Åkesson pekar återkommande på tre områden där han vill ta till vara sina väljares intressen för att kunna stödja en M-ledd regering: sjukvård, kriminalpolitik och migration/integration. Om man jämför allianspartiernas och SD:s ställningstaganden på dessa områden framträder ett intressant mönster.
På sjukvårdsområdet vill SD korta köer med en vårdgaranti på 30 dagar, bygga ut primärvård, tillföra mer resurser och främja konkurrens mellan olika driftsformer. Partiet har ett specialintresse för sjuksköterskornas villkor och vill bland annat förbättra deras möjligheter till betald vidareutbildning. SD vill också utreda hur ansvaret för delar, som cancervården, eller hela vården ska flyttas över till en statlig huvudman.
M, KD, L och C resonerar i sina valmanifest precis likadant: olika varianter på vårdgarantier, återinförda kömiljarder, utbyggd primärvård och generellt mer resurser. KD delar SD:s syn på att staten bör ta över delar eller hela ansvaret från landstingen. Alla fyra allianspartierna har olika förslag för att göra livet lättare för sjuksköterskorna och alla är för privata driftsformer i vården.
I kriminalpolitiken vill SD ta bort straffrabatter för grova brott, höja straffen för våldsbrott, gränsöverskridande brottslighet, för återfallsförbrytare och för gängrelaterad brottslighet. Poliserna ska i likhet med sjuksköterskorna bli fler, få högre lön och bättre villkor under utbildningen.
Allianspartierna vill samfällt ta bort straffrabatter, bekämpa gränsöverskridande och gängrelaterad brottslighet och höja polislöner. Centerpartiet vill ha New York-modellen, det vill säga nolltolerans mot småbrottslighet och massiv polisnärvaro. Liberalerna vill att fler brottslingar ska utvisas.
Utan att med en millimeter göra avkall på sin egen politik kan alliansen gå SD till mötes i sjukvårds- och kriminalpolitik.
I migrationspolitiken vill SD ha en paus för all asylinvandring, en ståndpunkt som Moderaterna hade under 2016, men som ingen annan framför nu. Jimmie Åkesson har därför sagt att han kan leva med Moderaternas nuvarande migrationspolitik.
Den innebär en tydlig målsättning att antalet asylsökande ska minska, att den tillfälliga lagstiftningen ska vara kvar och att Sverige ska verka för ett kvotsystem inom EU. KD, L och C har olika utfästelser om att återgå till hur det var före 2015 men har alla sagt sig kunna kompromissa. Alla tre pekar på behovet av en bred uppgörelse med S, som ju ligger nära M i frågan. Balanspunkten ligger hos M.
Däremot tänker SD, M, KD och L lika om en annan för SD viktig punkt, nämligen att använda medborgarskapet för att skapa samhörighet med Sverige. Detta är en bärande tanke i SD:s idé om "öppen svenskhet", det vill säga att staten aktivt ska främja viktiga värderingar, ungefär som svensk grundskola gör. SD, M, KD och L vill ha språk- och samhällskunskapstest för medborgarskap. C har inget sådant krav men vill att språk- och samhällsundervisning ska vara obligatoriskt för nyanlända, så de är inte främmande för tanken.
C, M och SD anser också att invandrare ska kvalificera in sig i välfärdssystemen.
Trots olikheterna i asylpolitiken finns det alltså starka beröringspunkter i synen på integrationen. Allianspartierna anser i likhet med SD att värderingar, kunskap om Sverige och färdigheter i svenska är centrala för att fungera i landet. Allianspartierna kan samla sig kring M:s migrationspolitik och en medborgarskapspolitik för ökad samhörighet utan att kompromissa bort sin integritet och samtidigt få grönt ljus från SD.
Vad gäller den omtalade budgeten delar Sverigedemokraterna allianspartiernas syn på det mesta. SD:s ekonomiska politik är en blåkopia på alliansens. Det finns nu en bred majoritet för att sänka skatten på arbete, sänka arbetsgivaravgiften, bredda och höja rot och rut, sänka pensionärsskatten, ta bort sjuklöneansvaret för småföretagare och kraftigt höja anslaget till försvaret. Om bara allianspartierna är trogna sig själva känner Åkesson igen sig. Att SD skulle fälla sin egen politik till förmån för en V-MP-S-budget är inte särskilt troligt.
Sakpolitik är som bekant inte allt här i världen. Ideologisk grundsyn och centrala värderingar spelar roll för samarbetsmönster. Men när kritikerna till Kristerssons regeringsambitioner varnar för att luta sig mot SD hänvisar de ytterst sällan till nu levande politiska dokument. Istället flyttar de sig bakåt i tiden, 30 år till 1988 då partiet bildades, eller 90 år till 1930-talets Tyskland eller som Sydsvenskans seniore historieintresserade kolumnist hela 30.000 år tillbaka i tiden, till de fredliga neandertalarna.
Med all respekt för vidgade horisonter och historiska paralleller så kommer mandatperioden att handla om nutida frågor. Ulf Kristersson och de andra alliansledarna har majoritet för sin politik. Att avstå från att få genomslag för att SD tycker likadant var kärnan i DÖ. Att stå upp för sin sak är att värna sin integritet, demokratin och mycket viktiga frågor. Borgerligheten bör ha ryggrad nog att inte dagtinga med sin övertygelse.
