1515
Annons

S leker med elden

Den annars sansade försvarsministern Peter Hultqvist skrev 21/1 en salvelsefull ledarkrönika i hemmatidningen Dala-Demokraten. 

TRISS I KNEKTAR. Försvarsminister Peter Hultqvist, energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman och justitieminister Morgan Johansson är alla exempel på ministrar som lånat ut sina ämbeten till en tvivelaktig kampanj mot oppositionen.
TRISS I KNEKTAR. Försvarsminister Peter Hultqvist, energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman och justitieminister Morgan Johansson är alla exempel på ministrar som lånat ut sina ämbeten till en tvivelaktig kampanj mot oppositionen.

Han såg framför sig facklor mot mörka skyar, stövlar mot asfalt och en upphetsad folksamling som ropar ”seger eller död”. Han varnade för nazismens och fascismens språkbruk och händelserna på Kapitolium i Washington. Texten illustrerades av en bild på moderatledaren. Hultqvists tankefigur är att en M-KD-regering med stöd av SD i riksdagen hotar demokratin.

Samma vecka skrev socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad i Expressen att ”vi tidigare har kunnat enas med Moderaterna om ett antal fundamentala värden kring demokratin. Jag är orolig för att M är på väg bort från det.” Några dagar tidigare skriver hon i samma tidning att ”attackerna på demokratin i USA visar vad som kan stå på spel om vi skulle få en moderatledd regering.”

Även statsministern Stefan Löfven varnade i Aftonbladet i starka ordalag för att hotet mot demokratin i USA också finns i vårt land.

Och justitieminister Morgan Johansson anklagade den 20 januari på Twitter, apropå tragedin i USA, moderatledaren för att vilja ”gripa makten”, ett ordval man aldrig använder för att beskriva legitima val.

Det finns fler s-röster som är med i kampanjen mot oppositionen men dessa är de viktigaste. Hur långtgående och gränslös den är framkom med all tydlighet på Förintelsens minnesdag den 27 januari då s-aktivister, understödda av Centerkvinnorna, gav sig på m-ledaren för att han rekommenderade Margit Silbersteins bok om sina föräldrar som överlevde nazisternas folkmord.

Hit har vi alltså kommit nu, vintern 2021.

Man kan beskriva och förstå s-kampanjen som ett cyniskt spel för att försena Liberalernas avhopp från Januariöverenskommelsen. Att S inte menar allvar begriper ju alla. S-regeringen bjuder in SD att sitta med i Försvarsberedningen, i energisamtalen, i migrationskommittén och i de återkommande partiledaröverläggningarna om coronakrisen. Om S på allvar hade betraktat partiet som ett hot mot demokratin har regeringen makten att utesluta SD från alla kvalificerade sammanhang. Men det gör man inte, tvärtom involverar man SD mer nu än tidigare. SD får också, till skillnad från Vpk under kalla kriget, sitta med i alla riksdagsutskott och har representanter i alla organ som tillsätts av riksdagen.

Hur SD röstar och vilka ståndpunkter partiet intar i olika sakfrågor har också stor betydelse för regeringspolitikens utfall. Det är en inofficiell sanning att Centerpartiet aktivt ber om eller räknar med att M sonderar med SD innan C ”sätter press på regeringen för liberala reformer”. Denna ”press” förutsätter nämligen SD:s stöd. Utan det vinner vänsterblocket.

Men man kan också ta regeringsföreträdare på orden. Det är i alla fall lätt hänt att folk i allmänhet tar intryck av vad ministrar säger. En viktig erfarenhet av Donald Trumps presidentperiod var att han använde just presidentskapet som plattform för lögner, halvlögner och starka överdrifter om oppositionen. Till slut började folk tro på honom. Man tror inte, eller vill inte tro, att presidenten inte talar sanning.

Låt oss anta att s-kampanjen för att delegitimera oppositionen fortsätter och skruvas upp fram till valet nästa år. Anta att invigningen av det nya Förintelsemuseet mitt i valrörelsen 2022 utnyttjas på samma sätt som Minnesdagen 2021. Anta att M, KD, SD får en knapp majoritet. Enligt nuvarande s-logik är då demokratin hotad och minoriteter i Sverige har skäl att vara oroliga för sin säkerhet. Kommer S att acceptera valutgången? Finns det inte en legitim nödvärnsrätt? Vad säger S-ledningen om det politiska vänstervåld som hotade SD:s mötesfrihet på 00-talet åter bryter ut?

Den typen av kampanj som S-ledningen och viktiga S-ministrar har dragit i gång är unik i svensk modern politisk historia. Aldrig tidigare har centrala ministrar så utstuderat beskrivit oppositionen som demokratiskt illegitim.

Det har betydelse vad ministrar säger. När energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman i SVT upprepar lögnen om att SD vill lägga ned public service skadar han inte bara sitt ämbete utan också den institution han säger sig värna. Det finns inget förslag hos något parti att lägga ned public service, men det är lätt hänt att folk i allmänhet tror det. Man tror nämligen inte, eller vill inte tro, att en minister ljuger. Det politiska stödet för public service är starkt, till och med starkare i dag än före den kommersiella tv:ns genombrott.

När SD kom in i riksdagen 2010 låtsades de andra partierna som om partiet inte fanns. Efter 2014 och särskilt efter 2018 är partiet integrerat i riksdagens arbete. Vad SD tycker spelar stor roll. I väsentliga frågor delar M, KD, L, C och SD en grundläggande samsyn. Det är vad M-ledaren tar fasta på när han säger sig vilja bilda regering. Och det är denna strävan S beskriver som odemokratisk.

Att vilja vinna val och vilja bilda regering är sunt och friskt. Men till och med S bör se värdet av att det finns politiska alternativ till det egna maktinnehavet. Socialdemokraternas nuvarande kampanj är i praktiken en kampanj för ett slags enpartistat. Det är ett av många skäl till att de bör bytas ut.


Ukraina in i Nato

Vårvintern 1991 kämpade Michail Gorbatjov mot vad Putin i dag kallar en geopolitisk katastrof.

LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.
LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

Kalla kriget var förlorat, Warszawapakten hade fallit och Tyskland höll på att återförenas. Nationalistiska krafter svepte genom hela Sovjetunionen som hotades av upplösning.

I de mer förtroliga samtalen fann Gorbatjov en frände i den tyske kanslern. Helmut Kohl delade oron för Sovjetunionens fall. Han tyckte att balterna skulle ta det lugnare med sin frihet och att Ukraina skulle stanna kvar i Sovjetunionen.

Och, intygade Kohl enligt nyligen avhemligade anteckningar som publicerats i Der Spiegel (30/4), Nato kommer inte att utvidgas österut. Tyskland, som ville stanna kvar i Nato efter återföreningen, erkände Oder-Neisse-linjen som sin permanenta östgräns och där skulle också gränsen för Nato gå. Detta upprepade den tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher i möten med olika kolleger under hela året: länderna i Central- och Östeuropa skulle av hänsyn till ryssarna inte släppas in i Nato. Evakueringen av sovjetiska trupper från de tidigare Warszawapaktsländerna skulle inte vändas till en fördel för väst. Så sent som den 11 oktober motsatte sig Genscher skarpt en Nato-utvidgning i ett möte med sina franska och spanska kollegor och ”Sovjetunionen måste stabiliseras”.

Allt blev annorlunda. I december 1991 avgick Gorbatjov och Sovjetunionen upphörde att existera. De nya exsovjetiska republikerna som låg i Europa och alla forna Warszawapaktsländer ville med kraft västerut och ansluta sig till de västliga gemenskaperna, EG och Nato.

Den tyska hänsynen till Rysslands buffertzonstänkande blåstes bort i en liberal segeryra som varade i ett kvarts sekel och som stabiliserat och bevarat freden i Öst- och Centraleuropa. Men idén om buffertzonen återkommer hela tiden i de europeiska stormakternas huvudstäder, som synpunkt inför varje utvidgning, samt som en allt starkare offermyt i Ryssland.

Det centrala är att Tyskland återkommande har upplevt att den egna tryggheten nödvändigtvis inte har ökat i takt med att Natoländerna österut har blivit fler. Frankrike har ofta tyckt likadant. Den tyska östpolitiken är ett olyckligt trauma av Natoutvidgningar, gasledningar, eftergifter ömsom till USA och ömsom till Ryssland och en hukande tysk militärmakt.

Nu befinner vi oss i en ny geopolitisk omvälvning, men denna gång mer våldsam och farligare jämfört med 1991. Buffertzonen är återigen central, den är orsaken till Rysslands krig, och förståelsen från Berlin är nu, efter viss tvekan, noll. Krigets gränslöshet och brutalitet har chockat alla. Ryssland måste förlora och all hänsyn till Putins decemberdiktat om en ny europeisk säkerhetsordning med halt för Nato är politiskt omöjlig.

Det är i detta möjligheternas fönster som Finland och Sverige går med i Nato. Till och med Socialdemokraterna i Sverige har helt gett upp tanken på att det egna territoriet ska betraktas som en avspänningsyta till förmån för Ryssland. Hela Norden ska med i en och samma västliga säkerhetsallians.

Vid sidan av de rent militära aspekterna är de svenska och finska anslutningarna en framgång för alla länders rätt att själva bestämma sitt öde. Sverige har möjligen problem med Turkiet, men vi är just nu inte hindrade av en bekymrad kansler i Berlin eller av en president i Paris som helst av allt och oftast mycket tyst önskar att USA lämnar Europa.

Men anslutningarna är också en seger för idén om att frihetens och demokratins viktiga institutioner kan expandera, att territorier och geografier inte är bundna av sin historia och inte har ett förutbestämt öde. Den idén bör gälla även Ukraina.

Det ukrainska försvaret mot den ryska invasionen väcker beundran och respekt. President Volodymyr Zelenskyj har blivit den demokratiska världens Che Guevara, en ikon för en frihetskamp. Han är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

När Ukraina har kastat ut de sista ryska trupperna och fredsuppgörelsen ska förhandlas bör väst med kraft hävda landets rätt till medlemskap i Nato och EU. Det finns inget ansikte kvar att rädda hos den ryska regimen. Om Ukraina vill gå med är landet lika välkommet som Finland och Sverige.

Någon i Berlin kommer kanske att invända att Ukraina troligen inte kommer att kontrollera hela sitt territorium efter en vapenvila och därför diskvalificerar sig som kandidat. Det är att ge Ryssland ett veto och ett onödigt incitament för fler annekteringsförsök. Man bör också påminna sig om att Tyskland under många decennier formellt definierade sig som delat i två och ändå kunde Västtyskland gå med i EG och Nato. Ukraina kan resonera likadant om Krim och eventuella kvarvarande delar i öst: i väntan på en fredlig återförening inleder Ukraina medlemskapsförhandlingar.

Sverige har varit en pålitlig utvidgningskraft inom EU. Regeringen Persson var med och drev fram den stora utvidgningen 2004 och regeringen Reinfeldt tog tillsammans med Polen initiativ till det viktiga östliga partnerskapet som fick länder långt bort längs Kaspiska havet att drömma om väst, rättsstat och marknadsekonomi. Den kraften ska vi bli igen. Att få bort buffertzoner är i hög grad ett svenskt intresse och bör vara kärnan i svensk Europapolitik.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?