1515
Annons

Praxis bör vara att välja mest lämpliga

Det finns en diskussion om vem som bör väljas till talman på måndag. 

Frågeställningen gäller om Sverigedemokraterna ska få talmansposten, eftersom partiet är det största i den vinnande konstellationen i riksdagen.

VÄLJ OM. Talmannens roll är inte bara att föreslå statsminister utan också att hantera de problem som uppstår när riksdagen har fått en viktigare roll. De andra partierna bör välkomna Magdalena Anderssons öppning för att stödja ett omval av Andreas Norlén.
VÄLJ OM. Talmannens roll är inte bara att föreslå statsminister utan också att hantera de problem som uppstår när riksdagen har fått en viktigare roll. De andra partierna bör välkomna Magdalena Anderssons öppning för att stödja ett omval av Andreas Norlén.Foto:Anders Wiklund/TT

Det förs då och då fram argument om att det finns en (eller kanske två) praxis om vilket parti som ska få talmansposten. Men det gör det inte, möjligen ett eller två synsätt.

Det brukar heta att Socialdemokraterna anser att det största partiet ska få talmansposten, och att borgerliga partier vill att det största partiet i den vinnande konstellationen ska få den.

Men talmannen utses av riksdagen, och om det finns två kandidater blir det sluten omröstning. Det går därmed inte att lova bort ett talmansuppdrag. Historien visar att partidisciplinen sviktar i dessa omröstningar – vid åtskilliga tillfällen har det funnits motkandidater.

Exempelvis 2010, då Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen, och det skulle bli en ny alliansregering. S-ledaren Mona Sahlin kunde inte låta bli att lägga fram ett eget förslag till talman, Kent Härstedt. 

Därmed gav hon SD en avgörande roll i den nyvalda riksdagens allra första omröstning. Regeringspartiernas kandidat Per Westerberg (M) vann talmansvalet, dock utan att SD:s röster blev avgörande (eftersom socialdemokraten Thomas Bodström hade åkt till USA utan att ha en ersättare och en vänsterpartist var på toa).

Även 1979, då de borgerliga partierna vann, blev omröstningen kaotisk. Den fick göras om två gånger med flera dagars mellanrum efter räknefel. Ett fåtal borgerliga ledamöter stödde den socialdemokratiska kandidaten Ingemund Bengtsson, som därmed vann.

2014 blev Björn Söder andre vice talman, och det blev sluten omröstning fast det inte fanns någon motkandidat (reglerna har ändrats sedan dess). Han blev vald trots att de flesta riksdagsledamöter utanför SD röstade blankt i valkuverten. 

2018, då omröstningen tog en hel dag, blev Sverigedemokraterna utan någon av talmansposterna, eftersom det fanns motkandidater till både posten som andre vice och tredje vice. Att det fanns en överenskommelse om att en av dessa poster skulle gå till en SD-ledamot spelade då ingen roll.

Däremot är det rimligt att de viktiga posterna som ordförande och vice ordförande i utskotten finns med i förhandlingsspelet. Dessa poster utses av utskotten själva, och därmed har man mer kontroll över vem som väljs. Det är givetvis rimligt att Sverigedemokraterna får en del av dessa maktposter.

Det är i utskotten som sakpolitiken förhandlas, och framför allt avgörs där hur nya frågor ska tas upp, som de allt vanligare ”utskottsinitiativen”, som hade så stor betydelse under förrförra mandatperioden då Centerpartiet och Liberalerna ofta agerade tillsammans med partier till höger.

Vem som blir talman är viktigt. 

Efter 2018 års val, och den långt utdragna regeringsbildningen, blev det uppenbart för alla vilken central funktion talmannen har. 

Men det handlar inte bara om uppgiften att föreslå statsminister, talmannens roll är att lösa de problem som kan uppstå när riksdagen har fått en viktigare roll som arena. Ett exempel är utbrytningar ur budgeten, som oftare sker när majoriteterna är oklara.

Under den kommande mandatperioden kommer regeringen troligen att ha ett majoritetsunderlag i riksdagen, och därmed bör det bli färre situationer med tillfälliga, hoppande majoriteter. 

Men behovet är likväl stort av en talman med bred uppslutning och grundmurat förtroende.

Det finns ingen praxis, men det finns historiska exempel på intressanta talmansval. 

Efter 1976 års borgerliga valvinst, den som Marita Ulvskog (S) tyckte kändes som ”en statskupp”, fick den sittande talmannen Henry Allard (S) sitta kvar. 

Valvinnaren Thorbjörn Fälldin (C) gick upp i talarstolen, påpekade att det egentligen borde bli en borgerlig talman, men att M, FP och C hade enats om att ”herr Allard i alla partier har utomordentligt stort förtroende och har utövat talmanskapet med skicklighet och oväld”.

Det är en fras som alla partier borde kunna använda om den sittande tal­mannen. Magdalena Andersson öppnade på torsdagen för att stödja ett omval av Andreas Norlén. Det bör de andra partierna välkomna, och därmed inte lansera någon annan kandidat.

 

Lyssna på det senaste avsnittet av Di:s ledarpodd som tar upp reduktionspliktens framtid samt Porsches börsnotering här.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Ericsson bör förstå sin roll i världen

Ryssland har med kriget i Ukraina visat att landet bryter mot alla internationella principer och mellanmänskliga normer. Hela västvärlden med företagen i spetsen har tagit avstånd från Putins Ryssland. Men Ericsson hänger sig kvar.

SÄG NEJ TILL RYSSLAND. Ericsson, med vd Börje Ekholm, har fortsatt att leverera produkter till Ryssland trots att bolaget bedyrat att alla leveranser till ryska kunder har avbrutits. Detta måste omedelbart upphöra.
SÄG NEJ TILL RYSSLAND. Ericsson, med vd Börje Ekholm, har fortsatt att leverera produkter till Ryssland trots att bolaget bedyrat att alla leveranser till ryska kunder har avbrutits. Detta måste omedelbart upphöra.Foto:Christine Olsson

Ekot avslöjade på fredagen att det svenska telekombolaget har fortsatt att exportera produkter till Ryssland, trots att vd Börje Ekholm vid bolagsstämman i våras bedyrade att alla leveranser till ryska kunder hade avbrutits.

”Under tiden vi gör den här analysen, som förstås inkluderar att förstå sanktionssystemen, så har vi beslutat att avbryta alla leveranser till kunder i Ryssland och Belarus och skjuta upp nya kundprojekt där”, sa Ericssons koncernchef då.

Det handlar, enligt Ekot, om mjukvara för mobilsystem, som har både militära och civila användningsområden. Efter invasionen av Ukraina är det förbjudet att exportera sådana produkter till Ryssland, men flera företag, däribland Ericsson, har ansökt om undantag från sanktionsreglerna. Totalt har Ericsson skickat in tolv sådana ansökningar till Inspektionen för strategiska produkter, ISP, och fått sju av dem beviljade. 

Sannolikt gäller de beviljade leveranserna tillägg till redan ingångna avtal. Men varför har då Ericsson inte berättat om detta? Antagligen för att ämnet är så känsligt. Mobilsystem används för all slags kommunikation – mellan människor, datorer och uppkopplade enheter. Radiolänkar och basstationer kan konverteras för militär användning. Men även i sin civila form kan de användas för att dryfta militära aspekter av kriget i Ukraina, till exempel i kontakter mellan försvarsdepartementet i Moskva och styrkorna på marken i Ukraina. Gränsen för vad som är civilt och militärt är flytande.

Att Ericsson, trots att bolagets produkter kan bli verktyg i den ryska krigsinsatsen, väljer att fortsätta att göra affärer med landets mobiloperatörer är obegripligt. Leveranserna må ha varit lagliga men är tveksamma på många andra sätt.

Efter den ryska attacken på Ukraina har västerländska företag på bred front lämnat Putins Ryssland. Inget normalt funtat bolag vill att dess produkter ska förknippas med landet. Mer än 1 200 företag har hittills aviserat att de stänger ned i Ryssland eller begränsar verksamheten i landet mer än vad sanktionerna kräver, enligt en sammanställning från det amerikanska lärosätet Yale. 

Bland de svenska företag som meddelat att de ska avveckla verksamheten i Ryssland finns klädjätten H&M, kullagertillverkaren SKF, lastbilstillverkaren Scania – och Ericsson. Telekombolaget meddelade i april sitt formella beslut att avbryta alla affärer i landet på obestämd tid.

Att lämna Ryssland kostar pengar. I Ericssons fall 900 miljoner kronor. Men det bolagen förlorar i intäkter och nedskrivningar vinner de genom ett ökat anseende och förtroende. Under förutsättning att de inte agerar som Ericsson, och i tysthet fortsätter att göra affärer i Ryssland.

Ericsson verkar inte förstå att affärer i Ryssland efter invasionen av Ukraina verkligen har blivit storpolitik. EU, Storbritannien och USA är indragna i ett ekonomiskt krig mot regimen i Ryssland, ett krig som även involverar företagen i väst.

Det är inte längre möjligt att som företag se sig som neutralt – som en aktör som kan sälja till vem som helst. Detta gäller särskilt Ericsson som är ett få svenska företag vars verksamhet är av säkerhetspolitiskt intresse. I fel händer kan bolagets högteknologiska produkter användas på ett sätt som får förödande effekter.

Ericsson är en viktig aktör för att sanktionerna mot den ryska ekonomin ska bita och för att beröva Putins krigsmaskin kapital och teknologi. Ett företag måste ibland ta ställning och vidta åtgärder som är obekväma, både för en själv och för kunderna. Detta är ett sådant tillfälle. Ericsson måste leva upp till vad bolaget tidigare har sagt och omedelbart upphöra med leveranserna till Ryssland.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera