ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: Världens bästa skogsaffär

  • Foto: TT

Sanningens minut närmar sig för svenskt skogsbruk. Om vi inte höjer rösten och huggyxan förvandlar EU snart den skandinaviska halvön till ett enda stort naturreservat under jubel från miljöaktivisterna på länsstyrelserna.

 

Stora och små skogsägare som ägnat decennier åt att plantera och gallra får i praktiken sina egendomar konfiskerade. Skogsbolagen utraderas från börsen. Kvar finns endast utmärkta biotoper för tretåig hackspett och andra rara arter.

Så kan det låta när skogsnäringen vädrar sina värsta farhågor. De är överdrivna, men innehåller korn av sanning.

Rätten att fritt bruka skogen har naggats i kanten av svenska politiker och myndigheter under lång tid. Skogsbruk i dag är att ta hänsyn till lika mycket självpåtagen som tvingande miljövård. En avverkningskarta är full av no-go-zoner dit skördaren inte får gå.

Det nya och omedelbara hotet nu uppfattas komma från EU-kommissionens strävan efter att använda tillväxt av skog för att kompensera för utsläpp och minska koldioxiden i atmosfären, det så kallade LULUCF-initiativet (Land Use, Land Use Change and Forestry).

Skogen är attraktiv för alla som letar efter lösningar på klimatkrisen. Jordbruksmark och våtmark släpper ut mer koldioxid än de binder. Skogsmark binder kol när biomassan växer, av att dött organiskt material får ligga kvar och när kol lagras in i jorden.

Kontinentaleuropeérna, som högg ner sin skog under romarriket, kastar därför lystna blickar på barrskogsbältet i norr. Svenskar och finländare, och särskilt deras industrier, har protesterat och försökt mildra regelverket för att kunna fortsätta med sina industriella skogsbruk.

Man menar att ett modernt skogsbruk visst kan binda mer koldioxid trots normal avverkning. Ett kalhygge är inte bara en förlust av en kolsänka utan ett nytt tillfälle att binda mer kol när ny skog växer. Om man ersätter fossila bränslen med skogsprodukter eller använder trä i stället för betong när asiater och afrikaner ska bygga sina nya jättestäder kan man använda den svenska skogen som ett jättelikt filter för kol.

Tyskar, fransmän och medelhavsbor är lätt skeptiska.

Om en nyhuggen timmerstapel i Sverige doftar tillväxt, jobb och export, är den på kontinenten en ekologisk katastrof.

Skillnaden i inställningen syns i språket. Svenskarna går ut i skogen, på samma sätt som man går ut i friska luften. Man bara öppnar dörren. Tyskarna säger in den Wald gehen, gå in i skogen, liksom fransmännen, aller dans la forêt, det vill säga gå till något bortom fältet. Skogen är en dunge, något skyddsvärt, samt mystisk, höljd i dunkel där man inte går ensam.

I Sverige är frågan milt uttryckt känslig, varför man i vanlig ordning inte pratar så mycket om den. Rädslan för att anklagas för att förråda svenskens rätt att bruka sin skog får till och med miljöpartister att darra.

Men ingen kan säga att nordborna har tidsandan på sin sida.

I kretsen kring FN:s klimatpanel börjar man alltmer tala om att det inte räcker med ett globalt nettoutsläpp på noll för att hålla uppvärmningen under 2 grader, vilket är målsättningen för Parisavtalet. Halten koldioxid måste minska och den hittills mest effektiva och beprövade metoden är att låta skogen växa. Behovet är svindlande stort. För att klara 2-gradersmålet menar man att kol motsvarande 20 årsutsläpp måste återbindas från atmosfären, vilket kräver en helt ny skogsareal lika stor som Indien.

Alla områden där det kan växa mer måste bli skogsmark. Och eftersom skog inte är en snabbväxande resurs måste nyplantering ske nu.

I samma anda växer en allt starkare skepsis mot avverkning. Regnskogarna måste skyddas och de ändlösa, mörka barrskogarna i Kanada, Skandinavien och Ryssland måste tätna, växa och åldras i fred.

EU-parlamentet godkände tidigare i höstas initiativet om att skogsbruk ska få kompensera för utsläpp och att upptag av kol från skog på sikt ska överstiga utsläppen. Nu ligger ärendet hos ministerrådet. Ordförandelandet Estland har som målsättning att slå klubban i bordet innan 2017 är slut.

Sverige bör stå på sig, men smart. Skogsbruk är nyckeln till framtida ersättningsmaterial för plast och cement. Om skogsbruk bedrivs på rätt sätt kan det mildra klimatkrisen. Skogsindustrin har stora och viktiga värden.

Men genom att inte blockera globala strävanden att främja större och äldre skogsarealer kan Sverige vara med och utforma en marknad även för skog som står kvar. Hittills har man arbetat med koldioxidskatt, men Paris-avtalets signatärer kommer att behöva införa ett pris på kol som binds, det vill säga att man får betalt för att låta skog växa. Den bästa modellen är om koldioxidskatten går till att betala markägare för att binda in ny koldioxid. Då skapas en marknad för att minska, inte bara hejda halten koldioxid.

Att betala för biomassa är därtill ett utmärkt tillfälle för norska oljefonden och andra kapitalförvaltare att investera i ett bättre samvete. Det ökar också incitamenten att forska fram en syntetisk fotosyntes, en nåd att stilla be om.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer