ANNONS:
Till Di.se

Rätt att rösta ja

  • OMRÖSTNING. Ja-partiernas strategi är den enda rimliga. Foto: CLAUDIO BRESCIANI / TT

På onsdagen ska riksdagen rösta om statsministerkandidaten Ulf Kristersson. Han är nederlagstippad. Centerpartiet och Liberalerna har aviserat att de ska rösta nej eftersom de anser att SD får för stort inflytande på Kristerssons regering. De sällar sig därför till de rödgröna och m-ledaren får en majoritet emot sig.

Vad C och L har för alternativ är oklart. Klart är däremot att Stefan Löfven vill att Jan Björklund och Annie Lööf går över till honom, som regeringspartier eller som regeringsunderlag. Socialdemokraternas gamla dröm om att splittra borgerligheten är därmed uppfylld.

Men spelplanen är annorlunda nu. En sådan regeringskonstellation innebär mycket stora risker. Den största är att den ger stor tillväxtpotential åt SD. Om man bildar en regering vars huvudsakliga gemensamma projekt är att isolera ett annat parti gör man det partiet till den viktigaste motståndaren. Då får SD sin hett eftertraktade roll som ledande oppositionsparti och Jimmie Åkesson blir oppositionsledare.

Det är att ge honom ett mycket stort inflytande. Det är också den isoleringsstrategin som har misslyckats i tre val och möjliggjort SD:s historiskt snabba resa från ingenting till att bli ett stort parti.

Men man devalverar också sig själv. Socialdemokratins och Liberalernas själ är inte identitetsvänsterns, vilket ju blir den fasta marken i kampen mot identitetshögerns SD. Varför bejaka en spelplan som man inte behärskar och som man vet skadar landet på sikt? S ska därtill locka tillbaka LO-väljare som står och vacklar mellan S och SD och då är mångkulturalism och flexicurity inget framgångsrecept. Annie Lööf har kanske hittat några procentenheter i kulturkriget, men som framtidsprojekt är identitetsvänstern en fälla för såväl S som för liberala partier.

Därför är ja-partiernas maktstrategi att föredra. Högervindarna var starka i valet tidigare i höstas. Riksdagen har i dag en 60-procentig majoritet för klassiskt borgerliga ståndpunkter, särskilt inom den ekonomiska politiken. Den kraft som har bäst förutsättningar att få igenom sin politik på viktiga områden är en m-ledd regering.

Hur ska man då hantera SD? Jo, man ska behandla deras mandat som alla andras, varken mer eller mindre. Allianspartierna och Sverigedemokraterna har helt sammanfallande eller liknande uppfattning i kriminalpolitiken, försvarspolitiken, skattepolitiken, arbetsmarknadspolitiken och sjukvårdspolitiken. En skicklig och lyhörd regering sonderar det politiska läget i utskotten och skriver propositioner som man vet att man får igenom riksdagen.

På områden där SD har klara poänger ska man ta intryck och inte avvisa partiet enbart på grund av att det är SD. På områden som är blockskiljande och där man tycker helt olika läggs inga propositioner. Om SD kräver eftergifter som utmanar grundläggande värden hos borgerligheten blir det absolut nej. Att SD skulle driva fram nyval på en extremistfråga är möjligt men knappast sannolikt.

Vad gäller den i debatten känsliga migrationsfrågan är minskade kostnader ett självklart mål. Efter toppåret 2016 på totalt 71 miljarder kronor i anslag till migration och integration har kostnaderna sjunkit med drygt 40 procent till 40 miljarder 2018. Regeringens ambition är att den ska halveras under de närmaste åren. Mattias Karlsson hos SD har helt rätt när han framhåller betydelsen av att kostnaden hålls nere och han har Magdalena Andersson och Elisabeth Svantesson med sig. Om man återgår till det regelverk som gällde före hösten 2015 beräknar Migrationsverket höjda volymer med höjda kostnader. Det vill varken M, S eller SD. Och de övriga partierna som vill ha återställare budgeterar inte för konsekvenserna av sin politik.

Den enda strategi som hittills lyckats dämpa SD:s rusning i opinionen är den landskronitiska. Där regerar Liberalerna på drygt 30-procentiga nivåer och hanterar SD just som alla andra. SD är inte isolerat och har ingen annan roll än den partiet förtjänar på egen hand.

De riksdagsledamöter som på onsdagen röstar ja lägger grunden för en strategi som värnar borgerligheten, håller fast vid sin egen politik, är rimlig utifrån grundlagarnas intentioner och är värd att pröva. Moderatledningen ska ha all respekt för att den håller ut. Ulf Kristerssons kandidatur kommer tillbaka, förr eller senare.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies