ANNONS:
Till Di.se
FREDAG 25 MAJ Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR
ANNONS

Lotta Engzell-Larsson: Priset för kronan börjar bli för högt

  • Foto: Anders Wiklund/TT

1992 försökte dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis i kamp mot omvärlden försvara den fasta kronkursen. Han misslyckades och kronan släpptes fri. Det blev början på epoken med en självständig riksbank. 

När den svenska kronan rasar 2018 är det inte omvärlden som står för regin, utan riksbankschefen Stefan Ingves. Den ultralätta penningpolitiken, som syftar till att lyfta inflationen, urholkar kronans värde. 

Nu sprider sig en oro på marknaden och bland politiker. De senaste fem åren har kronan rasat med 24 procent mot euron. Bara i år är fallet 9 procent, mot dollarn är det 13 procent. Di:s Henrik Mitelman har den senaste tiden skrivit flera gånger om hur försvagningen av den svenska valutan påverkar realekonomin negativt. Vid riksdagens utfrågning på torsdagen av riksbankens ledamöter fick de flera frågor på temat.

Om Stefan Ingves är orolig visar han det inte. Han fortsätter svara att han räknar med att försvagningen är tillfällig, och att det är naturligt med hög volatilitet i en liten valuta. Men valutarörelser påverkas av förtroendet för ett lands penningpolitik. Kronan kan mycket väl fastna i en varaktig försvagning. Efter fem år kan man hävda att den redan har gjort det.

Exportföretag som har kostnader i SEK och intäkter i utländsk valuta, som skogsbolag och massaproducenter, är huvudsakligen nöjda. För bolag som har kostnader i dollar respektive euro är det värre. Och svenska folket betalar priset. Den stora kostnaden för hushållen är inte att hotellet en vecka på semestern blir dyrare, utan att alla importvaror de köper året runt blir dyrare. Dessutom blir Sverige ett mindre attraktivt land att investera i om värdet på kronan stadigt faller.

I praktiken devalverar Riksbanken för att nå prisstabilitet. Det kan få långtgående konsekvenser för svensk ekonomi. Devalveringar är normalt förknippade med svaga politiker och företag som konkurrerar med pris snarare än kvalitet. Det är ett sätt att stimulera efterfrågan och tillväxten. Nu har det blivit ett instrument att på konstgjord väg få upp inflationen till den exakta målnivån. För någon tillväxtstimulans behöver Sverige inte.

Hur man ska förhålla sig till inflationsmålet har under Ingves regim blivit en infekterad fråga. Det handlar på ett övergripande plan om huruvida riksbankens penningpolitik sedan minusräntan infördes 2015 skadar eller lyfter svensk ekonomi. 

Stefan Ingves håller stenhårt i inflationsmålet på 2 procent, eftersom han tror att han tjänar samhället bäst så. Andra intressenter uppfattar penningpolitiken som ett verktyg för att nå bredare ekonomiskpolitiska mål, där inflationsmålet ibland bör underordnas.

En vattendelare är att Riksbanken anser att kritikerna har missförstått begreppet "variationsband" för inflationsmålet på 2 procent.  Kritikerna drar felaktigt slutsatsen att inflationsmålet i sig är "flexibelt" i meningen kan avvika från målet utan åtgärd. 

I själva verket är variationsbandet bara ett uttryck för en förståelse för att inflationen kan avvika från målet. Här blir diskussionen väldigt akademisk. Kvalificerade kritiker, inklusive Di:s skuggdirektion, förstår självklart distinktionen. Men de anser att målet ger ett visst handlingsutrymme. Ett sådant utrymme ger även riksbankslagen.

När Riksbanken för en vecka sedan sköt upp tidpunkten för en räntehöjning var det sannolikt för att bedömningen var att det gör större skada att höja för tidigt än att avvakta lite till. Men eftersom det tar uppåt två år innan effekterna blir synliga dröjer det innan vi kan utvärdera resultatet, som handlar om mycket mer än inflationen. Det gäller vad som händer på sikt med produktivitet, investeringsvilja och marknadsprissättning. 

Det mest relevanta argumentet för en minusränta är kopplingen till ECB:s räntor. Men det innebär att Sveriges Riksbank saknar möjlighet att bedriva en självständig penningpolitik. Då är det dags att återuppta diskussionen om en anslutning till euron. För stabilitetens skull, och för att det inte går att slåss mot marknadskrafterna.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies