), räntorna stiger, BNP faller och bankerna kan behöva räddningspaket.

Sveriges bankkris på 1990-talet innebar stora budgetunderskott, och statsskulden steg på några år från 40 procent av BNP till runt 75 procent. Flera forskningsstudier visar även på en tröskeleffekt vid en skuldkvot på runt 90 procent av BNP, där länders tillväxt efter denna nivå påverkas negativt. När skulden väl blivit ordentligt hög, tar det dessutom ofta lång tid, inte sällan över ett decennium, att få ned den igen. För att behålla krockkudden i kris, bör därför inte statsskulden vara högre än att den klarar av att dubbleras utan att påverka den långsiktiga tillväxten.

Det motsatta förhållandet, en för låg skuld, är heller inte optimalt för ett litet land. 2014 beskrev tidigare vice riksbankschef Kerstin Hessius i en utredning risken, nämligen att den etablerade marknaden kan försvinna. När Sverige väl behöver pengar, kan den finansiella infrastrukturen saknas.

Att med negativa räntor finansiera investeringar med positiv samhällsnytta inom exempelvis infrastruktur och klimat är lättare sagt än gjort. Bankekonomerna tycks nämligen inte förstå den politiska dynamiken i beslutsfattandet. Ministrar föredrar stora prestigeprojekt där de kan klippa band och få mediegenomslag, framför mer vardagliga upprustningar till störst samhällsekonomisk vinning. 

Regeringens omfattande infrastrukturplan för de kommande tolv åren är ett sådant exempel. Planen omfattar investeringar på 800 miljarder, men innebär en sammantagen samhällsekonomisk förlust enligt Trafikverket. Politikerna har bortsett från den prioriteringslista expertmyndigheten föreslagit, och i stället gjort egna bedömningar om geografi och transportslag.

Större, offentliga, klimatinvesteringar nämns även de ofta i debatten. Problemet är att de i huvudsak är ineffektiva. Regeringens satsning Klimatklivet har hittills fördelat 9 miljarder av skattebetalarnas pengar till en marginalkostnad på uppemot 4 200 kronor per ton koldioxid. I vissa fall mer än så – enligt Riksrevisionen har stödet till biogas skett till en kostnad om 6 600 kronor per ton. Dessa siffror går att jämföra med EU:s utsläppshandel där ett ton koldioxid kostar runt 800 kronor, eller internationella klimatinvesteringar på 67 kronor. Koldioxidutsläpp bekämpas bäst internationellt, och med effektiv politik på hemmaplan, men även här bortser politikerna från grundläggande fakta.

En kraftig ökning av statliga lånefinansierade investeringar skulle därför inte bara försämra Sveriges förmåga att möta en kris, utan sannolikt också utföras på ett ineffektivt sätt. Därtill ökar statens räntekostnader som det är nu. Förra året fick vi drygt en miljard betalt för våra lån, men i år är prognosen att räntekostnaderna ökar till 16 miljarder.

Det finanspolitiska ramverket kommer under nästa mandatperiod att ses över. Då behöver skuldankaret fortsatt värnas.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera