ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Reformera Las med småföretag i fokus

  • TILLSPETSAT LÄGE. Karl-Petter Thorwaldsson är hårt pressad internt i Las-frågan, och Jonas Sjöstedt har lovat fälla regeringen om arbetsrätten ändras. Bilden är från i höstas, då en LO-ordförande för första gången höll tal på en V-stämma. Foto: Henrik Brunnsgård/TT

LEDARE. Arbetsrätten är sannolikt den mest eldfängda frågan i januariöverenskommelsens nya partilandskap. Socialdemokraterna är trängda mellan samarbetspartierna å ena sidan och LO och V å den andra.

Det står bland annat att det ska införas tydligt utökade undantag från turordningsreglerna. Arbetsmarknadens parter ska ges en chans att förhandla om detta, och det pågår. Om de kommer överens ska förslagen från en statlig utredning, som också pågår, inte genomföras.

Frågan kan orsaka en politisk explosion, och i så fall kan den komma från flera håll.

* Flera LO-förbund, som Transport och Byggnads, är kritiska till januariöverenskommelsen. En betydande grupp, däribland Kommunal, har tagit avstånd från förhandlingarna om arbetsrätten. LO:s mandat är därmed utomordentligt försvagat.
* Jonas Sjöstedt sa, när han släppte fram Stefan Löfven som regeringsbildare, att om två frågor genomförs fäller han regeringen: ”Rör inte arbetsrätten och inför inte marknadshyror, för då smäller det!”
* Partier till höger om regeringssamarbetet kan mycket väl motsätta sig brutala reformer av arbetsrätten, antingen för att de vill fälla regeringen på vilken fråga som helst, eller för att förändringarna riskerar att bli en kaosreform à la Arbetsförmedlingen.

I potten ligger några maktrelationer: LO:s finansiering till S. Socialdemokraternas eftergift till främst Centerpartiet (januariöverenskommelsen). Januaripartiernas behov att räkna med att minst ett annat parti inte går emot dem.

Så finns också själva sakfrågan. Behöver arbetsrätten förändras, och i så fall hur? Det borde handla om en avvägning mellan anställningstrygghet och rätt till omställningsåtgärder. Förståndiga fack inser att omställning är viktigare än en ibland falsk trygghet. Andra delar av fackföreningsrörelsen värdesätter mer att kunna ta bra betalt för uppsägningar.

En underskattad formulering i januariöverenskommelsen är att en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter ska upprätthållas. Detta borde dock förutsätta att det råder balans i dag. Arbetsrätten är anpassad för de stora arbetsgivarna, och för förändringar som hänger samman med konjunktur och marknad. Det är inte svårt att säga upp personal på grund av vikande efterfrågan. Det är tvärtom lättare än i flera andra jämförbara länder.

Men för den mindre arbetsgivaren som har någon anställd som inte fungerar är det svårt. Antingen får man ”fabricera” en arbetsbrist och laborera med nya ”turordningskretsar”, vilket endast de stora har resurser att göra, eller så kommer det att bli dyrt. Att säga upp någon vid sidan av turordningsreglerna kan leda till en tvist om de skäl arbetsgivaren anför, och under alla månader eller år som det tar innan frågan har avgjorts rättsligt måste arbetsgivaren betala lön.

Detta är inte bara ett uppsägningshinder, utan kanske främst ett anställningshinder. Steget att göra sin första anställning är stort nog, och det är stort också att anställa fler. Arbetsgivare gör kanske en riskanalys och avstår – och väljer i stället att samarbeta avtalsvis med andra arbetsgivare eller kör hela rasket med bemanningsföretag. För de små företagen kan man sannerligen fråga sig om det råder balans på arbetsmarknaden just nu. Möjligheten till provanställning och tillfälliga anställningsformer förändrar inte denna frågeställning, att det är mycket svårt att säga upp den som inte sköter sitt jobb, något som kan uppstå långt in i en anställningsrelation.

Detta handlar om det centrala begreppet ”saklig grund” i Las, och därtill några decenniers praxis i Arbetsdomstolen. När den pågående utredningen har börjat laborera med detta begrepp, och det också har berörts i de krisande förhandlingarna mellan parterna, blir det en uppenbar risk för oordning i både politikens värld och på arbetsmarknaden.

Meningen med de hårda formuleringarna i januariöverenskommelsen var att sätta press på fack och arbetsgivare att komma överens. Men i takt med att januarisamarbetet hotas även av andra orsaker minskar denna press.

Det kan göra att upplägget havererar. Och om ingen förändring sker drabbas inte bara de mindre arbetsgivarna, utan framför allt dynamiken på arbetsmarknaden och därmed samhällsekonomin.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer