Att det kokar av frustration runt om i landet är inte konstigt – inte minst i norrländska landsbygdskommuner där invånare många gånger saknar alternativ till bilen.
Missnöjet har snappats upp främst av de partier som slåss om landsbygdsväljarnas hjärtan i höstens val.
Partiledningen för C vill ännu inte trycka på bromsen, trots interna uppror, men både SD och KD har krävt minskad reduktionsplikt vid sidan av den föreslagna skattesänkningen på bensin och diesel.
Opportunism, kan det kallas. Men KD och SD ska också ha beröm för sitt mod att lyfta frågan om reduktionsplikten och vad den innebär för svensk konkurrenskraft, trots att den ses som avgörande för att Sverige ska nå utsläppsmålet för inrikes transporter – en helig svensk princip.
Men plikten är samtidigt den viktigaste förklaringen till prisstegringen.
Lagstiftningen, som trädde i kraft 2018 och skärptes i somras, slår fast att en ökande mängd biodrivmedel ska blandas i bensin och diesel fram till 2030 för att successivt minska utsläppen av växthusgaser.
Efter höjningen vid årsskiftet är reduktionsplikten nu 7,8 procent koldioxidekvivalenter för bensin och 30,5 procent för diesel.
Tanken med systemet är god. Förutom klimateffekterna har reglerna förstärkt bilden av Sverige som ett föregångsland i den gröna omställningen – en bild som även smittar av sig på svenska företags profilering.
Men det finns gränser för hur mycket vår gröna PR får kosta.
Ett grönt samvete lär exempelvis spela mindre roll för den sydsvenska åkerientreprenör som riskerar konkurs på grund av att danska konkurrenter tankar betydligt billigare.
Kärnan i problemet är att andra länder inte har följt Sveriges exempel. Tyskland lagstiftade visserligen om viss inblandning av biobränslen förra sommaren, men Sverige sticker ut, och har gjort så också historiskt.
Redan på 90-talet började vi blanda i etanol i bensinen, och har sedan fortsatt med det och andra drivmedelstillsatser.
Men Sverige är dessvärre inte självförsörjande på biodrivmedel. Tvärtom är vi rejält beroende av import. Hela 85 procent av våra biodrivmedel importeras, och de framställs i hög grad från slaktrester och från palmoljetillverkning snarare än från restprodukter från skogen – vilket bio-vurmare gärna får det att låta som.
I dag produceras dock för lite biobränslen i världen, vilket inte är konstigt med tanke på den begränsade marknaden då bränslet är dyrt utan subventioner.
Men bristen ställer till problem för svenska distributörer som enligt lag måste blanda i en viss mängd biodrivmedel, annars väntar böter.
De betalar därför dyrt för att lägga beslag på biobränslet – en kostnad som de sedan överför till slutkunderna.
Producenterna känner så klart till var smärtgränsen går för distributörerna med tanke på botsystemet, och kan justera priset därefter.
Utifrån rent marknadsekonomiska principer borde den här obalansen rätta till sig, att den ökade efterfrågan leder till ökad produktion och lägre priser. Det måste också ha varit önsketänkandet som svenska politiker har byggt sina reduktionspliktsbeslut på.
Men kalkylen är högst tveksam, särskilt efter EU-kommissionens beslut 2021 om att inte klassa alla biobränslen som hållbara i taxonomin.
Intresset bland internationella investerare var sannerligen inte massivt innan, och lär inte bli större efter denna nya osäkerhetsfaktor.
Regeringen verkar dock fast besluten att fortsätta vara ”bäst i klassen”, oavsett pris eller framtida utbud på biodrivmedel.
De har såklart en poäng i att det behövs långsiktiga spelregler för berörda aktörer.
Men för klimatet lär det inte spela någon roll var det biobränsle som produceras används, om det sker i Sverige eller i Tyskland.
Frågan är snarare vilka politiker som ska få ta åt sig äran för det, och i förlängningen vilka konsumenter som tvingas betala priset.
Reduktionsplikten hade varit vettig om den hade gällt i samtliga EU-länder, vilket skulle ha skapat en rättvisare spelplan för såväl företag som konsumenter.
Men det lär tyvärr inte hända.
S-regeringen bör därför så snart som möjligt presentera en ordentlig analys av konsekvenserna av den skärpta reduktionsplikten, vilket M, KD, SD och V har krävt, och vara beredd att agera därefter.
I det längre perspektivet behöver Sverige dock producera mer grön el, snarare än att importera dyra biobränslen.
