Mellan januari och den 15 december hade Sverige då haft 38 stupade och 112 skadade i strid. Det är dubbelt så många som USA har förlorat i Afghanistan under 2019.
Sedan striderna tog fart 2017 hade Sverige förlorat 126 unga män. 386 hade skadats. Det hade tyvärr inte funnits några tecken på att stridigheterna dämpats eller att den svenska insatsen gjorde framsteg.
Vilka slutsatser hade regering och opposition dragit då? Hade man framhärdat med att den svenska styrkan visst bidrog till fred och stabilitet, att offren var värda att ta i kampen för internationell säkerhet? Definitivt inte. Expressen hade publicerat daglig statistik över döda och skadade, föräldrarna till offren hade gjort sorgemarscher längs Drottninggatan och regeringen hade avbrutit insatsen för länge sedan.
Krigsmetaforen är vansklig när det gäller traditionella mord och dråp, men det vapenvåld som brutit ut i Sverige är av en annan och djupt skakande art. Den vanligtvis försiktige freds- och konfliktforskaren i Lund Wilhelm Agrell satte fingret på något väsentligt när han i september i SvD skrev att situationen liknar en ”inre väpnad konflikt” och att statens våldsmonopol ”inte längre finns”.
Rikspolischefen Anders Thornberg bekräftade den bilden när han i Ekots lördagsintervju 14/12 förklarade våldsanvändningen med att narkotikaligor slåss om territorier. Det borde inte gå i ett samhälle där staten har våldsmonopol, men i Agrells lägesbeskrivning av Sverige kan man ta marknadsandelar genom att med vapenvåld kontrollera kvarter, bostadsområden och torg och bygga upp ett våldskapital.
Brå publicerade för ett år sedan en djupintervju med 24 gängkriminella och där står det klart hur viktigt våldskapitalet är. Nya aktörer måste erövra våldskapital och gamla måste behålla det man har skapat. Ett rykte om att man har dödat är värt mycket pengar.
Detta våldskapital manifesteras på ett förödande effektivt sätt. Det räcker med att klä sig som en skjutare – alla vet hur de ser ut – och ställa sig i grupp på torget, i Nordstan eller i Mall of Scandinavia för att folk ska bli rädda. Våldskapitalet används för att driva in pengar från näringsidkare, vilket Svensk Handel larmat om i många år, för att hota socialtjänstemän och alkoholhandläggare i kommunerna, hota poliser, åklagare, journalister och politiker.
Och det används för att råna barn och ungdomar, en av de mest destruktiva sociala processerna som pågår just nu. I Stockholmsområdet anmäls i snitt tre ungdomsrån varje dag, en ökning med 300 procent jämfört med 2015. Offren blir väldigt rädda, de tror ju att de ska bli skjutna, och rånen innehåller ofta förnedrande inslag. De skrämmer just nu upp en hel generation. Traumat sprids i skolan och ändrar elevers beteenden och rörelsefrihet. Unga slutar cykla till träning och skola, undviker farliga områden, är inte ute på kvällstid.
Också här handlar det om en förlust av territorier och en känsla av att det kriminella våldskapitalet är starkare än statens.
Man hävdar ibland att det är för mycket fokus på skjutningar och sprängningar, att debatten om våldet gynnar farliga krafter, ger en fel bild av landet och flyttar fokus från allt som är bra och blir bättre. Och det finns helt klart en lockelse i att titta bort, som i Januariöverenskommelsen, eller ägna sig åt att förklara sambandet Polen-Ungern-Sölvesborg.
Men vapenvåldet, dess konsekvenser och orsaker, är ett underbevakat område. Bara en sådan sak att det inte finns en enhetlig förklaring är svårt demoraliserande. Sverige har tio gånger fler skjutningar per capita bland unga än Tyskland, som har en större närhet till Balkans vapenmarknad, större användning av narkotika, större fattigdom och större migrantgrupper. Man kan peka på att de också har större polistäthet, men frånvaro av polis brukar inte betyda att man skjuter varandra i huvudet.
Sverige har haft en mycket större flyktingmigration per capita än Tyskland, men svensk gängkriminalitet drivs oftare av individer som kommit hit för länge sedan eller är uppvuxna här. Migrantbakgrunden är tydlig, men fenomenet har vuxit fram i Sverige. Varför? Vad är det med Sverige, svenska värderingar, svensk skola, svensk offentlighet och svensk socialisering som inte sätter gränser, inte för ungdomsgäng, inte för en epidemisk antisemitism i Malmö, inte för rekrytering av fotsoldater till IS, inte för massivt passmissbruk och inte för ett uppenbart alltför stort socialt åtagande för världens flyktingar?
I den frågan öppnar sig ett fullskaligt test på hur Sverige egentligen klarar av sin mångkulturella och öppna samhällsmodell. Skjutningarna utmanar svensk identitet och självbild. Om detta behöver vi prata mer och i mindre fördömande tonläge. Frid.
