Därmed är saken i praktiken klar, även om ett antal formella besked återstår.
Det är inget mindre än en geopolitisk jordbävning. Med sin historia av påtvingad neutralitet, sin 134 mil långa gräns och speciella relation till Ryssland har Nato-medlemskap aldrig varit en politisk realitet i Finland.
Man har dessutom verkligen försökt att leva med sin granne, trots den negativa ryska utvecklingen.
Ingen har personifierat denna strävan mer än Sauli Niinistö. 73-åringen från Samlingspartiet är inte bara mycket populär på hemmaplan. Han sägs också vara den europeiska ledare som Vladimir Putin hyser störst respekt för.
Till och med efter den ryska annekteringen av Krim 2014, när andra stats- och regeringschefer undvek kontakter med Moskva, fortsatte den finska presidenten sina tuffa samtal med Putin.
I vintras försökte han förmå ryssen att dra tillbaka trupperna från Ukrainas gränser, och slog under det omtalade nyårstalet samtidigt fast att det står Finland fritt att gå med i Nato om landet så vill.
Sagt och gjort.
Efter krigsutbrottet vände allt. Bara någon vecka efter den 24 februari var en majoritet av finländarna beredda att byta säkerhetspolitisk linje – oavsett vad svenskarna beslutade.
Att det gick så snabbt, och att politikerna hängde på, kan förklaras av den kollektiva vetskapen om att ryssarna verkligen hade fått chansen, men tackat nej.
Handlingskraften kan också förklaras av den speciella finska självsäkerheten – en egenskap som anstår ett land med erfarenhet av att ha blivit attackerat men aldrig ockuperat under andra världskriget.
Oavsett orsak ska vi vara tacksamma för finländarnas Nato-driv. Utan finskt ledarskap hade det ängsliga Sverige knappast gått fram så fort som vi nu gör.
Jämfört med hur det gick till när länderna närmade sig dåvarande EG på 1990-talet, då den svenska regeringen anklagades för att lämna finländarna i sticket, har Helsingfors varit mån om att länderna ska gå i takt.
Magdalena Andersson & Co har anpassat sig, men kanske mest av bekvämlighetsskäl: Finlands vägval har gjort det betydligt lättare för svenska S att byta Nato-linje.
Inför fortsättningen, när ansökningarna väl är inskickade, är det av stor vikt att Sverige fortsätter att visa lojalitet gentemot Finland. Det är ju inte vi som kommer att hysa Natos långa landgräns mot Ryssland. Det är Finland som blir frontstat.
Få länder har en så god militär beredskap som Finland, bland annat tack vare att man behållit värnplikten under alla år. Nästan en tredjedel av befolkningen är reservister, stridsviljan är skyhög och cyberförmågan i världsklass.
Till skillnad från Sverige lägger Finland redan 2 procent av BNP på försvaret, med siktet inställt på 2,2 procent nästa år.
Men man ska inte underskatta utmaningen av att ta detta säkerhetspolitiska jättekliv just nu, mitt under den värsta kris som Europa upplevt sedan andra världskriget. Att britter, amerikaner och tyskar backar upp oss under ansökningsperioden hjälper såklart.
Men Sverige och Finland blir framför allt starkare tillsammans också inom Nato, precis som säkerheten i Norden kommer att stärkas avsevärt av att samtliga länder sitter vid samma bord.
Det bådar dock inte gott om Sverige kommer att agera på samma sätt som Natomedlem som vi gör i dag inom EU. Medan Sverige är känt som en nej-sägare utan egentlig egen agenda har Finland ett rykte som klassens bästa elev, som anammat det europeiska samarbetet med valuta och allt.
Det finska försvarsutskottets besked på tisdagen, att man rekommenderar att Natomedlemskapet söks utan begränsningar, talar för att historien upprepar sig.
Det är ett skäl till att också Sverige bör lämna in en ”ren” ansökan, utan onödiga undantag som i förlängningen kan försvåra eller blockera samarbetet. Inget sker utan svensk önskan.
Det är bättre att visa vad vi vill – att för en gångs skull visa lite finsk självsäkerhet.
För mer om Nato-processen, lyssna på det senaste avsnittet av Di:s ledarpodd här.
