ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Regeringens plikt att åtgärda brister i lagen

  • BÖR AGERA. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson bör lägga fram ett förslag om hur Sverige ska hantera personer som utgör säkerhetshot men som inte får avvisas. Foto: Johan Nilsson/TT

LEDARE. 122 personer som utgör stora säkerhetshot fick i fjol avslag av Migrationsverket. Men de blir ofta kvar i landet, enligt Mikael Ribbenvik, generaldirektör för Migrationsverket.

Han beskriver hur dessa personer som inte kan avvisas kan få bättre villkor i Sverige än andra asylsökande som förlorar rätten till boende och stöd om de inte reser frivilligt.

Migrationsverket har försökt förändra tillvägagångssättet. Migrationsöverdomstolen sa 2018 nej till detta, med hänvisning till lagstiftningen. Det är en prejudicerande dom och bara en ändrad lag skulle kunna rätta till problemet.

Det är bra att Migrationsverkets chef slår larm, men det är problematiskt att han måste göra det i en debattartikel i Dagens Nyheter. Det sker ett drygt år efter den nämnda domen och drygt två år efter att Migrationsverket självt bedömde att problemet var så allvarligt att man ville få fram en hårdare praxis.

Rent konkret handlar Mikael Ribbenviks artikel om vilken status som ska gälla för dem som har fått nej av Migrationsverket av säkerhetsskäl men som inte får avvisas på grund av risk för dödsstraff och tortyr etc i hemlandet. Ska de, som Migrationsverket vill, få ett inhibitionsbeslut (alltså att avvisningen endast skjuts upp), eller ska de få ett tillfälligt uppehållstillstånd, som den prejudicerande domen innebär? I det sistnämnda fallet får de arbeta, åtnjuta socialförsäkringsförmåner, barnbidrag och på flera andra sätt etablera sig i samhället. De kan få svenskt id-kort och ibland även främlingspass som ger möjlighet till resor i Europa, trots att Säpo varnar för dem.

Det är stora och komplicerade frågor som kräver noggrann lagstiftning. Samtidigt är det bekymmersamma luckor i lagen som det handlar om, och i sådana frågor krävs ett mer resolut agerande. Strax före valet 2018 tillsatte S–MP-regeringen en utredning om ”utlänningsärenden med säkerhetsaspekter”. Senare den hösten, i skuggan av den utdragna regeringsbildningen, avslog riksdagen en proposition om förvar för asylsökande. Den borgerliga majoriteten ansåg att regeringens förslag om ökad rättssäkerhet beträffande förvarstagning inte längre var aktuellt. Hela förslaget kom från en utredning 2011. Sedan dess har flyktingsituationen förändrats radikalt.

Så där har det varit länge. Politiska låsningar har gjort att alltför få initiativ tas. Och frågor grupperas ihop i en stor utredning och under tiden ändras inget alls. Man skjuter en politisk konflikt framåt i tiden. Det gällde under alliansåren, då regeringen samarbetade med MP. Och det gäller nu under den rödgröna regeringen, då det finns ett dubbelberoende både av koalitionspartner och samarbetspartier.

Vissa frågor är mer akuta än andra. När regeringen exempelvis ska lägga om svensk skogspolitik, en del av januariöverenskommelsen, är det knappast lika viktigt att snabbt kunna ändra på regelverket. Men när man arbetar med rörligare mål, måste politisk handlingskraft vara viktigare. Det är regeringens ansvar att hantera dessa frågor. Om Försäkringskassan upptäcker att en viss regel har en bristfällig utformning och att det därmed öppnar för fusk, då bör regeringen lyssna på myndighetens larm. När Skatteverket hittar ett kryphål så brukar Finansdepartementet reagera snabbt.

När det gäller brott och straff, åtgärder mot terrorism och extremism tycks inte detta gälla. Myndighetschefer tvingas slå larm via medierna.

Därför skriver Säpochefen Klas Friberg en debattartikel i DN om att svensk brottsbekämpning på grund av lagstiftningen har tappat mark, både i förhållande till brottsligheten och i förhållande till andra europeiska länder.

Maktbalansen mellan regering och riksdag är ibland under diskussion – var ska initiativmakten ligga? Men en lika viktig fråga är obalansen mellan myndigheter och regeringskansliet. Vi har å ena sidan specialiserade och superkompetenta fackmyndigheter som snabbt kan föreslå nödvändiga förändringar – och å andra sidan ett regeringskansli som inte har samma brådska.

Denna regering leds dessutom av ett parti, S, som måste förhandla med de partier som de kanske har minst gemensamt med i frågor som rör säkerhet. Vi lär få se fler desperata debattartiklar från myndighetschefer.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer