Han pekade på sensommarens nya mord i Stockholmsområdet, på de kriminella gängens maktdemonstrationer i Göteborg och upploppen i Malmö där flera poliser blev skadade och han vädjade om att samhället nu sluter upp bakom polisen. Han skrev att ”allt från kommuntjänstemän och civilsamhälle till rättsvårdande myndigheter och inte minst allmänheten behöver fokusera för att möta nuläget” och att ”de kriminella behöver försvinna från våra gator” samt att ”samhället kraftsamlar för att det inte fylls på och att fler unga män rekryteras in i kriminalitet”.
Thornberg är en ovanligt öppen polischef och han har gjort liknande uppmaningar förr. I intervjuer och i brev till ansvariga politiker har han betonat att läget är akut och att polisen förlorar mark. I ett brev till Justitiedepartementet för två år sedan beskrev han en situation som liknar ett narkotikakrig och att för varje person som grips eller dödas finns 10 till 15 andra som vill ta hans plats. Även då uppmanade han till samling.
Men utvecklingen går fortfarande åt fel håll och den samling han vill ha finns inte. Läget är på många sätt värre och de ambitioner han beskriver är luftslott. Alla som har rört sig i vad man kallar utsatta områden vet att de kriminella inte försvinner från våra gator. Tvärtom, deras grepp är starkt och påtagligt. Gatan är deras, inte den skötsamma medborgarens. Om polisen lyckas ta någon vet alla att han är tillbaka efter några timmar.
Allmänheten i Sverige har tyvärr starka skäl att inte stå i frontlinjen mot gängen. Den narkotikarelaterade gängbrottsligheten har alltför stora resurser i form av våldsapparat, pengar och medarbetare för att polisen ska kunna skydda till exempel vittnen, skolpersonal, socialtjänstemän eller näringsidkare som vägrar samarbeta med gäng. Att vittna mot fel person är liktydigt med att förstöra ditt liv. Det är bättre att flytta och tiga.
Rikspolischefen har heller inte samhället bakom sig i strävan efter att stoppa tillflödet av unga män som rekryteras till kriminalitet. Sedan många, många år har Sverige massproducerat misslyckade skolgångar för unga män med invandrarbakgrund. Man behöver inte vara ett sociologiskt geni för att förstå varför det händer.
Om man har en stor migration av folk som inte kan försörja sig är det en omöjlig uppgift för skolan att göra hela skillnaden för ungdomar. Skolan är extremt beroende av fungerande hemmamiljöer och en skötsamhetskultur i det omgivande samhället. Resultatet av det motsatta är massiv utslagning av grundskoleelever som snabbt ser sin framtid på narkotikamarknaden och som gör karriär med växande våldskapital och en allt starkare och förbluffande nog alltmer accepterad maffiakultur.
Det är nödvändigt att polisen får nya verktyg, att straffskalor och brottsrubriceringar moderniseras, men man måste ha med det migrationspolitiska sammanhanget för att på allvar stoppa utvecklingen. Grundorsaken till att Sverige i dag toppar internationell gängrelaterad brottsstatistik är trots allt inte läroplanen från 1968 eller lagen om anställningsskydd från 1974 eller 1990-talets friskolereform. Det är bara undanflykter för att slippa ta i den moraliskt och politiskt smärtsamma migrationsfrågan och det faktum att Sverige under lång tid gjort migrationspolitiska åtaganden som man inte klarar av.
Förra vinterns regeringsbildning är också ett slags undanflykt från samma faktum. Mer än 60 procent av väljarna röstade på partier som uttalat vill strama åt volymerna. Men fokus i Januariöverenskommelsen ligger på något helt annat och hittills har man misslyckats. Det nuvarande regeringsunderlaget har ingen politisk vilja att ta itu med Rikspolischefens vädjan om hjälp. Januaripartierna tror att sänkta arbetsgivaravgifter ska lösa situationen. Det är ett slags vansinne.
