ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Regeringsfrågan fällde Björklund

  • ”Liberalerna har alltså överlåtit åt den forna fienden, Socialdemokraterna, att i praktiken styra genomförandet av uppgörelsen”, skriver Di:s Tobias Wikström. Foto: Fredrik Sandberg/TT

LEDARE. Det är inte förvånande att Jan Björklund lämnar posten som Liberalernas partiordförande, vilket Di var först att rapportera om efter lunchtid på onsdagen.

Januariöverenskommelsen, och vägen dit, var alltför tung för partiet. Det är påtagligt i opinionsmätningarna, det visar sig i den interna partiklyftan, slutresultatet var för svårt att förklara.

Uppgörelsen mellan Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna var en ologisk konstruktion. Ett renodlat borgerligt parti släpper fram en regering med samma sammansättning som den förra. Liberalerna gör det för att Sverigedemokraterna inte skulle få något inflytande, men resonemanget har inte övertygat tillräckligt många.

Liberalerna och Centerpartiet har gjort ett stort nummer av att fyrpartiöverenskommelsen innehåller mer liberal politik än vad ens alliansregeringen mäktade med under åtta år. 

Men det 16-sidiga dokumentet har stora luckor, och åtskilliga brasklappar som Socialdemokraterna i regeringsställning kan utnyttja för att slippa genomföra samtliga beståndsdelar. L ett stort antal punkter förutsätter att komplicerade statliga utredningar ska tillsättas först.

Liberalerna har alltså överlåtit åt den forna fienden, Socialdemokraterna, att i praktiken styra genomförandet av uppgörelsen. Liberalerna accepterar att regeringen Löfven II släpps fram tack vare Vänsterpartiets nedlagda röster. Och Jonas Sjöstedt fick ett löfte från Stefan Löfven att V-märkta reformer inte skulle backas tillbaka. Liberalerna avstod från möjligheten att påverka genom att kräva ministerposter i Löfvenregeringen.

Summa summarum går det att diskutera om den nya regeringsbildningen är en seger för Liberalerna.

Jan Björklund ser det naturligtvis som en framgång, men det är under förutsättning att man accepterar hans bild av vad en alliansregering skulle innebära. Han slog fast att en alliansregering som är mindre än de rödgröna blir beroende av Sverigedemokraterna ("i varje omröstning", som Jan Björklund brukade uttrycka det), och att detta är oacceptabelt.

Men det Jan Björklund i praktiken gjorde var att ifrågasätta Ulf Kristerssons bedömning. Moderatledaren hade presenterat sin lösning för hur en alliansregering skulle kunna tillträda, men Jan Björklund underkände den utan synbar reflexion. Och han började genast beteckna Ulf Kristersson som "höger" och kallade hans förslag "högerregering", väl medveten om hur negativt ordet "högern" betraktas i Liberalernas partiled.

Dessutom lyckades Jan Björklund inte förklara varför samma förhållande inte skulle gälla om alliansen hade varit större än de rödgröna. Inte heller en sådan regering hade kunnat få genom blockskiljande frågor om Sverigedemokraterna hade varit emot.

Att det inte var ett självklart val att släppa fram en ny Löfvenregering framgår tydligt genom öppet redovisande omröstningar i riksdagsgrupp och partistyrelse. Det avgörande partirådet med nästan hundra delegater slutade i oenighet. En tredjedel ansåg att Ulf Kristersson borde bli statsminister. Tunga liberaler som den ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson ville det.

Partiet är djupt splittrat.

På onsdagseftermiddagens presskonferens uppgav Jan Björklund att han fattade sitt beslut redan i början av december. Och att "nån gång måste det ske", man kan inte sitta kvar för evigt. Och visst var det Jan Björklunds "tur" att avgå som den mest mångåriga partiledaren efter Jimmie Åkesson. Men det är förstås inte hela sanningen.

Jan Björklund har satt ett betydande avtryck i svensk politik, framför allt som skolminister under åren i regeringsställning. En ny skolpolitik var länge synonymt med Liberalerna, och det är snarast alla andra partier som har närmat sig Jan Björklunds syn på betyg, ordning och reda i skolan.

I försvarsfrågan har Jan Björklund också gjort stora avtryck, och även där har Liberalerna "vunnit debatten".

Samtidigt är det Jan Björklund och Annie Lööf som tydligast gjort vägvalet att all politik ska cirkulera runt Sverigedemokraternas existens, effekten blir att det är ett oönskat parti som i praktiken får styra hur de andra partierna ska bedriva sin politik.

Decemberöverenskommelsen är starkt förknippad med Jan Björklund.

Januariöverenskommelsen, samma andas barn, likaså.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies