TT skriver att svensk skola höjer sina resultat i de nya Pisamätningarna (2018) i samtliga ämnen (matematik, naturkunskap, läsförståelse) jämfört med förra mätningen 2015. Skolminister Anna Ekström kallar det ”ett styrkebesked”. Alla är glada. Det är bara ett problem. Det stämmer inte, för förändringen är inte statistiskt säkerställd.
Däremot ligger vi över katastrofåret 2012, och på samma nivå som 2006, vilket Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson framhöll vid tisdagens presskonferens. Han sa också att vi är bättre än OECD-snittet. Men varför ska ett rikt industriland nöja sig med att ligga på snittet, före länder med en helt annan ekonomisk situation, som Slovenien, Slovakien, Lettland, Litauen, Ungern, Turkiet och Grekland? Hur tänker Anna Ekström att Sverige ska kunna kalla sig kunskapsnation när man ligger runt snittet i OECD?
Svenska 15-åringar är med flera mått sämre än de var i början av 2000-talet. En väsentligt högre andel klarar exempelvis inte läsförståelsen (det vill säga ligger under nivå 2, som är godkänt, på skalan 1-7). 2018 var 18 procent inte godkända, år 2000 var det bara 13 procent. Mönstret är detsamma i de andra ämnena. Samtidigt som färre är godkända så minskar högpresterarna, exempelvis i matematik, från 16 procent 2003 till 13 procent 2018.
Jämfört med PISA 2009 har elevgruppen med utländsk bakgrund ökat med nästan 9 procentenheter i Sverige, vilket är en nästan tre gånger så stor ökning som i OECD som helhet. Det är en viktig faktor bakom försämringen, framför allt i läsförståelse. Men dels sänker det bara totalvärdet med 4 poäng, på en nivå runt 500 poäng. Dels är det då desto viktigare att arbeta med beprövade metoder snarare än politiska idéer i klasrummet.
Peter Fredriksson räknar upp fem punkter som han säger påverkar kvaliteten på undervisningen: ledarskap, kollegialt lärande, uppföljning av resultat, lärarledd undervisning och höga förväntningar på eleverna. Men han utelämnar hur det ska gå till. Det vill säga att problemskolor bör lära sig av framgångsrika skolor. Best practize kallas det i näringslivet.
Det är viktigt att påpeka att Pisa-raset inte bara skedde parallellt med ökad migration. Det är också en successiv effekt av den revolution som nedgraderade lärarna till mentorer och lyfte barnen till självständiga sökare av kunskap. Men alla som kan svenska språket vet att mentorer står bredvid och ger råd, de leder inte arbetet. Och barn är inte mogna att leda sitt eget arbete, de vet inte hur de ska göra och de kan inte avgöra vad som är viktigt. Framför allt inte de som kommer från studieovana hem, eller mer hierarkiska, auktoritära miljöer.
En färsk anekdot från en svensk grundskola är att eleverna, som enligt Läroplanen ska ha inflytande över undervisningen, får rösta om huruvida de ska ha läxor i ett språk. De enas, föga förvånande, om att inte ha det. Följden är att de kommer gå ut högstadiet med sämre språkkunskaper än mer tursamma kamrater som har haft läxor och därmed övat mer.
Läroplanen är sprängfylld av mål om demokrati och rättigheter som hör hemma inom FN. Det är inget fel på dem, men skolan kan inte hantera frågorna. För när Läroplanen skriver att skolan ska ha ”plats för olika åsikter” så mynnar det ut i ifrågasättande av historiska fakta, som att Förintelsen har ägt rum. Man kan inte öppna sådana dörrar om man inte är retoriskt erfaren och kan förklara vad som skiljer åsikter från fakta. Svensk skola riskerar halka ner i det träsk där fakta är alternativa och individuella. Istället för att värna demokratin öppnar skolan för att odemokratiska åsikter, snarare än individer, görs likvärdiga.
När det gäller att förbättra skolresultaten måste arbetet börja i lydnad och en respekt för läraren, som är arbetsledare. Bara så kan det bli arbetsro i klassrummet, och bara då kan barnen lära sig något. Utifrån den metoden skapas mer likvärdiga förutsättningar, oavsett skolans elevsammansättning.
Det är dags att skriva in plikt, ordning och reda i Läroplanen. Samtidigt måste delarna om elevers och föräldrars inflytande strykas. Det kommer underlätta rekryteringen av goda lärare och i förlängningen stärka Sveriges ekonomi.
